Mellanösterns nya triangeldrama

"Min fiendes fiende är min vän" sägs Mao Zedong ha sagt. Det stämmer ibland, men långtifrån alltid

Mellan den islamiska revolutionen i Iran 1979 och USA:s invasion av Irak 2003 hade vi något av ett "triangeldrama" mellan de tre länder i Mellanöstern vars namn började med "i": Iran, Irak och Israel.

Irak styrdes av den arabnationalistiske sunnimuslimen Saddam Hussein som på basis av sin arabnationalism var fiende till såväl den mestadels etniskt persiska shiamuslimska teokratin i Iran som det judiska Israel. Samtidigt så var även den shiaislamistiska regimen i Iran fiende till Israel.

I hopp om att erövra den till stor del etniskt arabiska, och oljerika Khuzestanprovinsen i Iran och i tron att revolutionen försvagat Iran tillräckligt beordrade Saddam Hussein hösten 1980 en invasion av Iran. Till att börja med var han framgångsrik och lyckades erövra stora områden, men regimen i Iran lyckades snabbt vända krigslyckan med hjälp av sitt betydande numerära överläge (Iran var då befolkningsmässigt drygt tre gånger större).

Under kriget försökte båda sidor vinna den muslimska världens sympati och båda hävdade att seger för dem skulle bereda vägen för "befrielsen av Palestina". Då båda alltså var fiender till Israel ingrep Israel inte för att hjälpa någon sida.  Dock så bombade man 1981 sönder den nukleära anläggning i Irak där Saddam misstänktes bygga kärnvapen, men det var inte för Irans skull, utan för att man upplevde att kärnvapen i Saddams händer skulle vara ett hot mot Israel.

Dock kan det noteras att om Saddams regim skulle lyckats bygga kärnvapen hade det varit extremt osannolikt att han skulle använt dem mot Israel. Då han trots allt var relativt sekulär skulle han helt klart låtit sig avskräckas från att använda vapnen mot Israel pga att Israel sägs ha en stor kärnvapenarsenal fullt kapabel att ödelägga Irak och utplåna dess regim. Iran, som saknade kärnvapen och som Saddam redan var i fullt krig med, hade dock löpt en mycket hög risk att på många håll så att säga uppleva väder med växlande svampmolnighet och temperaturer upp mot några miljoner grader. Man skulle ju kunna tycka att Iran borde vara väldigt tacksamma mot Israel för att de förhindrade det, men istället så har man i handling och ord etablerat sig som Israels värsta fiende.

Irans diktator ayatollah Khomeini lyckades hursomhelst visserligen förhindra att Irak erövrade Khuzestan, men han misslyckades med sitt mål att ersätta Saddam Hussein med en shiamuslimsk regering. Det målet förverkligades dock senare ironiskt nog av det land som Khomeini brukade kalla "den store satan" och Irak har nu därför blivit en del av den iranska shiamuslimska intressesfären.

Den relevans denna lilla historielektion har är att vi nu ser ett liknande triangeldrama i inbördeskriget i Syrien. På ena sidan har vi den med Iran och Hizbollah (samt Ryssland) allierade Assadregimen och på den andra sidan har vi sunniislamistiska rebeller som får stöd av sunnimuslimska regimer som Saudiarabien, Qatar och Turkiet (samt USA, Storbritannien och Frankrike). Assadregimen består av personer från den religiösa grupp som kallas alawiter. Alawiterna har vissa teologiska skillnader mot vanliga shiamuslimer (som att de tillåter alkohol och inte påtvingar kvinnorna slöjor) men de anses ändå närbesläktade vilket är varför de är allierade med shiaislamisterna i den iranska regimen och Hizbollah.

Inbördeskriget i Syrien har därför något av karaktären av religiöst sekteristiskt krig mellan sunniislamisterna i rebellarmén och den med shiaislamister allierade Assadregimen, som då blir indirekt ett krig mellan sunniregimerna i Saudiarabien och Qatar å andra sidan och shiaislamistiska Iran och Hizbollah å andra sidan.

