4,1 Procentenheter räcker

De rödgröna leder enligt senaste Synovate(tidigare känt som Temo)-mätningen med 8,1 procentenheter över alliansen. Det är inte bra, och innebär att det är troligt att de rödgröna vinner valet. Men det är dock långt ifrån säkert, särskilt då som man bör komma ihåg att det räcker med att 4,1% av väljarkåren går över från de rödgröna till alliansen för att det ska vända. När man hör siffran 8,1% får man ofta felaktigt intrycket att det krävs att 8,1% ska gå över, när det i själva verket räcker med 4,1% då dessa 4,1% inte bara skulle vara ett plus för alliansen utan också ett minus för de rödgröna.

Vårdnadsbidrag är också vårdnadslön.

Kristdemokraterna föreslår då höjt vårdnadsbidrag. Detta är faktiskt, tvärtemot vad man först kan tro, inte ett så dumt förslag ur liberal synvinkel.

Dels eftersom att det innebär ökad grad av valfrihet då den nuvarande skillnaden i subventioner som hemmaföräldrar och andra får minskar, och det är i sig någonting positivt. Och tvärtemot vad man kan tro behöver det inte innebära högre utgifter. Visserligen får de som ändå skulle varit hemma ut mer, men i den grad fler väljer att vara hemma innebär det lägre utgifter för dessa då subventionerna till dem minskar (Idag får de ut cirka 12500 kronor per månad i den kommunala barnomsorgern).

Exakt vilken nettoeffekten blir är svårt att säga, men det kan mycket väl innebära lägre utgifter.

Ur marknadsliberalt perspektiv hade det förstås varit ännu bättre att utjämna skillnaden genom att minska subventionerna till kommunala dagis, men det är nog mer politiskt kontroversiellt, särskilt nu i valtider.

Samtidigt måste det noteras att Kristdemokraterna motverkar sitt eget förslag genom att kalla det för bidrag. Det är visserligen inte helt inkorrekt, men det är faktiskt lika mycket lön. De som får vårdnadsbidrag får ju det inte för att sitta hemma och titta på TV, om nu någon trodde det, utan de får det för att uttföra barnomsorgstjänster. Att det är ens egna barn förändrar inte det på minsta sätt, utan de är faktiskt lika mycket barnomsorgspersonal som de anställda på kommunala dagis.

Enda skillnaden mot vanlig barnomsorgspersonal är att det är ens egna barn man tar hand om, och att man därmed också är mottagare av subventioner/bidrag för denna tjänst. Men isåfall är alla föräldrar som sätter sina barn på kommunala dagis också mottagare av "vårdnadsbidrag". Att de valt att använda den subventionen till att köpa tjänster av andra istället för att utföra den själv förändrar ingenting. Detta illustreras förstås av att anställda på kommunala dagis mycket väl kan ha barn som de satt på kommunala dagis och då är de precis som mottagare av "vårdnadsbidrag" både köpare och säljare av tjänsten barnomsorg.

LO:s underliga argumentation

Av någon anledning lyckades LO:s chefsekonom Lena Westerlund få sin ekonomiska prognos publicerad på DN debatt, något som inte är vanligt.

Artikelns innehåll är lite underlig av flera skäl. Man medger det jag och en del andra liberala ekonomer framhållit, men som däremot Thomas Östros och andra socialdemokrater förnekat, nämligen att sysselsättningen fallit mycket mindre än man kunde vänta sig givet konjunkturutvecklingen. Men på grund av sin ideologiska låsning vidhåller man ändå att politiken varit ineffektiv (trots att man indirekt konstaterat att tillgängliga data visar att den har varit effektiv) och menar att den relativt starka sysselsättningen nu därför måste innebära att den blir svagare senare, utan några argument annat än sin ideologisa trossats att politiken varit ineffektiv och att den starka sysselsättningen nu därför måste bli svagare.

Att LO kritiserar regeringen är ju särskilt anmärkningsvärt med tanke på att de med sina höga löneavtal själva kommer att bidra till att begränsa den framtida sysselsättningsuppgången. Det är ungefär som en pyroman som förutspår fler bränder.

Nytt exempel på grön politik i praktiken

Gudmundsson påpekar att vi under de senaste dagarna fått erfara vad miljöpartistisk flygpolitik innebär i praktiken. Miljöpartiet har som bekant krävt stopp för allt inrikesflyg söder om Sundsvall och dessutom höga skatter på övrigt flyg. Nu har en isländsk vulkan, tillsammans med måhända överförsiktiga myndigheter, tillfälligt demonstrerat för oss vad miljöpartistisk politik innebär i praktiken.

Detta är inte det enda exemplet på grön politik i praktiken vi fått uppleva den senaste tiden. Under vintern fick vi i och med att vissa kärnreaktorer var avstängda erfara vad grön kärnkraftspolitik innebär i praktiken i form av höga elpriser.

Alliansens kommunikationsproblem om jobben

Peter Wolodarski observerar korrekt -precis som jag tidigare gjort vid ett flertal tillfällen, exempelvis här- att sysselsättningsfallet i denna lågkonjunktur varit mycket mindre än under 90-tals krisen, och att sysselsättningen faktiskt ligger högre nu än 2006, trots att BNP är lägre.

