Höga bostadspriser skadar svensk ekonomi

Är det bra eller dåligt med högre priser? Ofta brukar svaret vara att det beror på om du är säljare eller köpare. Är du säljare tjänar du på det, är du köpare förlorar du på det.

Det ligger förstås en hel del i det, men det är långtifrån hela sanningen. För det första så är det inte alltid ett nollsummespel av två skäl.

-Om utbudet begränsas genom exempelvis naturkatastrofer eller irrationella regleringar då blir den associerade prishöjningen kanske inte alls associerad med högre inkomster för producenterna samtidigt som köparnas köpkraft sänks.

-Och om säljarna/ägarna samtidigt är köpare av samma sak då innebär högre priser ingen vinst för dem.

Vilket för oss till ämnet bostadspriser. Vissa marknadsliberalt inriktade personer har kritiserat byggregleringar för att de innebär en stor omfördelning från de som försöker ta sig in i bostadsmarknaden till existerande bostadsägare. Problemet med detta argument är dock, som framgår nedan, dels att det är mestadels inte sant (de har förvisso rätt när det gäller de förluster som oetablerade drabbas av, men fel när det gäller de etablerades vinster) och dels att det för de som sägs tjäna på det hela blir ett argument mot förändring, och då de som sägs tjäna på det är mer politiskt inflytelserika lär det inte åstadkomma förändring.

Varför är då inte höga bostadspriser ett nollsummespel? Helt enkelt eftersom byggandet uppfyller båda nämnda kriterier för en situation för när högre priser avspeglar en samhällsekonomisk förlust och inte ett nollsummespel.

Med avreglerat byggande hade högre bostadspriser, precis som högre priser på alla [fria] marknader, åstadkommit jämvikt i hög grad genom ett ökat utbud och inte enbart genom att utestänga de som hade efterfrågat det till lägre priser. Men med dagens byggregleringar så blir utbudsökningen ytterst liten, vilket innebär att "jämvikt" nästan helt uppnås genom att folk som vill arbeta i tillväxtorter utestängs, vilket omöjliggör mycket näringsverksamhet och sänker ekonomins tillväxt.

Men även vinsterna för de som tjänar på regleringarna är mindre än förlusterna för de som förlorar på det, blir det ändå inte en stor förmögenhetsuppbyggnad för de privilegierade? Ja, formellt sett, men kom ihåg den andra punkten om att man inte vinner om man samtidigt är köpare. Och alla som bor i Sverige är i strikt nationalekonomisk bemärkelse köper av bostadsutrymmet de bor i, oavsett om den formella boendeformen är äganderätt, bostadsrätt eller hyresrätt.

Det innebär att så länge folk bor kvar i sina bostäder, eller flyttar till annan bostad i samma högprisregion, så ökar deras bostadskostnader lika mycket som deras pappersförmögenhet, varför de egentligen inte vinner något. Det är endast om de flyttar ut, eller planerar att flytta ut, till en region som inte berörts av boprisuppgången som de verkligen tjänar på det?

Men är inte det empiriskt så att högre bostadspriser är associerade med en starkare ekonomi? Jovisst, men detta avspeglar ett orsakssamband åt motsatt riktning. När befolkningen växer och/eller inkomstnivån stiger ökar efterfrågan på bostäder vilket bidrar till högre priser. Det motsäger på intet vis ovanstående analys, lika lite som det faktum att högre efterfrågan rent generellt höjer priset på något inte motsäger att lägre utbud höjer priset.

Förvisso är det dock så att lägre bostadspriser på kort sikt kan skapa problem för banker givet den höga skuldsättningsgrad som finns, men orsaken till att skuldsättningsproblemet överhuvudtaget uppstod är till stor del just de allt för höga priserna, och desto längre som priserna är höga, desto värre kommer det problemet att bli.

Vänsterpartiet i Göteborg allierar sig öppet med extremvänstern

Vänsterpartiet i Göteborg väljer att demonstrera tillsammans, inte bara med två öppet kommunistiska partier, trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna och stalinistiska Kommunistiska partiet, utan också med den vänsterextrema terrorgruppen Revolutionära fronten, som använder våld som politisk metod.

