Inte lika lätt att upphäva skatteförändringar som att vara emot att de införs

Den Socialdemokratiska partiledningen, med Stefan Löfven och Magdalena Andersson i spetsen, möter på kritik från såväl många borgerliga politiker som det egna partiets vänsterflygel och Miljöpartiet och Vänsterpartiet för sitt dubbla besked att vara emot att jobbskatteavdraget införs men också emot att det rivs upp efter det att det införs.

Delvis är kritiken berättigad, särskilt då som partiet i sina utgiftsförslag utgår från att det inte införs, trots att vi redan vet att det kommer att införas. Om de då accepterar det innebär det att det saknas 12 miljarder för att finansiera deras utgiftsökningar. Vilka utgifter som då ska hållas nere vägrar S-ledningen att ange, men det borde de krävas besked på.

Och om är fel med ett jobbskatteavdrag, vilket de anser, då är det i grunden fel oavsett om det redan är infört eller ej.

Men rent politiskt är det på sätt och vis förståeligt. Det kritikerna bortser från är att folk i allmänhet upplever det som mycket värre att bli av med inkomster de vant sig vid än att aldrig haft inkomstnivån. Och när det blir september nästa år kommer de breda medelklassgrupperna att ha vant sig vid den inkomstförstärkningen. Att då gå till val på att ta bort den skulle kosta Socialdemokraterna betydligt fler väljare än om det aldrig införts och de helt enkelt sagt att de inte vill införa.

Motsvarande politiska logik gäller, fast omvänt, gäller för den grupp som ingen vill anklagas för att gynna: de rika. De borgerliga partierna var emot den så kallade värnskatten när den infördes 1995, och till och med dåvarande S-ledaren Ingvar Carlsson sa att den bara skulle vara tillfällig och avskaffas efter en mandatperiod (alltså 1999). Men när det väl gått en mandatperiod då kunde inte S-ledningen rättfärdiga för sin partivänster att låta den försvinna eftersom det skulle gynna de rika.

Och trots att det inte bara är så att de nuvarande regeringspartierna var emot den när den infördes utan det också är så att alla företrädare för den nuvarande regeringen (inklusive Anders Borg) sagt att den är skadlig för ekonomin, och därför nog med säkerhet aldrig infört den om den inte redan funnits, så har framför allt Anders Borg motsatt sig att den slopas, något han inför interna kritiker i partiet motiverade så här:

De av er som känner er trygga med att stå i en valstuga och säga att vi tycker att en bankdirektör behöver en skattelättnad på 40.000 kronor i månaden, men att vi också tror på sammanhållning och därför ska en sjuksköterska få 400 kronor i månaden. Om ni tycker att det fungerar, om ni kan se en sjuksköterska, en lärare, en polis, en brandman i ögonen och säga det, då ska vi ta bort värnskatten.

Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons till synes märkliga "femte jobbskatteavdraget är dåligt, men vi vill inte ta bort det" är i grunden samma som Anders Borgs "värnskatten är dålig, men vi vill inte ta bort det", med enda skillnaden att Löfven & Andersson utgår från en rädsla att låg- och medelinkomsttagare ska bli missnöjda över att de får det sämre medan Borg utgår från en rädsla att låg- och medelinkomsttagare ska bli missnöjda över att höginkomsttagare får det bättre.