Beskrivning av den österrikiska konjunkturteorin

Här är då texten till mitt föredrag om den österrikiska konjunkturteorin (som följde det om österrikiska skolans vetenskapsfilosofi):

Grundantaganden i österrikisk konjunkturteori:

-Heterogen kapitalstruktur

I många icke österrikiska modeller antas det implicit eller explicit att kapitalinvesteringar är att betrakta som likvärdiga och homogena oavsett i vilken sektor det sker. Det spelar ingen roll om det sker i i företag som säljer till konsumenter eller i företag som producerar de investeringsvaror som andra företag använder i sina investeringar

Den österrikiska kapitalteorin bygger däremot på insikten att det finns en stor skillnad på olika former av kapital. Den skillnad som är mest intressant i detta sammanhang är att olika sektorers investeringar påverkas olika av realräntenivån.

Ytterst syftar all produktion till att möjliggöra konsumtion, men olika sektorer skiljer sig i avseendet hur långt in i framtiden de möjliggör konsumtion. Vissa företag, framförallt inom tjänstesektorn möjliggör eller utför omedelbart konsumtion. Andra företag producerar varor eller tjänster som inte omedelbart, men snart ska konsumeras. Åter andras produktion möjliggör konsumtion på kanske något års sikt, medan vissa sektorers produktion möjliggör konsumtion först om flera år, kanske till och med först flera decennier. Till de senare hör exempelvis gruvindustrin och tillverkare av industrirobotar.

Poängen är att eftersom dock allas värde ytterst bygger på att de någon gång möjliggör konsumtion och eftersom tidpunkten för den slutliga konsumtionen skiljer sig så påverkas de av hur mycket källan till värdet, alltså konsumtionen, diskonterats av gällande realränta. Och då värdet givet en viss räntesats diskonteras mer desto längre in i framtiden konsumtionen föreligger desto mer påverkas värdet av räntan.

Slutsatsen av det är att kapitalvaruindustrier är mer räntekänsliga än producenter av tjänster och konsumtionsvaror av räntor.

-Inflation påverkar relativpriser, vilket i det här fallet innebär priset på investeringsvaror
relativt konsumtionsvaror

I många icke österrikiska modeller antas det implicit eller explicit att när penningmängden ökar då ökar det alla priser lika. Om vi har en situation där en penningmängdsökning höjt prisindex med låt säga 4% då innebär det att om penningmängden inte ökat hade priser som nu ökat med 10% ökat med cirka 6%, priser som nu ökat med 7% hade ökat med cirka 3%, priser som nu ökart med 1% hade fallit med cirka 3% och så vidare.

Den österrikiska teorin bygger på insikten att penningpolitik inte är neutralt och påverkar olika priser olika. Detta har flera anledningar, men den som är mest intressant för den österrikiska konjunkturteorin är att när penningmängden ökar genom kreditexpansion så sänks realräntorna. Och som nyss påpekades så visar den österrikiska kapitalteorin att kapitalvarusektorer påverkas mer av realräntan än sektorer som direkt producerar konsumtionsvaror eller tjänster.

-Utan inflation bestäms ränta av allmänhetens tidspreferenser.

Den österrikiska synen att räntan i frånvaro av penningmängdsförändringar styrs av allmänhetens tidspreferens är förhållandevis okontroversiell. Men implikationerna av det givet ovannämnda fakta är betydligt mer kontroversiella som vi ska se.

-Produktionsfaktorer mer eller mer specifikt knutna till specifika industrier

I många icke österrikiska modeller antas att produktionsfaktorer, alltså arbetare och kapitalvaror som används i produktion kan flyttas med enkelhet mellan olika sektorer. Den österrikiska synen är dock att det ofta är svårt. En produktionsanläggning för bilar kan inte med enkelhet helt plötsligt användas för att tillverka kexchoklad, än mindre för att städa lokaler. Även arbetskraft är ofta problematisk att flytta om mellan olika sektorer.

Slutsatsen av dessa premiser

När centralbanken eller privata fractional reserve banker ökar penningmängden och därmed sänker åtminstone de reala räntorna, och vanligen på kort sikt också de nominella, så gör detta det mer lönsamt
att investera i investeringsvaruindustrier, något som bidrar till ökade investeringar i den sektorn Problemet är att allmänhetens tidspreferenser inte ändrats så när arbetarna och kapitalägarna i de sektorerna får sina nya inkomster lär de spendera pengarna utifrån deras normala tidspreferenser vilket innebär en för hög efterfrågan i konsumtionssektorn och för låg efterfrågan i investeringsvarusektorn. Då detta förlopp bara varar i normalfallet några månader så borde konjunkturförloppet inte pågå längre än så.

