lördag 29 juni 2013

Mellanösterns nya triangeldrama

"Min fiendes fiende är min vän" sägs Mao Zedong ha sagt. Det stämmer ibland, men långtifrån alltid

Mellan den islamiska revolutionen i Iran 1979 och USA:s invasion av Irak 2003 hade vi något av ett "triangeldrama" mellan de tre länder i Mellanöstern vars namn började med "i": Iran, Irak och Israel.

Irak styrdes av den arabnationalistiske sunnimuslimen Saddam Hussein som på basis av sin arabnationalism var fiende till såväl den mestadels etniskt persiska shiamuslimska teokratin i Iran som det judiska Israel. Samtidigt så var även den shiaislamistiska regimen i Iran fiende till Israel.

I hopp om att erövra den till stor del etniskt arabiska, och oljerika Khuzestanprovinsen i Iran och i tron att revolutionen försvagat Iran tillräckligt beordrade Saddam Hussein hösten 1980 en invasion av Iran. Till att börja med var han framgångsrik och lyckades erövra stora områden, men regimen i Iran lyckades snabbt vända krigslyckan med hjälp av sitt betydande numerära överläge (Iran var då befolkningsmässigt drygt tre gånger större).

Under kriget försökte båda sidor vinna den muslimska världens sympati och båda hävdade att seger för dem skulle bereda vägen för "befrielsen av Palestina". Då båda alltså var fiender till Israel ingrep Israel inte för att hjälpa någon sida.  Dock så bombade man 1981 sönder den nukleära anläggning i Irak där Saddam misstänktes bygga kärnvapen, men det var inte för Irans skull, utan för att man upplevde att kärnvapen i Saddams händer skulle vara ett hot mot Israel.

Dock kan det noteras att om Saddams regim skulle lyckats bygga kärnvapen hade det varit extremt osannolikt att han skulle använt dem mot Israel. Då han trots allt var relativt sekulär skulle han helt klart låtit sig avskräckas från att använda vapnen mot Israel pga att Israel sägs ha en stor kärnvapenarsenal fullt kapabel att ödelägga Irak och utplåna dess regim. Iran, som saknade kärnvapen och som Saddam redan var i fullt krig med, hade dock löpt en mycket hög risk att på många håll så att säga uppleva väder med växlande svampmolnighet och temperaturer upp mot några miljoner grader. Man skulle ju kunna tycka att Iran borde vara väldigt tacksamma mot Israel för att de förhindrade det, men istället så har man i handling och ord etablerat sig som Israels värsta fiende.

Irans diktator ayatollah Khomeini lyckades hursomhelst visserligen förhindra att Irak erövrade Khuzestan, men han misslyckades med sitt mål att ersätta Saddam Hussein med en shiamuslimsk regering. Det målet förverkligades dock senare ironiskt nog av det land som Khomeini brukade kalla "den store satan" och Irak har nu därför blivit en del av den iranska shiamuslimska intressesfären.

Den relevans denna lilla historielektion har är att vi nu ser ett liknande triangeldrama i inbördeskriget i Syrien. På ena sidan har vi den med Iran och Hizbollah (samt Ryssland) allierade Assadregimen och på den andra sidan har vi sunniislamistiska rebeller som får stöd av sunnimuslimska regimer som Saudiarabien, Qatar och Turkiet (samt USA, Storbritannien och Frankrike). Assadregimen består av personer från den religiösa grupp som kallas alawiter. Alawiterna har vissa teologiska skillnader mot vanliga shiamuslimer (som att de tillåter alkohol och inte påtvingar kvinnorna slöjor) men de anses ändå närbesläktade vilket är varför de är allierade med shiaislamisterna i den iranska regimen och Hizbollah.

Inbördeskriget i Syrien har därför något av karaktären av religiöst sekteristiskt krig mellan sunniislamisterna i rebellarmén och den med shiaislamister allierade Assadregimen, som då blir indirekt ett krig mellan sunniregimerna i Saudiarabien och Qatar å andra sidan och shiaislamistiska Iran och Hizbollah å andra sidan.

Dock så är båda sidor enade om en sak: att Israel är förkastligt och bör bekämpas. Assadregimens misslyckande att återerövra Golanhöjderna och påstådda flathet mot Israel används av rebellerna som en av de viktigaste argumenten för att störta Assad, medan Assad ofta hävdar att rebellerna agerar på uppdrag av Israel. Det är med andra ord ett liknande triangeldrama som på Saddam Husseins tid men med rebellerna som den sunnimuslimska representanten och Assadregimen som den shiamuslimska.

En annan likhet är att samtidigt som Israel rent allmänt hållit sig utanför har man genomfört ett antal riktade bombningar för sin egen säkerhets skull, den här gången riktad inte mot kärnvapenanläggningar utan mot leveranser av avancerade vapen från Iran till Hizbollah med Assadregimen som mellanhand.

Vilken sida bör vi då föredra? Israel, naturligtvis. Vilken som är den minst onda av de andra två är oklart då de representerar två sidor i ett sekteristiskt krig mellan två grupper av religiösa fanatiker som är eniga om att vilja bekämpa Mellanösterns enda anständiga land.

Vissa i Israel anser att rebellerna är att föredra trots att de är sunnislamister som i vissa fall är direkt kopplade med al-Qaida för att Iran är Israels främsta strategiska fiende och allt som försvagar Iran är bra. Den främsta vinsten med en rebellseger rent konkret är att det skulle försvåra Irans vapenleveranser till Hizbollah där Assadregimen nu agerar mellanhand. Å andra sidan så har Assadfamiljen i nära 40 år nu varit väldigt noggranna med att avstå från attacker mot Israel från syriskt territorium och har också noggrant förhindrat terrorgrupper från att genomföra såna attacker. En mer eller mindre svag sunniislamistisk regering med band till Hamas och delvis med al-Qaida skulle knappast själv våga angripa Israel (eftersom de vet att de är militärt underlägsna), men risken är att Syrien då blir en bas för terrorattacker på motsvarande sätt som Gazaremsan varit en sådan bas efter det att Israel drog sig tillbaka därifrån 2005.