Visserligen var det den lokala partiledningen i Göteborg som fattade det beslutet, men något avståndstagande från Jonas Sjöstedt har inte hörts.

Att Stefan Löfven försöker få folk att tro att S inte har något med V att göra framstår mot bakgrund av det som väldigt förståeligt. Synd bara att det dock inte är sant.

Löfven vilseleder medvetet om regeringsbildning

Nu ger Socialdemokraterna "besked" i regeringsfrågan-eller egentligen inte. Särskilt många egentliga nyheter innehöll inte debattartikeln. Man kommer att gå till val på sin egen politik och är beredd att samarbeta med alla utom SD. Av övriga sex riksdagspartier gillar man MP bäst, följt av FP, C och V och därefter M och KD. Allt känt sedan tidigare, med undantag för det där med att man ser FP &C som lika naturliga samarbetspartners som V, trots att FP och C i inga otydliga ordalag uteslutit samarbete med S. Jan Björklund har sagt att de enda alternativen för partiet är att sitta i en alliansregering eller gå i opposition och beskriver dagens utspel som "pinsamt och bara snömos" och Annie Lööf har sagt att hon "hellre äter upp sin högra sko än bli ett stödhjul åt S" och nu i morse kommenterade hon det på twitter genom att utspelet med att skriva att "det finns tre saker jag riktigt ogillar: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej. Jag säger nej till S". Partier som så tydligt säger nej till samverkan jämställs alltså med ett parti som historiskt haft nära band med S och som säger sig vilja samarbeta.

Socialdemokraterna försvarar sin avsaknad av besked med att man först måste se vilket valresultatet blir innan man kan ge besked om vilken regering det blir. Men det är bara nonsens. Att man inte kan säga vilken regering det blir innan vi får veta valresultatet är på sätt och vis sant, men irrelevant, eftersom det inte utesluter att man säger hur regeringen blir om det blir vissa bestämda valresultat. Det är ungefär som man kanske inte kan säga om man imorgon tänker ta på sig regnkläder när man går ut för att man inte vet om det kommer att regna, men att man kan säga att OM det regnar då ska man ta på sig regnkläder när man går ut.

Det är fullt möjligt att redan nu ge besked vilken regering man kommer förespråka vid exempelvis följande tänkbara valresultat:

1) Rödgrön majoritet
2) Rödgröna är större än alliansen, men saknar pga SD egen majoritet.
3) Alliansen är större än rödgröna, men saknar pga SD egen majoritet

Är verkligen Stefan Löfven så korkad att han inte fattar att det redan innan valresultatet är klart går att säga hur man kommer att agera vid olika möjliga resultat, exempelvis de tre ovannämnda? Mer troligt är att han försöker medvetet mörka sina planer eftersom han fruktar att associering med Vänsterpartiet ska skrämma bort mittenväljare.

Extremvänstern inte bara hot mot sverigedemokrater

Som ni säkert hört så lyckades en 60-årig kommunistisk kvinna (som här sjunger en hyllningssång till Fidel Castro) slänga en tårta i SD-ledaren Jimmie Åkessons ansikte. Att få en tårta i ansiktet är inte i sig särskilt farligt, Åkesson riskerar inte att dö av det, eller ens skadas nämnvärt. "Skadan" är mest symbolisk-fast jag misstänker att om hon som gjorde det vill skada SD är det kontraproduktivt då de flesta ogillar den typen av metoder.

Och incidenten är också något av en symbol för den omfattande förföljelse som vänsterextrema "autonoma" grupper som AFA, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och Revolutionära Fronten riktar mot sverigedemokratiska företrädare, de flesta av vilka till skillnad från Åkesson inte har tillgång till Säpos livvakter.