Dock så är båda sidor enade om en sak: att Israel är förkastligt och bör bekämpas. Assadregimens misslyckande att återerövra Golanhöjderna och påstådda flathet mot Israel används av rebellerna som en av de viktigaste argumenten för att störta Assad, medan Assad ofta hävdar att rebellerna agerar på uppdrag av Israel. Det är med andra ord ett liknande triangeldrama som på Saddam Husseins tid men med rebellerna som den sunnimuslimska representanten och Assadregimen som den shiamuslimska.

En annan likhet är att samtidigt som Israel rent allmänt hållit sig utanför har man genomfört ett antal riktade bombningar för sin egen säkerhets skull, den här gången riktad inte mot kärnvapenanläggningar utan mot leveranser av avancerade vapen från Iran till Hizbollah med Assadregimen som mellanhand.

Vilken sida bör vi då föredra? Israel, naturligtvis. Vilken som är den minst onda av de andra två är oklart då de representerar två sidor i ett sekteristiskt krig mellan två grupper av religiösa fanatiker som är eniga om att vilja bekämpa Mellanösterns enda anständiga land.

Vissa i Israel anser att rebellerna är att föredra trots att de är sunnislamister som i vissa fall är direkt kopplade med al-Qaida för att Iran är Israels främsta strategiska fiende och allt som försvagar Iran är bra. Den främsta vinsten med en rebellseger rent konkret är att det skulle försvåra Irans vapenleveranser till Hizbollah där Assadregimen nu agerar mellanhand. Å andra sidan så har Assadfamiljen i nära 40 år nu varit väldigt noggranna med att avstå från attacker mot Israel från syriskt territorium och har också noggrant förhindrat terrorgrupper från att genomföra såna attacker. En mer eller mindre svag sunniislamistisk regering med band till Hamas och delvis med al-Qaida skulle knappast själv våga angripa Israel (eftersom de vet att de är militärt underlägsna), men risken är att Syrien då blir en bas för terrorattacker på motsvarande sätt som Gazaremsan varit en sådan bas efter det att Israel drog sig tillbaka därifrån 2005.

Den anmärkningsvärda minskningen av utrikeshandeln

Svensk tillväxt har i år hållit sig relativt stark. I absoluta termer har visserligen tillväxten varit svag, men den har åtminstone hållit sig på rätt sida nollstrecket, till skillnad från många andra länder i Europa.

Detta är dock inte det intryck man får från utrikeshandeln, där både svensk export och import minskat kraftigt. Under perioden januari-maj föll varuexporten med 8% och varuimporten med 10%, och det efter att ha fallit även 2012. Normalt sett är det bara under recessioner, som 2009, som export och import faller, men nu har den fallit två år i rad av, låg men ändå positiv tillväxt.

Vi ser inte heller motsvarande siffror i liknande länder. I Tyskland steg exempelvis exporten med 0,5% medan importen föll endast 1,4%.

Hur kommer det sig att utrikeshandeln nu minskar trots att tillväxten är positiv? En delförklaring är att kronan tidigare i år var stark något som gjorde importen billigare samtidigt som exporten begränsas, En annan delförklaring är att de skattesänkningar som trots allt gjorts, inklusive den sänkta bolagsskatten och den sänkta restaurangmomsen.

Lärdomen av det är att om regeringen vill hålla uppe tillväxten valåret 2014 så är det bäst att de genomför femte jobbskatteavdraget och andra skattesänkningar.

