Irrelevanta fakta är ogiltiga argument även om de är sanna

Ibland är faktaargument ogiltiga trots att de, åtminstone på sätt och vis, är sanna. Ett exempel på det är när de som hävdar att grekerna själva inte är ansvariga för sin kris påpekar att medelarbetstiden i Grekland är klart högre än i exempelvis Tyskland och Sverige, vilket då bevisar att grekerna inte är "lata" och "därmed" inte är ansvariga för sin kris.

Men antalet timmar grekerna befinner sig på arbetet är, annat än möjligen delvis och indirekt, inte alls relevant för denna fråga. Ja, faktum är att det inte, återigen annat än möjligen delvis och indirekt, ens är relevant hur mycket de producerar på arbetet.

Det som är relevant är hur höga grekernas utgifter var i förhållande till deras inkomster, och där visar de enorma underskotten i statsbudgeten och bytesbalansen att grekerna som nation via sin stat slösade mycket mer än de tjänade och därmed gjorde sig själva ansvariga för sin kris.

Jag kom att tänka på det när jag läste denna debattartikel från TCO:s ordförande Eva Nordmark där hon kräver ökade statliga subventioner till höginkomsttagare genom höjt tak i a-kassan. Hennes argument för det är bland annat att medlemmar i hennes förbund som tecknar privata tilläggsförsäkring, blir tvungen att betala för a-kasseersättning tre gånger: först via den del av arbetsgivaravgifterna som finansierar subventionen av a-kassan, sen via den formella a-kasseavgiften och sen vi avgiften till tilläggsförsäkringen.

Men det relevanta här är inte hur många gånger det betalas, utan det relevanta är relationen av betalningarnas värde i förhållande till förmånernas värde. Och faktum är att eftersom finansieringen sker via arbetsgivaravgifter som till stor del betalas av arbetande som inte är berättigade till a-kassa så subventioneras ändå deras förmåner.