Vad visar de senaste 10 årens euroerfarenhet?

Då det idag är 10 år sedan det blev nej i folkomröstningen om euron så  har frågan uppmärksammats en del i media och i vissa bloggar. och det tycks vara något av ett konsensus att Sverige ekonomiskt gynnades av den utgången. Det är inte bara gamla nej-anhängare som säger "vad var det vi sa" utan också gamla ja-anhängare som ändrat sig och nu säger "vad bra att vår sida förlorade" och till och med vissa som fortfarande är ja-anhängare håller med om det, exempelvis Svenskt Näringslivs Urban Bäckström, som i DN säger att Sverige gynnats av en krona med flytande växelkurs (hans argument för att ändå gå med är att han tror att annars kommer den inre marknaden på sikt fragmenteras). Att ett sådant konsensus kunnat uppstå är märkligt eftersom som det framgår nedan inte finns några argument för det som håller för en närmare granskning.

Det argument som används för det är då dels att Sveriges tillväxt varit klart högre än genomsnittet för euroländerna och dels naturligtvis de djupa problemen i vissa sydeuropeiska euroländer, särskilt då Grekland.

Men exakt hur skulle den flytande växelkursen ha hjälpt Sverige? Oftast bryr sig de som hävdar det inte ens om att beskriva orsakssambandet och hävdar bara att tillväxtsiffrorna i sig är bevis nog. Men utan krav på beskrivning av orsakssamband skulle man lika gärna kunna hävda att det är det svenska språket som är orsakat det.

När orsakssamband trots allt beskrivs pekas vanligen på kronans kraftiga värdeminskning 2008-09 som exempel på något som skulle ha fått fart på exporten och resten av ekonomin. Men varken svensk export eller tillväxten i allmänhet var högre än för de flesta euroländer under 2008-09, tvärtom något lägre faktiskt. Det var när kronan var betydligt starkare som svensk tillväxt överskred genomsnittet

Det kan också påpekas att det finns flera euroländer som haft lika bra, eller ännu bättre, utveckling som i Sverige, däribland Tyskland, Österrike, Luxemburg, Slovakien och Estland (Estland hade en kortvarig depressionsliknande nedgång 2008-09, men man hade extremt hög tillväxt innan det, och en mycket snabb återhämtning efter). Och det finns flera länder med flytande växelkurs som haft stora problem, däribland Island, Storbritannien, Ungern och Rumänien.

Så om nu empirin visar oss något så är det att valutapolitik har väldigt liten effekt på tillväxten rent allmänt sätt, vare sig åt det ena eller det andra hållet. Det viktiga är andra faktorer. Och det finns ingen anledning att tro att tillväxten inte varit minst lika hög som de varit i Sverige om det blivit ett "ja", särskilt då som Sverige med sina sunda statsfinanser aldrig löpt någon risk att drabbas av den fara som diskuteras nedan.

Den lärdom man däremot kan dra av den skuldkris som Grekland och andra haft är att det visar att det är mycket farligare med underskottspolitik för politiska entiteter som inte har tillgång till egna sedelpressar (med flytande växelkurs för den valuta som trycks) än för politiska entiteter som har det. Annat än i vissa undantagssituationer så innebär egna sedelpressar, förutsatt att staten lånar i den valuta man trycker, att man kan ha stora underskott utan att få några finansieringssvårigheter. USA, Storbritannien och Japan har haft stora underskott samtidigt som deras upplåningskostnader sjunkit eftersom centralbanken köper deras obligationer och eftersom investerarna vet att deras sedelpressar gör en formell konkurs nästan omöjlig (däremot är det förstås en hög risk att obligationernas värde urholkas genom inflation).

Om man däremot som länder i ett guldmyntfotssystem, som länder inom en valutaunion eller som lokala myndigheter i ett land (som staden Detroit som nyligen gick i konkurs) lånar i en valuta som man inte själv trycker och har stora underskott ja då kan svåra problem uppstå. Detta särskilt om man har de strukturproblem som genomsyrar de sydeuropeiska ekonomierna.

Att den finansieringskris som sydeuropeiska länder haft under senare år mestadels försvunnit nu beror mest på att ECB förra sommaren delvis accepterade att agera som en nationell centralbank och började lova att köpa spanska och italienska statspapper på motsvarande sätt som exempelvis Bank of England köpt brittiska statspapper och Federal Reserve köpt amerikanska statspapper, om inte räntorna höll sig någorlunda låga.

Det där med att det är farligare med underskottspolitik är både ett argument emot och för en valutaunion och fasta växelkurser. Det är ett argument emot eftersom det innebär att när länder som har stora underskott nås av en förtroendekris så kommer de kortsiktigt att lida mer än de skulle gjort med en egen sedelpress.Men det är också ett argument för eftersom de senaste årens erfarenhet kommer att beivra euroländerna från att fortsätta med underskottspolitik, varför det kommer bidra till sundare ekonomisk politik i framtiden.