En annan jämförelse som kan göras är med Danmark som sett ett mycket kraftigare fall i sysselsättningen än Sverige.

Allt tyder alltså på att jobbpolitiken haft en betydande positiv effekt på sysselsättningen.

Ska alliansen kunna bli omvald måste man bli bättre på att föra ut denna sanning, och på att förklara varför de socialdemokratiska jämförelserna är missvisande (de bör få frågan om de tror att den globala finanskrisen till skillnad från i alla andra länder inte påverkat svensk arbetsmarknad negativt).

Vissa personer går inte att nå endeta för att de är för ideologist bundna eller för aningslösa, men det finns nog mer än tillräckligt av hyfsat rationella mittenväljare för att det ska kunna göra skillnad.

Sänkt skatt på pensioner ingen valvinnare heller

Jag har flera gånger kritiserat regeringens nya prioritering av sänkt skatt på pensioner. Det finns nämligen inget som tyder på att det skulle skapa fler jobb eller främja tillväxten. Då det försvagar statsfinanserna och därmed höjer räntorna så är effekten om något faktist negativ.

Men nu handlar förstås politik inte bara om att göra vad som är bäst för ekonomin, utan om att vinna val. Finns det då några tecken på att det är en valvinnare? Nej, faktiskt inte.

Trots den högljudda klagosången från PRO (vars ledning hursomhelst inte skulle ha stött regeringen eftersom den består av aktiva socialdemokrater), så tycks inte ett nämnvärt antal faktiska pensionärsväljare låta sig påverkas av frågan. Redan innan regeringen började tala om att sänkt skatt för pensionärer ska prioriteras var faktiskt stödet för alliansen starkast bland äldre väljare, där man till skillnad från yngre och medelålders väljare hade en majoritet. Och vad har hänt nu efter det att man lovat sänkt skatt för pensionärer? Ingenting alls, utan man har samma majoritet bland äldre som man tidigare hade.

Sören Holmberg kommer med en kontrafaktisk spekulation att man skulle ha tappat stöd om man inte utfärdat dessa löften. Sånt kan man inte säkert veta, men varför skulle det ha skett just nu? Det finns dock inget alls i de faktiska mätningarna som tyder på att det skulle ha en nämnvärd effekt.

Självgodhet duger inte

Anders Borgs senaste budget var något av en besvikelse. Bortsett från att slopa revisionsplikten för små företag (något som lär ha en ganska marginell effekt, särskilt då som det leder till minskad sysselsättning för revisorer) så fanns inte en enda åtgärd för att främja sysselsättningen.

Att sänka skatten för pensionärer och höja flerbarnstillägget kommer inte att ge fler jobb. Eftersom dessa åtgärder försvagar statsfinanserna så lär effekten om något vara negativ på ekonomin.

Visserligen har de åtgärder som genomförts tidigare år haft en betydande positiv effekt på sysselsättningen, Men det duger inte att enbart slå sig för bröstet över tidigare prestationer. Arbetslösheten och utanförskapet i stort är fortfarande alldeles för hög, och lär förbli för högt även om det kommer en högkonjunktur.

Regeringens politik är fortfarande bättre än oppositionens, med dess krav på omfattande skatte- och bidragshöjningar. Men att låtsas som att utanförskapet som problem försvunnit är inte en bra strategi för regeringen, dels eftersom att det är sakligt dåligt och dels eftersom väljarna inte kommer att känna igen sig, något som spelar vänsteroppositionen i händerna, som kan säga att de är medvetna om problemet och vill göra nånting (sen är det en annan sak att deras åtgärder skulle ha negativ effekt).

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, DN4, EXP

Är misslyckande ett argument för att få mer makt?

När staten misslyckas med sin mest grundläggande uppgift, att ta fast och straffa brottslingar, så öppnar då en statlig byråkrat för utöka sin makt genom att förbjuda kontanter i butiker, vilket innebär nästan ett allmänt förbud då det oftast är där de används. Vilken annan institution i samhället kan använda sitt eget misslyckande som förevändning för att få ännu mer makt? Skulle ett privat företag kunna komma undan med det? Knappast.

Men så gör staten väldigt ofta. Ett annat exempel på det är när den amerikanska staten skapade en bostadsbubbla, och sedan använde det för att öka sitt ägande och kontrollen via regleringar.

Detta innebär ytterligare en minskning av den personliga integriteten då isåfall alla personliga transaktioner registreras och övervakas.

För övrigt tycks byråkraten i fråga, Arbetsmiljöverkets Mikael Sjöberg, inte ha hört talats om att det finns effektiva system för att förhindra rån, exempelvis Cashguard. Om det verkligen är rånare man vill komma åt så borde man försöka med den typen av lösningar istället.