Men det är inte enbart sverigedemokrater eller för den delen företrädare för mer extrema nationalistgrupper som Nationaldemokraterna eller Svenskarnas Parti som drabbas av extremvänsterns terrormetoder. Även företrädare för borgerliga partier, liksom [Klassiskt] Liberala partiet. Då dessa partier inte vill ha mer, utan snarare om något mindre invandringsrestriktioner så är extremvänsterns våld inte enbart något som drabbar personer som är emot invandring.

Även dessa attacker motiveras delvis av vad de själva upplever är "antirasism". För många inom vänstern är nämligen krav på lägre skatter och bidrag att betrakta som rasism eftersom välfärdsstaten omfördelar från vita/svenskar till svarta/invandrare I en kolumn förra veckan så hävdade exempelvis världens mest inflytelserika vänsterekonom, Paul Krugman, att motstånd mot en omfattande välfärdsstat bland vita republikanska väljare i hög grad motiveras av ett rasistiskt baserat motstånd mot att hjälpa fattiga svarta. Då utomeuropeiska invandrare i Sverige precis som svarta i USA har klart lägre inkomster och högre arbetslöshet än vita/svenskar och därför är betydande nettobidragstagare så gäller den "logiken" här också.

Jobbskatteavdrag vs sänkt arbetsgivaravgift

Det har länge funnits en debatt inom borgerligheten om sänkt skatt på arbete bör ske i form av jobbskatteavdrag eller sänkta arbetsgivaravgifter. Anders Borg och Moderaterna har varit de främsta anhängarna av jobbskatteavdrag medan framförallt Centern och stiftelsen Den Nya Välfärden drivit på för lägre arbetsgivaravgifter.

Den stora fördelen med jobbskatteavdrag är att det innebär en smygsänkning av ersättningsnivån i a-kassa, sjukpenning och liknande bidragssystem. Eftersom enbart personer som arbetar får jobbskatteavdrag så ökar skillnaden i nettoinkomst mellan personer som arbetar och personer som lever på bidragssystem. Rent nationalekonomiskt blir effekten därmed likvärdig med effekten av sänkta ersättningsnivåer, med skillnaden att jobbskatteavdrag är mycket mer tilltalande rent politiskt. Jobbskatteavdrag framstår ju som en förbättring medan formellt sänkta ersättningsnivåer framstår som en försämring.

Det finns dock nackdelar med jobbskatteavdraget. Det ena är att det skapat den missvisande debatten om att pensionärer "straffbeskattas" trots att det i själva verket är så att den så kallade "allmänna löneavgiften", den del av arbetsgivaravgifterna som inte motsvaras av någon förmån, är större än värdet av jobbskatteavdraget. Så om någon "straffbeskattas" är det löntagare snarare än pensionärer, men den konstruktion som jobbskatteavdraget har skapar det motsatta intrycket.

Detta är skadligt av både politiska och ekonomiska skäl. Det politiska skälet är att detta missförstånd om "straffbeskattning" av pensionärer faktiskt retar upp många pensionärer och får dem att känna sig orättvist behandlade och därför får dem att välja andra partier än alliansen. Därmed förtas en stor del av den politiska vinst som jobbskatteavdraget innebär relativt sänkta arbetsgivaravgifter kombinerat med sänkt ersättningsnivå.

Det ekonomiska skälet är att nämnda debatt om "straffbeskattning" av pensionärer pressat regeringen att avleda en stor del av skattesänkningsutrymmet till skattesänkningar för pensionärer, som åtminstone i den form de genomfördes helt saknar positiv effekt på tillväxten eller sysselsättningen. Hade arbetsgivaravgifterna istället sänkts hade de tillväxtfrämjande skattelättnaderna kunnat bli större.

Det andra skälet är att det skapar incitament för kommuner och landsting att höja skatterna. Som jobbskatteavdraget är konstruerat så blir det högre ju högre kommunalskatten är, och staten kompenserar kommunerna fullt ut för detta. Den skattehöjningsvåg som vi ser nu, som innebär att snart sagt hela landet utom Stockholm, sett höjda skatter de senaste åren eller kommer snart få se det, beror delvis på att kommun- och landstingspolitikerna vet om att de kan välta över delar av kostnaden på staten.