*Om* "TV-licens är rätt (vilket det dock inte är) är "datorlicens" också rätt

Förvaltningsrätten i Luleå har nu slagit fast att Radiotjänst har rätt att kräva "TV-licens" (det byråkratiska nyspråksordet för den skatt som Radiotjänst driver in) av folk som enbart äger datorer, eller andra apparater som kan användas för att surfa på internet. Man skriver bland annat så här i domen:

tv-mottagare som grundar avgiftsskyldighet, men att definitionen av vad som är en tv-mottagare är avsett att vara teknikneutralt och följa utvecklingen. Många ser på tv via internet. Även en dator måste därför enligt domstolen anses vara en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program. Den är därför avgiftspliktig

Angående argumentet från de som stämde Radiotjänst att de inte ser på SVT:s sändningar på Internet konstateras

Samma sak gäller om man har en tv som man aldrig använder. Det är innehavet som har betydelse, och har man en tv måste man betala, även om man exempelvis inte har en digitalbox

Precis, argumenten för att ta ut "licens" på apparater som används för att få tillgång till Internet är lika starka, eller rättare sagt lika svaga, som argumenten för att ta ut på TV-apparater. Båda kan användas för att ta del av SVT:s  sändningar, men båda kan också användas för andra syften (I TV-apparatens fall att se på andra kanaler eller att se på inspelningar eller hyrda/köpta filmer) och för båda finns det nog alltså många som har dem utan att någonsin använda dem för att ta del av det SVT producerar.

Jag ser i många kommentarer till artiklarna om denna nyhet att många tycker mer eller mindre intuitivt att det är fel med licens för datorer och liknande. Det har de på sätt och vis rätt i, för det är fel. Det de däremot har fel i är när de antar att det skulle vara mer fel att ta ut det för datorer och liknande än för TV-apparater. Anledningen till att det är fel är i stället att hela systemet med TV-licens är otidsenligt, absurt och fel på alla sätt.

På den tiden en TV enbart kunde användas för att se på SVT:s sändningar, alltså innan reklamkanalerna lanserades och videobandspelare (och senare DVD och liknande) uppfanns så fanns det förvisso en viss logik med systemet men redan på 1980-talet så blev systemet alltså otidsenligt och oberättigat. Och när nu systemets logik nu får det att ta ut skatten även på datorer och liknande så blir systemets absurditet tydligare än någonsin.

Att regeringen på grund av Anders Borgs irrationella kärlek för ett sådant uppenbart idiotiskt system vägrar avskaffa det är skamligt, och ett av många skäl varför alliansen, eller åtminstone inte moderaterna, inte förtjänar liberala röster i nästa års riksdagsval.

Det positiva med den här domen är att vissas ilska över dem kan öka oppositionen inom allianspartierna mot Anders Borgs försvar av "TV-licensen":

Hyresreglering mindre problem än byggreglering

Anna Dahlbergs ledare idag om den svenska bostadskrisen är mestadels bra. Hon pekar på hur dysfunktionell bostadsmarknaden är när vi samtidigt har ett problem med för lågt byggande och för hög skuldsättning, vilket i praktiken innebär att vi skuldsätter oss upp över öronen för att byta bostäder med varandra, en absurd situation. Detta hämmar tillväxten kraftigt av flera skäl, bland annat för att bristen på bostäder i storstadsområden ofta förhindrar rekryteringen av kvalificerad arbetskraft från utlandet eller glesbygden.

Hon har också rätt i att problemet bottnar i för mycket regleringar och en irrationell skattepolitik. Dock får hon inte det specifika i varken skatte- eller regleringsproblemen rätt. Hon har förstås rätt i att ränteavdragen borde slopas eller åtminstone begränsas men att höja den löpande fastighetsbeskattningen är i sig inte något positivt, såvida det inte används för att finansiera en sänkning/slopande av reavinstskatten på bostadsförsäljning. Beskattning av bostäder är något som allt annat lika hämmar nybyggnationen, så att enbart höja den löpande fastighetsskatten är inte en bra idé. Om man däremot använder intäkterna från att återinföra den fastighetsskatt som gällde före alliansen tog makten till att sänka/slopa reavinstskatten på försäljning av bostäder skulle man däremot åstadkomma ökad rörlighet på bostadsmarknaden (och därmed också arbetsmarknaden) utan att försämra incitamenten för nybyggnation.

