Rationell Feminism?

Katrine Kielos är socialdemokrat och således någon som jag för det mesta är oenig med, men för att vara sosse är hon ovanligt vettig. Bland annat så erkänner och diskuterar hon till skillnad från andra upp det faktum att även personer som inte är västerländska män kan vara förtryckare. Idag tar hon upp hur den kulturella synen på män som mer värda i bland annat Kina och Indien skapar problem där, vilket aktualiserar frågan om feminism kan rättfärdigas.

Att jag betraktar mig som antifeminist är nog ingen nyhet för trogna läsare av denna blogg. Det innebär dock verkligen inte att jag ogillar kvinnor-tvärtom älskar jag existensen av kvinnor. Och på motsvarande sätt innebär det verkligen inte att jag godkänner förtryck av dem-tvärtom är jag emot det. Hade "feminism" handlat om att förbättra för kvinnor hade jag därför varit för det.

I dagens Sverige så betyder dock "feminism" dock kvoteringsmarxism applicerat på könsförhållanden och/eller att män som kollektiv ses som ondare än kvinnor, två föreställningar jag motsätter mig.

Med tanke på att det i dagens Sverige inte förekommer något lagligt eller kulturellt förtryck av kvinnor så är feminism inte numera därför en rationell hållning vad gäller svensk politik. Däremot är det så i många andra länder att förtryck av kvinnor genomsyrar samhällen. Det gäller dels de flesta muslimska länder där kvinnor betraktas som mäns egendom och behandlas därefter. Det gäller också (vilket är huvudämnet i Kielos artikel) länder som Kina och Indien där flickor i skrämmande hög grad elimineras redan i fosterstadiet eftersom pojkar anses mer värda.

Jag är inte någon principiell motståndare till aborter, men könsbaserade aborter är irrationella och skadliga för samhället när det som i Kina och Indien skapar ett stort underskott av kvinnor, något som inte minst är dåligt för (den stora majoriteten av heterosexuella) männen som i allt fler fall inte kan få några partners då dessa aldrig föddes.

I den typen av länder vore "feminism" i den välvilliga definitionen "förbättra för kvinnor" därför högst berättigad, särskilt då som det skulle vara gynnsamt även för män. Jämfört med status quo skulle nog till och med den mer marxistiska och mer oberättigade likhetsfeminismen som dominerar svensk politik representera en förbättring. Men allra bäst vore förstås om man utgick från individualism och att båda kön är lika mycket värda då de båda behövs för varandra.