måndag 10 oktober 2011

Varför Sargent och Sims inte borde ha fått ekonomipriset

Jag var i stort sett positiv till fjolårets ekonomipristagare. Jag är betydligt mer missnöjd med årets pristagare Thomas Sargent och Christoper Sims. De får priset för att de utvecklat ekonometriska modeller för att bedöma kopplingen mellan ekonomisk-politiska beslut och makroekonomiska aggregat som BNP, arbetslöshet och konsumentprisinflation.

Jag har inte utförligt hunnit analysera alla detaljer i dessa modeller, men precis som andra ekonometriska modeller lider de av åtminstone två grundläggande problem. För det första så är det i princip omöjligt att exakt kvantifiera effekten av olika politiska åtgärder eftersom det alltid finns orsaksfaktorer som är mer eller mindre okända eller omöjliga att kvantifiera.

Och för det andra så är det så att även om man skulle överkomma problemet eller bedöma att man kan bortse från det så kvarstår problemet att dessa resultat på sin höjd enbart är tillämpbara för just det landet och den tidsperioden. Exakt hur stor effekt förändringar av skatter, bidrag eller räntor har skiljer sig mellan olika länder och mellan olika tidsperioder för samma land. Skillnader i exempelvis kultur, attityder och andra regelverk innebär att responsen blir annorlunda mellan olika länder och tidsperioder.

Exempelvis så hade Alan Greenspans lågräntepolitik i USA under början av 2000-talet en stor effekt på bostadssektorn för då var alla optimistiska om bostadssektorn och utnyttjade det för att ta stora lån eller utge stora lån. Efter det att bubblan sprack så är både långivare och låntagare dramatiskt mycket mer försiktiga, varför Bernankes lågräntepolitik inte haft en särskilt stor effekt på bostadssektorn.

Ett annat talande exempel är Sims påstående att med hjälp av sina modeller så har penningpolitik ingen effekt alls på konsumentprisinflationen förrän tidigast 1-2 år efter det att det implementerats. Men efter det att Bernanke för lite mer än ett år sedan introducerade sin plan QE2 (att genom obligationsköp betalade genom nyskapade pengar expandera den monetära basen och penningmängden) så började prisinflationen bara efter någon måmnad stiga, och innan ett år gått steg den från runt 1% till runt 4%.

Sådana här modeller kan därför i bästa fall om de är bra utformade på sin höjd ge ungefärliga uppskattningar om samband i vissa specifika länder och tidsperioder. De kan däremot inte ge oss information om några kvantitativa ekonomiska lagar-sådana finns nämligen inte.

Genom att ge ekonomipriset till Sargent och Sims så underblåser tyvärr priskommittén myten om att sådana kvantitativa lagar existerar. Och de ger understöd till de matematiska modeller som tyvärr dominerar akademiska nationalekonomikurser på framförallt avancerad nivå och som gjort dessa kurser till helt oförmögna att förmedla någon förståelse av hur ekonomin fungerar.

söndag 9 oktober 2011

Både SVT och S&V gör fel

I kväll hålls en debatt mellan 6 partiledare (inklusive Miljöpartiets kvinnliga "språkrör" Åsa Romson) i statstelevisionens samhällsprogram "Agenda". Då det finns 8 riksdagspartier borde det finnas 8 partiledare, men Socialdemokraternas Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly vägrar delta eftersom att statstelevisionen vill placera dem vid samma bord som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Hela den här "affären" är ganska löjeväckande. Vilket bord en partiledare sitter vid är egentligen rätt så trivialt. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är missnöjda med placeringen borde därför bara inneburit samma reaktion som Miljöpartiets, nämligen att man offentligt uttryckt missnöje med det men ändå närvarat. Om man nu som sossarna och kommunisterna säger är rädd för att associeras med SD kunde de bara använt några sekunder av sin tid för att uttrycka sitt avstånd från SD. Den tidsförlusten är bagatellartad jämfört med den totala tidsförlust man nu lider.

Statstelevisionens agerande är ändå ännu märkligare. Om nu S&V känner så starkt om bordsplaceringen hade det då verkligen varit så svårt att ta in i studion ett tredje bord? Jag kan faktiskt inte se något hinder för att göra det (Nog har de väl ändå tillgång till mer än två bord?).

