Sverige bör inte "erkänna" palestinsk förtryckarstat

Senare under september kommer den palestinska myndigheten att i FN begära att bli officiellt erkänd som stat. Utgången är till största del klar då USA lär lägga in veto i säkerhetsrådet mot förslaget, men en stor majoritet i generalförsamligen (där inget land har vetorätt) lär rösta för ett "erkännande". Vad som står på spel är frågan om hur stor del av de någorlunda anständiga staterna, inklusive Sverige, kommer i generalförsamlingen att rösta för det, eller lägga ner sina röster eller rösta emot det.

Detta ämne har diskuterats i flera nyligen publicerade debattartiklar där den så kallade "folkrättsexperten" Ove Bring uttalat sig för, liksom vänstersossen Ulf Bjereld, medan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson (två folkpartister som jag i andra frågor är djupt kritiska emot, men som verkar vara relativt (för att vara etablissemanget) vettiga när det gäller Israel) uttalat sig emot det då de helt korrekt påpekar att det i praktiken är ett krav att Israel ska ensidigt ge upp sitt förhandlingskort utan att få något tillbaka som belöning för eftergiften.

För det första bör vi påminna oss om vad "erkännande" innebär. Det tolkas ofta som att man erkänner realiteter, att en viss grupp kontrollerar ett visst område och därmed är en stat.

Det är kanske en nödvändig, men det är inte en tillräcklig förutsättning för att få ett "erkännande" av staten Sverige. Hade det varit en tillräcklig förutsättning hade Sverige erkänt exempelvis Taiwan, Nordcypern (den turkiska delen av Cypern), Transnistrien (ett huvudsakligen etniskt ryskt-ukrainskt område som bröt sig ur det huvudsakligen etniskt rumänska Moldavien när det blev självständigt från Sovjetunionen), Abchazien och Sydossetien som stater. Men trots att dessa regeringar de facto alla är stater så har Sverige inte erkänt någon av dem. Vilket innebär att "erkännande" inte bara handlar om att erkänna faktiska realiteter utan också om att man säger att gruppen har rätt att styra området.

Om vi då återgår till det konkreta exemplet med staten "palestina" så bör vi för det första fråga oss om det uppfyller kriteriet att det faktiskt fungerar som en stat. Det gör det, men bara delvis då Hamas agerar som en stat i Gaza och "den palestinska myndigheten"/PLO/Fatah fungerar som en stat i delar av "Västbanken". Det hela brister dock på två punkter då för det första fullständig försoning mellan Fatah och Hamas inte ännu uppnåtts och då för det andra ett "erkännande" begärs för hela "Västbanken" trots att Israel kontrollerar delar av det. Så även om perspektivet är rent deskriptivt och inte normativt bör Sverige inte "erkänna" "Palestina" då denna stat inom de angivna gränserna faktiskt inte existerar

Om vi då istället fokuserar på den normativa delen om Sverige trots dess de facto icke existens bör uttrycka stöd till "palestinas" rätt till områderna är svaret ännu enklare. Fatah och ännu mer så Hamas står för att framförallt oppositionella och homosexuella ska förtryckas genom att mördas. De står alltså för förtryck och det finns ingen rätt för någon att förtrycka någon annan, vilket innebär att förtyckargrupperna Fatah och Hamas inte har någon rätt till någon stat någonstans. Israel som det överlägset mest liberala alternativet är vad som har rätt till alla omdiskuterade områden eftersom de kommer innebära det minsta förtrycket och den största friheten.

Att Bring nämner Tyskland efter andra världskriget är för övrigt särskilt intressant då Tyskland avstod enorma landområden (långt större än Israel inklusive "Västbanken" och Gaza) till Polen och Ryssland/Sovjetunionen. Om nu detta, som Bring anser, ska vara ett "folkrättsligt" prejudikat, då innebär det helt klart att de länder som anföll Israel, alltså Egypten, Syrien och Jordanien, på motsvarande sätt bör avstå från land de kontrollerade, vilket är vad som hänt i form av Gaza, Golanhöjderna och Västbanken. Med tanke på att arabländernas mentalitet och avsikter liknar nazi-Tysklands så är det också en rimlig jämförelse.