Sen har hon fel när hon hävdar att regleringar av byggandet är ett mindre problem än regleringen av hyressättningen. Hade det enda regleringsproblemet relaterat till bostadssektorn varit det hade det inte haft en signifikant effekt på hur mycket som totalt byggs, eftersom då hade byggbolagen helt enkelt valt att enbart bygga nya bostadsrätter (eller ägda hem) i den grad som motsvarar vad som behövs. Annat än i marginell grad bidrar därför hyresregleringen inte till att sänka nivån på bostadsbyggandet, utan att minska andelen hyresrätter och öka andelen bostäder som helt eller delvis ägs av de boende.

En minskning av andelen hyresrätter genom regleringar är också ett problem av skäl som framgår här, vilket är varför marknadshyror borde införas. Men det är inte det som är orsaken till ett för lågt bostadsbyggande. Utan det bottnar i att det förekommer på tok för många regleringar som på olika sätt försenar, fördyrar och förhindrar byggande.

I den mån regeringens uttalade ambition att undanröja såna regleringar ska kritiseras handlar det inte om att man ska felaktigt bagatellisera hur stor effekt det har som Dahlberg gör, utan om att regeringen hittills enbart uttalat denna ambition i allmänna retoriska ordalag utan att ange några specifika regleringar som ska undanröjas. Bostadskrisens primära orsak är regeringens ovilja att faktiskt avreglera byggandet.

Sverige näst dyrast i EU på både mat och dryck

Idag är det som alla nog vet midsommarafton (som i år för övrigt sammanfaller med sommarsolståndet), och då är det en del av svensk kultur att både äta och dricka mycket.

Dessvärre visar dock denna rapport från Eurostat att det är väldigt dyrt att göra så i Sverige. Sveriges matpriser låg 24% över EU-genomsnittet och alkoholprisena hela 61% över genomsnittet. När det gäller matpriserna låg Sverige därmed näst högst i EU efter Danmark (43% högre) och när det gäller alkoholpriserna låg Sverige på i stort sett samma nivå som Irland (62% högre) men något lägre än Finland (75% högre).

När det gäller mat är det inte skatter som är den främsta förklaringen. Matmomsen är visserligen högre än i många andra länder, men det finns länder med högre matmoms också ( däribland Danmark men också i många östeuropeiska länder) och skillnaden är hursomhelst långt lägre än 24%. Högre kostnadsnivå i matvarubutiker är nog däremot en viktig förklaring då lönerna där är högre än i andra länder utan att produktiviteten är högre.

När det gäller alkohol så är dock den främsta förklaringen. Relativt rika länder som Tyskland och Luxemburg ligger under genomsnittet då de har låga alkoholskatter samtidigt som höga alkoholskatter gör att relativt fattiga syd- och östeuropeiska länder ligger nära eller under genomsnittet. De allra dyraste länderna finner vi dock utanför EU, såväl det rika Norge där priserna på alkohol ligger hela 188%  över genomsnittet, som det betydligt mindre rika Island och det relativt fattiga Turkiet som båda har strax över dubbelt så höga priser som EU-genomsnittet. Att vara utanför EU, och därmed också den legala införseln från lågprisländer tycks alltså vara något som gör att förmynderipolitiker vågar höja skatterna mer. I övrigt är EU-medlemskapet mest förenat med nackdelar men just detta tycks vara en fördel.

Hursomhelst, även om det kostat en del hoppas jag att mina läsare får en glad midsommar!

Offentlig konsumtion har inte minskat

Per Wirtén i "Dagens Arena" hävdar att krav på skattesänkningar representerar en "jag vill ha det"-mentalitet som "utarmar" den offentliga konsumtionen.

Det finns flera problem med det påståendet. Dels så är krav på högre a-kassa och andra bidrag, och högre löner för offentliganställda minst lika mycket krav på pengar som tränger undan offentlig konsumtion som skattesänkningar gör.