Ännu värre är dock statstelevisionens reaktion på avhoppen, att halvera debattens tid. Om S&V vill frivilligt avstå från ett gratis tillfälle att marknadsföra sig själv då är det bara dem som bör straffas, inte de 6 andra riksdagspartierna. Som det nu är så belönar de S&V för deras sandlådefasoner genom att också begränsa de andra partiernas tid.

Kort sagt så agerar S&V men framförallt statstelevisionen på ett riktigt korkat sätt. Ytterligare anledningar för att vara emot dem, med andra ord.

UPPDATERING: Det visar sig nu att det inte ens var gemensamma bord, utan ett för vardera parti, och att regeringspartierna var på ena sidan programledarna och oppositionspartierna på andra sidan, vilket får statstelevisionen att framstå som något mindre dåliga, men S&V att framstå som ännu mer fåniga.

fredag 7 oktober 2011

"Fredspris" till jihadist

Nobels fredspris har sedan länge varit ett dåligt skämt, där exempelvis vänsterpolitiker som Al Gore, Jimmy Carter och Barack Obama belönas (för att de drivit vänsteråsikter) liksom tveksamma mikrofinansprojekt, ett i bästa fall inkompetent internationellt atomenergiorgan och ärketerroristen Yassir Arafat. Då och då har man hyfsat bra pristagare som fjolårets kinesiske människorättskämpe, men de flesta är tveksamma eller värre.

Som Anna Ekström påpekar har det hänt igen, då en av pristagarna, Tawakkul Karman från Jemen är knuten till ett radikalt islamistiskt parti motsvarande Muslimska brödraskapet och som förespråkar "befrielsen" av "Palestina" (precis som andra islamister menas med "Palestina" naturligtvis hela Israel) med "alla till buds stående medel". "Fredspristagaren" förespråkar alltså startandet av ett aggressionskrig med målet att mörda eller åtminstone fördriva miljoner judar.

Bara i vänsterns (där den norska kommittén ingår) moraliskt depraverade och verklighetsfrämmande värde skulle en sådan person förtjäna ett fredspris.

torsdag 6 oktober 2011

Det finns faktiskt en skillnad mellan blocken

Jag är som trogna läsare vet väldigt ofta kritisk mot regeringen och de partier som ingår i den, men jag anser likafullt att den är att föredra (och hade varit ännu mer att föredra om den som under förra mandatperioden haft riksdagsmajoritet) framför en rödgrön sådan. DN påminner oss idag om ett skäl för detta, nämligen att Socialdemokraternas "skuggbudget" innehåller 20 miljarder högre skatter och utgifter än regeringens budget.

Detta är i sig betydande nog (det motsvarar över 2000 kronor per svensk), och med tanke på de 100 miljarder i skattesänkningar som genomfördes under förra mandatperioden så finns det anledning att tro att det inte handlar om en engångssumma, utan en positiv skillnad som med åren bara blir större.

tisdag 4 oktober 2011

Att förespråka en förtryckarstat och kritisera en annan

På Aftonbladets ledarsida kritiseras nu att "kung" (i praktiken snarare dokusåpaskådis)Carl Gustaf hyllat kung (i den ursprungliga bemärkelsen envåldshärskare) Abdullah av Saudiarabien.

Jag har inte egentligen, för första gången på länge, något att direkt invända mot denna Aftonbladetledare. Det var naturligtvis helt fel av Carl Gustaf att hylla en vidrig förtyckare som kung Abdullah. Vilket är väldigt ovanligt då jag annars i princip alltid är oenig med det som står på Aftonbladets ledarsida.

Det är dock ironiskt att Aftonbladet kritiserar Carl Gustafs hyllning av en muslimsk diktatur då en av deras hjärtefrågor är att på områden som nu kontrolleras av det fria landet Israel etablera en annan muslimsk diktatur. Carl Gustaf nöjer sig åtminstone med att hylla ett etablerat faktum, men Aftonbladets ledarsida vill skapa nytt förtryck.

måndag 3 oktober 2011

Inkonsekvensen är Kristdemokraternas problem

Som bekant råder stor tumult inom Kristdemokraterna då allt fler förespråkar Göran Hägglunds avgång och ersättande med Mats Odell.

