onsdag 18 april 2012

"Chicagoskolan" är verkligen inte en variant av den österrikiska skolan

Jag läser i Hufvudstadsbladet att den svenskfinländska finansmannen Björn Wahlroos, mest känd i Sverige för sitt uppdrag som styrelseordförande i Nordea, har givit ut en ny bok där han framför en rad olika teser, de flesta av vilka förefaller mer eller mindre korrekta.

Det är oklart om det är Wahlroos själv eller recensenten som gör denna tolkningen, men detta är då vad recensenten hävdar skrivs i boken:

finansteoretiskt graviterar Wahlroos i boken mot den så kallade österrikiska skolan och dess mest välkända efterträdare Chicagoskolan och Milton Friedman. Wahlroos är en stark motståndare till keynesianismen som han beskriver som en enda stor irrfärd som enligt honom nu börjar komma till sin ände.

I och för sig är företrädarna för den österrikiska skolan och Chicagoskolan båda marknadsliberalt inriktade, men grunderna för den slutsatsen är så pass radikalt annorlunda att det är närmast groteskt missvisande att påstå att Chicagoskolan skulle vara en "efterföljare" till den österrikiska skolan.

Inom frågan om nationalekonomins metodologi/vetenskapsfilosofi, som jag diskuterade här, så är faktiskt Chicagoskolan och särskilt då dess mest kända företrädare Milton Friedman, den österrikiska skolans värsta fiende, och har där intagit positioner ännu längre från den österrikiska än vad de flesta keynesianer intagit.

Det kan väl måhända antas att Wahlroos inte berört denna diskussion utan enbart diskuterat de nationalekonomiska slutsaterna. Men även om vi begränsar oss till penningpolitik så ligger Chicagoskolan närmare keynesianerna än den österrikiska skolan. Milton Friednab exempelvis propagerade under sina sista år för tesen att Japans problem beror på att de inte gjort tillräckligt för att med penningpolitiken skapa inflation, en slutsats som världens nu mest framstående keynesian, Paul Krugman, applåderat och instämt i.

Som sagt, jag har inte ännu läst Wahlroos bok så jag vet inte i vilken grad denna felaktighet är hans fel eller reporterns. Men att den position som reportern hävdar att han stått för är fel råder det inget tvivel om.