Sen är det faktiskt inte så att den offentliga konsumtionen minskat. Tvärtom har den ökat som alla som går in på SCB:s statistikdatabas kan se. Första kvartalet 2006 var den 179,5 miljarder, eller 25,5% av BNP. Första kvartalet 2012 var den 234,7 miljarder, eller 26,8%. Oavsett hur du räknar, nominellt, realt eller andel av ekonomin, har den alltså ökat samtidigt som skatterna har sänkts. Detta då skattesänkningarna finansierats med att bevilja mindre av de "jag vill ha" krav som vänstern föredrar.

Borde inte kommunal kräva sänkta löner för chaufförerna?

Det har varit en stor uppmärksamhet kring busschaufförstrejken delvis på grund av att några från Fria Moderata Studentförbundet valde att agera "strejkbrytare" genom att skjutsa folk till sjukhus i en minibuss, något som provocerade fram inte bara allmänna fördömanden från Jonas Sjöstedt och andra vänsterföreträdare, utan också hot om våld från vänsterextrema grupper.

Men om vi nu återgår till konfliktens orsak så handlar det måhända delvis om olika regelfrågor, som rasters längd och anställningstrygghet vid byte av entreprenör, men det handlar också om att Kommunal kräver större löneökningar.

Det lustiga är ju dock att givet allt tal om vikten av att höja kvinnors relativlöner så borde Kommunal vara emot att busschaufförerna får högre löneökningar, man borde rent av vara för lägre löner.

När LO i allmänhet och Kommunal i synnerhet klagar över "låga kvinnolöner" använder de som måttstock nämligen inte att kvinnors löner är för låga i absolut bemärkelse utan relativt männens. Men medan den absoluta nivån på reallönerna inte är ett nollsummespel (det är fullt möjligt att höja alla gruppers reallöner samtidigt) så är relativlöner mellan grupper däremot med nödvändighet ett nollsummespel. Om kvinnors relativlöner ska höjas måste därför mäns relativlöner sänkas.

Det innebär också att om män lyckas bättre med sina löneförhandlingar sänks kvinnors relativlöner. Och busschaufförer är en starkt mansdominerad yrkesgrupp (mer än 80% män). Vill man som Kommunal och LO flera gånger sagt sig vilja, höja de relativa kvinnolönerna borde man därför snarare verka för lägre löner för busschaufförer och andra mansdominerade yrkesgrupper, exempelvis den nära 100%:ligt manliga byggarbetargruppen.

För att undvika missförstånd så bör jag förtydliga att jag tycker inte att busschaufförer eller andra övervägande manliga grupper bör få sänkta löner på basis av att de är mansdominerade grupper då jag tycker att könsfördelningen inom en yrkesgrupp är irrelevant för hur lönerna bör förändras. Men för de som har höjda kvinnliga relativlöner som ideologiskt mål, så är det en logisk slutsats, medan strejker för lönehöjningar för manliga yrkesgrupper är i strid med detta ideologiska mål.

Arbetsmarknaden under alliansen

SCB släppte idag arbetsmarknadssiffror för maj. Genom att jämföra dessa siffror med siffrorna för samma månad 2006 (eftersom sysselsättning och arbetslöshet tenderar att variera mellan olika månader under året av säsongsskäl bör man hålla sig till samma månad när man analyserar förändringar mellan olika år) så kan man analysera hur arbetsmarknaden utvecklats under den nuvarande regeringen.

Jämförelse av situationen arbetsmarknadssituation maj 2006 och situationen maj 2013, i antal och i procent.
totalt 16-64 år           2006       2013
arbetslösa                   332,8 406,5 7,2 8,3
sysselsatta               4 295,8 4 511,1 73,8 75,0

Som ni kan se har Socialdemokraterna på sätt och vis rätt när de hävdar att "arbetslösheten är högre än när regeringen tillträdde" för den öppna arbetslösheten har stigit med lite mer än en procentenhet. Men det de bortser från är att den dolda arbetslösheten exempelvis i form av personer som är förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl sjunkit betydligt och detta fall är större än uppgången i öppen arbetslöshet, vilket är varför sysselsättningsgraden stigit med mer än en procentenhet.