Vad det skulle lösa kan man fråga sig. Mats Odell kan knappast ses som mer folklig eller populär, vilket illustreras av hur han i Stockholms kommun (landets befolkningsmässigt näst största riksdagsvalkrets) endast fick 308 personröster, att jämföra med 332 i samma valkrets för den okända Caroline Szyber och 3873 för Hägglund. Mot den bakgrunden är det betydligt troligare att Odell kommer sänka partiets siffror ännu mer, snarare än att höja dem.

Det som är problemet med Kristdemokraterna är inte Göran Hägglund som person, utan snarare dess politik. Deras politik är hopplöst inkonsekvent och ologisk, så det är svårt att se hur någon som tänker över frågorna kan vilja rösta på partiet.

Ett sådant exempel är hur Hägglund under en tid talade om "verklighetens folk" som skulle få bestämma själva utan politikers pekpinnar. Men i samtliga frågor ej relaterade till barnomsorg så är man minst lika eller ännu mer inriktade på att inskränka valfriheten som andra partier. Om "verklighetens folk" inte kan bestämma hur mycket de ska röka eller supa, hur kan de då kunna bestämma hur de ska ta hand om barnen? Och om "verklighetens folk" kan bestämma hur de ska ta hand om sina barn då borde de kunna bestämma hur mycket de ska röka eller supa? Hur man än vänder sig framstår Kristdemokraternas politik som ologisk och i vissa frågor felaktig.

Ett liknande exempel är på hur man å ena sidan försvarar att regeringen i förra mandatperioden införde jobbskatteavdrag och andra tillväxtfrämjande skattesänkningar, men nu säger att bidragshöjningar och skattesänkningar som inte främjar tillväxten bör prioriteras.

Om man nu säger att sänkt skatt på pension bör prioriteras eftersom den påstådda (men i själva verket ickeexisterande) överbeskattningen av pensioner jämfört med lön är principiellt fel, hur kan man då försvara förra mandatperiodens politik? Och om man säger att jobbskatteavdrag prioriterades förra mandatperioden för att det ska bekämpa arbetslösheten och utanförskapet hur kan man då säga att det inte ska prioriteras nu med tanke på att arbetslöshet och utanförskap fortfarande är ett problem? Hur man än vänder sig så har Kd gjort fel, endera när man försvarar den tidigare politiken eller när man försvarar den nuvarande.

Kort sagt, Kristdemokraterna är ett parti som med sina egna resonemang (utan att inse det) dömer ut sin egen politik. Hur kan någon vilja stödja ett sånt parti? Det är detta som är partiets verkliga problem, inte Göran Hägglund som person.

lördag 1 oktober 2011

Det blir mindre dejligt att va dansk

Det är dejligt (härligt) att va dansk, sägs det från danskarnas sida, men nu har de klåfingriga danska politikerna bestämt sig för att det ska bli mindre dejligt genom att införa en särskild fettskatt.

Maria Ludvigsson argumenterar emot det genom att mena att eftersom Danmark i sin turistreklam framställt sig som smörrebrödens och godsakernas land så kan det minska turismen där, något som kan förta de besparingar som politikerna hoppas göra på sjukvården.

Kanske har hon rätt i att det påverkar turismen negativt, men hon missar att även om det inte blir någon påverkan på turismen så blir det inga vinster. I den mån folk blir hälsosammare av det så kommer lägre kostnader vid tidigare åldrar för sjukvård kompenseras av kostnaderna vid senare ålder när folk lever längre för sjukvård, äldreomsorg och pension. Det finns alltså inget giltigt "externalitetsargument" för fettskatt, eller andra förmynderiskatter på tobak och alkohol.

Men är det inte bra om folk lever längre? Ja, i och för sig är det det allt annat lika, trots nämnda kostnader. Men det är också allt annat lika bra om folk får ha det så "dejligt" som möjligt medan de lever, och folk bör själva få bestämma den avvägningen i den mån en konflikt finns mellan ett långt och ett trevligt liv. Och det är just det som är det starkaste argumentet mot fettskatt liksom tobaksskatt och alkoholskatt, att det begränsar människors frihet att utforma sina liv.