Engström hänvisade i stället till att antalet sysselsatta personer ökat sedan 2006. Även det är ett dåligt argument, eftersom befolkningen samtidigt växt och andelen sysselsatta av befolkningen därför ändå minskat.
Vid första anblick, som Calmfors verkar ha nöjt sig med, så stämmer det om vi kollar den officiella statistiken. Mellan fjärde kvartalet 2006 och fjärde kvartalet 2011 steg antalet sysselsatta i åldern 15-74 med 3,95%, från 4,452 miljoner till 4,628 miljoner, men totalbefolkningen i gruppen ökade med 4,9%, från 6,759 miljoner till 7,091 miljoner.
Men ser vi däremot på gruppen 16-64 är utvecklingen en annan. Sysselsättningen i den gruppen ökade med 3,3% från 4,365 miljoner till 4,51 miljoner medan befolkningen bara ökade 2,8%. från 5,847 miljoner till 6,01 miljoner. Beror då skillnaden på resultaten på att personer i gruppen 65-74 hade fallande sysselsättningsgrad? Nej. tvärtom så ökade deras sysselsättningsgrad långt snabbare då antalet sysselsatta äldre steg med 39,5%, från 82200 till 114700 att jämföra med folkökningen på 24,9%.
I stället berodde skillnaden på att en grupp som traditionellt har mycket lägre sysselsättningsgrad, alltså personer i åldersgruppen 65-74 ökade sin andel av befolkningen. Det illustrerar problematiken med ökad försörjningsbörda för de äldre om de inte arbetar längre som diskuterades i föregående post, men då samtliga åldersgruppers sysselsättningsgrad har ökat ger det en missvisande bild av jobbpolitikens effekter.
UPPDATERING 12 FEBRUARI: Även Bertil Holmlund verkar förvirrad på den punkten. Nog är det beklämmande att professorer i nationalekonomi inte förstår sig på grundläggande statistik.