Gå själv in på sajten jobbskatteavdrag.se och kolla. En person som tjänar 19000 kronor i månaden i lågskattekommunen Stockholm får nästa år betala 3759 kronor i skatt, en summa som jobbskatteavdraget minskat med 1372 kronor. En person som tjänar 19000 kronor i högskattekommunen Arjeplog får nästa år betala 4188 kronor i skatt, en summa som jobbskatteavdraget minskat med 1570 kronor av jobbskatteavdraget.

Av de extra 627 kronor som Arjeplog kommun får in ((4188+1570)-(3759+1372)) på en sådan person så står denne enbart för 429 kronor själv medan staten står för 198 kronor. Det säger sig självt att en sådan konstruktion där kommuner och landsting får mer pengar av staten om de har högre skatt kommer uppmuntra dem att höja skatten mer.

Förvirrat om löneökningar

DI:s reporter Nils Åkesson har skrivit en av de mer förvirrade artiklarna någonsin om sambandet mellan löneökningar och sysselsättning. Han citerar Danske Banks makroanalytiker Mikael Grahn som hävdar att för låga löneökningar innebär för få jobb, alltså att ett för lågt pris kommer sänka efterfrågan på arbetskraft! En minst sagt sensationell ekonomisk teori. Hur har han kommit fram till det?

Jo, lägre löneökningar pressar ner konsumentprisinflationen, och lägre konsumentprisinflation innebär enligt en viss Lars E.O. Svensson färre jobb.

Ok, nu tar vi det här från början:  högre inflation på kort sikt kan öka sysselsättningen, men endast om det råder nominell lönerigiditet och lönerna är för höga, för då kan inflation sänka reallönerna till nivåer som ökar efterfrågan på arbetskraft. Men om de nominella lönerna, eller i det här fallet löneökningarna, kan sänkas då är det naturligtvis inte så att högre inflation orsakat av högre nominella löneökningar höjer sysselsättningen.

Högre nominella löner ej kopplat till penningpolitik kommer tvärtom höja reallönerna (detta dels eftersom produkters kostnader utgörs av annat än löner och dels eftersom konkurrensen med utlandet begränsar möjligheten att då bibehålla marginaler) och därmed sänka sysselsättningsnivån.

Folkpartiets idéer om bostadsmarknaden

Folkpartiet duckar för de två viktigaste åtgärderna för att rätta till vad som är fel med den svenska bostadssektorn, alltså byggavreglering (man nämner iofs att man vill se regelförenklingar men då man inte har några konkreta förslag är det svårt att ta på allvar) och begränsad avdragsrätt för ränteutgifter men kommer med två andra förslag: sänkt reavinstskatt vid fastighetsförsäljning och skattegynnat bosparande.

Sänkt reavinstskatt är bara bra. Den höga reavinstskatt vi har idag skapar stora inlåsningseffekter då folk inte vill sälja eftersom de då åker på en rejäl skattesmäll. Sänks reavinstskatten ökar intresset för att sälja vilket kan pressa ner priserna och därmed skuldsättningsnivån.

Dock kan det noteras att den regering som Folkpartiet sitter i, i en av sina sämsta stunder, höjde reavinstskatten för att finansiera en sänkning av den löpande fastighetsbeskattningen. Denna reform av fastighetsbeskattningen var ekonomiskt irrationell eftersom reavinstskatten är mer ekonomiskt skadlig men eftersom Kristdemokraterna fått för sig att löpande fastighetsbeskattning är mer "omoraliskt" så drevs det igenom ändå, något som förvärrat problemet med för höga huspriser.

Att gynna, eller rättare sagt sluta missgynna, sparande så att folk kan spara ihop tillräckliga summor för köp av boende istället för att låna pengarna, är i grunden en god tanke, men att särskilt gynna vissa former av sparande är mindre lyckat då det kan skapa snedvridningar. Istället borde man gynna all form av sparande genom att sänka kapitalinkomstbeskattningen, något som då till stor del kan finansieras via begränsad avdragsrätt för ränteutgifter mot tjänsteinkomst.