Anledningen till att det pågår längre än så är att penningmängdsökningen avstannar inte där. Utan det kommer hela tiden nya doser av nyskapade pengar. Och eftersom att den lägre realräntan minskar viljan att spara och ökar viljan att investera krävs större och större doser av nyskapade pengar för att hålla det hela i liv.

Förr eller senare kommer dock endera en panik bland investerare eller centralbankens rädsla för att inflationen ska bli för hög sätta stopp för det hela. Då kommer efterfrågan på investeringsvaruindustrins produkter att falla kraftigt, något som slår ut stora delar av dessa sektorer. När kapitalägarna där gör stora förluster och arbetarna där blir arbetslösa minskar då också efterfrågan inom andra sektorer, vilket skapar en allmän lågkonjunktur.

RE-skolans argument mot österrikisk konjunkturteori

Anhängarna av teorin om rationella förväntningar, den så kallade RE-skolan menar att den österrikiska konjunkturteorin bygger på det felaktiga antagandet att företagarna kommer ständigt låta sig luras att förlora pengar genom felinvesteringar Rationella företagare kommer istället att avstå från att göra felinvesteringar något som kommer att förhindra det scenario som den österrikiska konjunkturteorin beskriver.

Det finns dock två problem med RE-skolans argument. För det första bygger den på att företagarna känner till och tror på de österrikiska teorierna, något som de flesta inte gör ännu. För det andra så behöver företagen inte nödvändigtvis förlora på att göra felinvesteringar, dels för att de under de ofta många år som konjunkturuppgången pågår gör stora vinster och dels för att de kan, eller tror sig kunna, sälja sina investeringar innan det blir uppenbart för marknaderna att det är fråga om felinvesteringar.

Under den stora fastighetsbubblan i USA såg vi flera exempel på det senare i form av bankirer som tjänade hundratals miljoner dollar på att ge lån till låntagare som senare inte kunde betala tillbaka lånen till de andra personer som köpt lånen av de som ursprungligen skapade dem.

Det Keynesianska motargumentet

Den främsta keynesianska kritikern av den österriska konjunkturteorin är New York Times kolumnisten och nobelpristagaren Paul Krugman. Tidigare avfärdare han den med att helt enkelt säga att den är lika irrelevant som den falska phlogistonteorin i kemi, men den ökade popularitet som teorin fått under senare år efter fastighetsbubblan i USA och Ron Pauls presidentkampanjer har gjort att han nu kännt ett behov av att sakligt bemöta den.

Krugmans teoretiska argument består i att han menar att den österrikiska skolan inte kan förklara varför arbetslöshet uppstår vid konjunkturnedgången men inte konjunkturuppgången. Som han tolkar teorin så
är problemet är att det tar svårt för produktionsfaktorer att förflytta sig mellan sektorerna. Men det sker såväl när de går till de kapitalintensiva sektorerna som när de lämnar dessa, så därför menar Krugman att den österrikiska teorin borde förutsäga lågkonjunktur även vid konjunkturuppgångar. Krugman menar att enda sättet som teorin kan räddas är genom att göra den keynesiansk genom att de kapitalintensiva sektorernas uppgång är associerade med ökad aggregerad efterfågan och deras nedgång med minskad aggegerad efterfrågan. Österrikare är alltså smygkeynesianer

Problemet med detta motargument är att Krugman definierar ”aggregerad efterfrågan” som all ekonomisk aktivitet som faktiskt sker, vilket gör påståendet att ekonomins utveckling beror på aggregerad efterfrågan till en analytisk slutsats som inte säger oss något om verkligheten.

Anledningen till att strukturomvandlingen först skapar tillväxt i första stadiet och sedan skapar nedgång är att först så skapas efterfrågan på en specifik form av produkt som sedan försvinner, vinster och förluster som sedan sprider sig. Att beskriva det som ”allmänna” förändringar i efterfrågan är formellt korrekt om ”allmänt” definieras som genomsnittet, men det missar helt de orsakssamband som verkar.