Det kan också noteras att skillnaden mellan invandrare och inrikes födda ökat ytterligare under denna period.

arbetslösa
 
2006  2013
inrikes födda  
totalt 16-64 år 245,8 269,0 6,2 6,6
utrikes födda
totalt 16-64 år 86,9    137,5 13,1 15,9

sysselsatta
 
                          2006      2013
inrikes födda
totalt 16-64 år   3 719,0 3 781,1 75,7 77,7
utrikes födda
totalt 16-64 år 576,8 730,0    63,7 63,5


Inrikes födda står för hela ökningen i sysselsättningsgrad , medan den öppna arbetslösheten ökat klart mer bland utrikes födda (2,8 procentenheter mot 0,4). Sysselsättningsgraden bland utrikes födda är nu nära en femtedel lägre, medan den öppna arbetslösheten är drygt 2,4 gånger högre. Skattesänkningarna och åtstramningen av bidragssystemen har alltså haft en ännu större positiv effekt på sysselsättningen än totalsiffran antyder, då totalsiffran sänkts av en ökning av asyl- och anhöriginvandringen (arbetskraftsinvandrare har av uppenbara skäl däremot en hög sysselsättningsgrad).

Fakta? Vem behöver fakta?

På få områden så är diskrepansen mellan fakta och etablissemangets världsbild så stor och så uppenbar som när det gäller Israel och "palestina". Ta biståndsminister Gunilla Carlssons artikel i frågan där hon bland annat slriver:

Ockupationen och de expanderande israeliska bosättningarna är de huvudsakliga hindren för tvåstatslösningen och förklarar också biståndsberoendet.

Men om ockupationen och existensen av judar är vad som hindrar tvåstatslösningen, hur kommer det sig att det rådde krigstillstånd före 1967, då Västbanken och Gaza kontrollerades av araber, och då områderna var judenrein? Och hur kommer det sig att i Gaza, där Ariel Sharon 2005 etniskt utrensade alla judar och enligt omvärldens  önskemål åter gjorde det judenrein, så förvärrades konflikten efter det genom att det islamonazistiska Hamas tog makten där?

Och säg inte att "isoleringen" av Gaza förklarar det senare, för den kom långt efter att Hamas tog makten, vilket innebär att det till att börja med inte förekom vare sig någon judisk närvaro eller någon form av blockad, men Gazaborna valde att svara på den eftergiften genom att rösta in Hamas.

Fakta är så tydliga som de går att bli alltså: konflikten pågick långt innan "ockupationen", ja rent ut sagt långt innan Israel ens bildades (då den palestinske ledaren Haj Amin al-Husseini lät organisera antijudiska massakrer så tidigt som 1920), och förvärrades i Gaza efter det att "ockupationen" 2005 avslutades där och kan därför omöjligen vara den huvudsakliga orsaken. Det är så uppenbart som det bara går att bli, om något är huvudsaklig orsak till ett fenomen så skulle dess frånvaro göra slut på fenomenet, vilket det varken gjorde i Västbanken/Gaza före 1967 eller i Gaza efter 2005. Men ändå envisas Gunilla Carlsson och andra med att hävda det.

Hade det inte varit för att detta är officiell svensk politik, och för att det är grunden för att vi svenska skattebetalare tvingas betala 700 miljoner av våra skattepengar till antisemitiska, homofoba och antidemokratiska terrorgrupper som Fatah och Hamas hade det varit bara komiskt att ett helt politiskt etablissemang tror på det. När vi sen ser att resten av regeringen står bakom Carlssons linje och hur den rödgröna oppositionen kritiserar regeringen för att inte stödja Fatah och Hamas och hata Israel tillräckligt blir det komiska bara förfärande.

