Olika åtgärder för att begränsa skuldsättning är väldigt olika i sin rationalitet

I dagens DN (papperstidningen, ej på nätet, iaf inte när detta skrivs) diskuterar Johan Schück Internationella Valutafondens analys av den svenska bostadsmarknaden och de kommer precis som de flesta andra fram till att det är ett problem att bostadspriserna och den relaterade skuldsättningen är för höga. Deras rekommendationer för att motverka det inkluderar såväl förslag om skärpta regler vid utlåning, inklusive sänkt bolånetak och amorteringskrav, och begränsad avdragsrätt för bolåneräntor. De nämner även avreglering av byggandet och hyressättningen som positiva åtgärder.

Schück beskriver skillnaden mellan åtgärderna som ett generationskrig. Hårdare regler vid ny utlåning drabbar mer eller mindre per definition enbart nya bostadsköpare medan däremot begränsad avdragsrätt huvudsakligen (men inte enbart) mot existerande bostadsägare, eller med andra ord den första typen av åtgärder drabbar mest yngre medan den andra typen drabbar mest äldre.

Det är i och för sig en delvis korrekt beskrivning av skillnaden, och inte minst en bra politisk förklaring till varför hårdare reglering av utlåningen är mer trolig än mer rationella åtgärder som begränsad avdragsrätt. Existerande bostadsägare är mer välorganiserade än aspirerande såna och kan därför utnyttja den politiska processen till att skaffa privilegier på samhällsekonomins bekostnad.

Det finns dock problem med Schücks artikel. Det kanske främsta är att han framställer skillnaden som ett nollsummespel på generationsnivå, och så är det inte. Skillnaden mellan låneregler och begränsade avdrag är inte enbart att fördelningen mellan generationer blir annorlunda, utan även att de förra är mycket sämre för samhällsekonomin i stort. Det förra innebär förbud mot transaktioner som båda parter upplever som ömsesidigt gynnsamma, det senare innebär en begränsning av statliga subventioner för att åstadkomma transaktioner som inte skulle gjorts utan statliga subventioner. Det förra är också ett inflexibelt regelverk som inte tar hänsyn till individuella omständigheter, medan en begränsning av skattesubventionen av lån möjliggör för fortsatta transaktioner om de inblandade finner att den särskilda situationen innebär att det trots den indragna subventionen är värt det.

Kombinationen av fortsatt subventionering via skattesystemet av bolån med stela administrativa begränsningar av utlåningen är därför något som vad med tennisterminologi skulle kunna beskrivas som ett dubbelfel: man uppmuntrar skuldsättning som inte borde förekomma samtidigt som man förhindrar skuldsättning som faktiskt fyller en positiv funktion.