Språk & objektivitet

Jag skrev för några månader sedan ett inlägg om missvisande ord i politiken. Det som var gemensamt för dessa ord var att de var uttryck för missvisande beskrivningar.

Men medan åtminstone mer rationella filosofer är eniga om att det går att objektivt utvärdera definitioner av begrepp utifrån deras relation till verkligheten så antas det allmänt att språk i sig enbart kan ses som sociala konventioner. Då "social konvention" är en form av kollektiv subjektivism innebär det att det inte går att objektivt utvärdera om språk är objektivt bättre eller sämre, eller ens om enskilda delar av språk är objektivt bättre eller sämre.

Att det rent deskriptivt är så att språk är i grunden är sociala konventioner råder det ingen tvekan om. Det innebär dock inte att vi inte kan normativt objektivt bedöma om vissa aspekter av språk är objektivt bra eller dåligt, precis som vad gällde begreppsdefinitioner som i språket deskriptivt är sociala konventioner men som kan objektivt bedömas.

Den grund på vilket aspekter av språk ska bedömas är i mångt och mycket detsamma som för begreppsdefinitioner. Enkelhet är ett självändamål och när det inte existerar någon funktion i termer av förståelse bör vi därför göra det så enkelt som möjligt, men när det fyller en signifikant positiv funktion då bör vi komma med nya bokstäver, ord eller regler.

Vi kan till att börja med se hur denna princip kan tillämpas är när det gäller alfabetet. Vi bör inte ha bokstäver som inte kan motsvaras av ljud då dessa bokstäver inte fyller någon positiv funktion, men vi bör inte heller ha flera ljud för samma bokstav . Ett exempel på det är svenskans särskilda alfabet.

Svenskan använder som bekant en variant av det latinska alfabetet, precis som alla andra västeuropeiska språk och en del östeuropeiska språk och sedan 1920-talet även turkiskan. Svenskan skiljer sig dock från andra genom att vi har å, ä och ö (det finns dock också i finska, och i danska och norska har man också å, och de ä och ö snarlika æ och ø ). I detta avseende är faktiskt svenskan (och de andra nordiska språken) objektivt bättre eftersom å, ä och ö faktiskt motsvarar faktiska ljud och därför främjar den språkliga förståelsen jämfört med exempelvis engelskan där man ordnar det genom att låta "a" ibland betyda det ljud som ä och ö uttrycker.

Som kontrast kan ü som finns i de tyska och turkiska varianterna av det latinska alfabetet inte objektivt rättfärdigas eftersom det motsvarar ljudmässigt i princip y, och är därför överflödigt och därför bara något som krånglar till det. Detsamma gäller för övrigt även w som också motsvarar en annan bokstav (v) och som därför också bara krånglar till det.

Ett annat exempel är grammatiken. I engelska har man särskilda ord och böjningar som enbart finns för tredje person singular (han, hon, det) exempelvis för svenskans "har" så har engelska "have" allmänt sett, men just för tredje person singular så har man "has". Då man genom att säga "he", "she" eller "it" redan klargjort att det handlar om tredje person singular så är den särskilda böjningen av exempelvis motsvarigheten till "har" överflödig och därför bara något som krånglar till det och således objektivt fel.

När det sedan gäller glosorna så är det lite svårare att fastslå att något ord skulle vara objektivt bättre än ett annat. Det är svårt att exempelvis säga att "kanin" är ett bättre eller sämre ord än "rabbit" eller "conejo" (kanin på spanska) eller "kaninchen" ( kanin på tyska). I grunden duger alla ungefär lika bra. Även om det har mindre betydelse kan dock olika ord vara mer eller mindre lämpliga för att de upplevs som för korta (vilket är varför personer med "Bo" som förnamn ofta spontant kallas "Bosse" istället) eller för långa.

Så i grunden kan framförallt de alfabetiska och grammatiska aspekterna av språk objektivt utvärderas.