Starkare krona sänker inflationen

Konsumentprisinflationstakten föll i mars enligt det mått jag föredrar (det EU-harmoniserade måttet) från 2,8% till 2,5%. Som kontrast visade de preliminära siffrorna för euroområdet en ökning från 0,9% till 1,5%. Detta tyder på att kronans återhämtning det senaste året äntligen börjar ha en effekt på konsumentpriserna. Denna effekt lär bli ännu tydligare under de kommande månaderna. Dock så begränsas den av att många utländska exportföretag under den tillfälliga svaghetsperioden för kronan valde att sänka sina marginaler för att inte förlora marknadsandelar, i hopp om att svagheten skulle vara tillfällig (vilket den alltså också visade sig vara). Nu återställer de då sina marginaler, vilket innebär att det inte blir några prissänkningar.

Hur "låglönesatsningar" ökar fattigdomen

Nyligen blev handelsavtalet klart. Visserligen så blev det inte alls lika kostnadsdrivande som Handelsfackets ursprungliga bud, med 3,7% i allmänn löneökning plus krav på "rätt till heltid". Kravet på "rätt till heltid" verkar man ha givit upp och det blev "bara" 2,4% per år. Men med tanke på att detta är högre än de avtal som slutits inom exempelvis industrisektorn så får det nog ändå ses som en seger för Handelsfacket. Det är dock en förlust för de flesta.

På Svenska Dagbladets ledarblogg påpekar Maria Eriksson att heltidsarbetande handelsanställdas inkomst ligger på mediannivå. Visserligen tjänar de mindre än de flesta andra heltidsarbetande, men de tjänar faktiskt mer (ofta betydligt mer) än exempelvis deltidsarbetande, arbetslösa, studenter och de flesta pensionärer. I och med att dessa -om de nu får behålla sina jobb- då får högre inkomster kommer medianinkomsten att höjas. Eftersom fattigdomsbegreppet definieras i relation till medianinkomsten så innebär då högre lön för heltidsarbetande anställda automatisk att "fattigdomen" enligt den definition som Handels och övriga LO står bakom.

Som Eriksson påpekar borde detta dock inte vara ett problem så länge som det bara innebär att handelsanställda får det bättre. Men givet den definition av fattigdom som Handels och övriga LO står bakom är det ett problem. Dessutom kan det tilläggas att det är felaktigt att anta att detta avtals förbättringar för vissa handelsanställda inte sker på andras bekostnad.

Det högre kostnadsläget kommer dels oundvikligen innebära högre arbetslöshet. Detta kommer dels kosta alla skattebetalare då de blir tvungna att finansiera socialbidrag eller a-kassa till dessa arbetslösa. Dessutom kommer de arbetslösa att få sänkt inkomst, något som innebär att de arbetslösa inte bara i relativ utan också i absolut bemärkelse blir fattigare.

Vidare kommer resten av samhället att förlora då det högre kostnadsläget kommer att höja konsumentpriserna, och därmed sänka reallönerna för alla som inte är handelsanställda. Detta drabbar inte bara höginkomsttagare utan även den dryga halva av befolkningen som tjänar mindre än de handelsanställda.

Svag återhämtning

Dels för att de tidigare siffrorna nedreviderades och dels för att månadsförändringarna var negativa, så var siffrorna över industriproduktion och orderingång i februari ett bakslag för återhämtningsscenariot i svensk ekonomi.

Det mesta tyder ändå på att en återhämtning ändå är på gång (månadsförändringar tenderar att fluktuera mycket), men dessa siffror antyder att återhämtningen än så länge är svag. Detta utgör ytterligare ett skäl för regeringen att revidera ner prognosen för 2010 års tillväxt.

S är för att låna till utgiftsökningar

Expressen noterar korrekt att om socialdemokraterna är upprörda över stora budgetunderskott då borde de kritisera sina partikamrater Gordon Brown och Alistair Darling i Storbritannien, då det brittiska underskottet (12% av BNP) är långt mycket större än det svenska (faktist bara 0,5% av BNP).

Men i själva verket har socialdemokraterna aldrig vänt sig mot underskottet i sig, utan att försvagningen av statsfinanserna varit (delvis) relaterad till lägre skatter på arbete. De har ju å sin sida föreslagit stora utgiftsökningar istället. Och det stora brittiska underskottet har inte skapats av skattesänkningar (tvärtom har Labour höjt skatterna), utan genom en dramatisk ökning av de offentliga utgifter.

PRO bryr sig mer om (S) än om pensionärerna

PRO erkänner öppet att de sätter en nyligen påhittad socialdemokratisk "princip" (läs mer om denna "princips" falskhet här och här) framför pensionärernas bästa:

"Teljebäck fick faktiskt frågan om han inte skulle kunna tänka sig att slopa sin socialdemokratiska ”princip” om likabeskattning om det nu vore så att Alliansens politik ledde till bättre ekonomi dels för pensionärerna och dels för Sverige. Om det alltså verkligen blev bättre för alla.

”Nej”, svarade PRO. ”Principen är såpass viktig.”"

Man kan ju verkligen fråga sig varför de kallar sig pensionärernas riksorganisation när de inte bryr sig om pensionärernas bästa. Socialdemokratiska principorganisationen vore då ett bättre namn.