Det kan dock noteras att även om den nämnda debattartikeln är ensidigt antiisraelisk så hävdar "The Local", en engelskspråkig nättidning om Sverige, att Gunilla Carlsson uttryckt frustration över Fatahs vägran att förhandla före att Israel går med på en rad eftergifter som att stoppa allt bostadsbyggande för judar i vissa områden och att frige ett stort antal fängslade palestinska terrorister (Notera att det är alltså inte eftergifter de  kräver i förhandlingarna, utan eftergifter för att överhuvudtaget förhandla) och därför kanske överväger att sänka biståndet.

Om "The Local" verkligen har rätt i att Sverige planerar att sänka biståndet för att bestraffa Fatah för dess ovillighet att kompromissa är det förstås bra. Men innan en officiell bekräftelse av det kommit förhåller jag mig skeptisk till det.

S-politiker kan allas privatekonomi?

Den rödgröna majoriteten i Gävle kommun vill höja Gävles redan relativt höga kommunalskatt på 33,02 kronor med ytterligare 75 öre. När kommunalrådet Carina Blank (S) tillfrågas om Gävleborna har råd med det svarar hon "ja" på den frågan.

Och HUR vet hon det? Har hon granskat alla Gävlebors privatekonomi? Att hon, med en månadslön på över 72000 kronor, har råd med det, betvivlar jag inte (dessutom så kanske höjd lön för henne och andra Gävlepolitiker ingår i det de definierar som "angelägna satsningar") men nu tjänar de flesta Gävlebor avsevärt mindre än henne och de delar nog i många fall inte hennes syn att de har råd med höjningen

Svenska förmynderipolitiker värre än turkiska islamistiska?

DI skriver om de nya alkohollagar som Turkiets moderat islamistiska regering drivit igenom, och som varit en delorsak bakom protesterna mot regeringen. De innebär bland annat att affärer förbjuds sälja alkohol mellan 22 på kvällen och 6 på morgonen och att gränsen för rattfylleri sänks från 1 promille till 0,5 promille.

Intressant nog innebär det att de sekularistiska förmynderipolitikerna i Sverige är, åtminstone i dessa avseenden, värre än deras islamistiska motsvarigheter i Turkiet.

De nya lagarna i Turkiet innebär alltså att man inte får sälja alkohol före klockan 6 eller efter klockan 22.
I Sverige får alkohol inte säljas före klockan 10 på förmiddagen eller efter mellan 18 och 20 (beroende på vilken ort det handlar om) på kvällen normala vardagar, och före 10 på förmiddagen eller efter mellan 13 och 15 på eftermiddagen normala lördagar och inte under några tider under söndagar och nationella helgdagar. Och denna försäljning får då enbart ske i statens monopolbutik (eller i dess ombud i glesbygden).

Och här ligger gränsen för rattfylleri på löjligt låga 0,2 promille. Till skillnad från vissa anser jag inte att lagar mot rattfylleri är helt oberättigade, men den svenska gränsen är orimligt låg. De gränser på 1 eller 0,8 promille som råder i de flesta andra länder är mer rimliga och mer baserade på när körförmågan nämnvärt påverkas, medan den svenska är mer grundat på nykteristisk moralism. Så till den grad att inte ens personer drivna av religiösa dogmer mot alkohol vill gå fullt så långt.

Zimbabwe-ekonomisk framgångssaga?

Peter Wolodarskis senaste söndagskrönika handlar om protesterna i Turkiet från landets sekulära medelklass mot den moderat islamistiska premiärministern Tayyip Erdogan.

Krönikan är faktiskt till stor del korrekt, då den är kritisk mot Erdogan och pekar på hur han och hans parti AKP blivit allt mer maktfullkomligt och auktoritärt (med fler fängslade journalister i Turkiet än i diktaturens Kina), dock så tonar den dock ned hur konflikten mellan Erdogan och de protesterande framför allt  handlar om islamism vs sekularism och nämner i det sammanhanget bara Erdogans påstående (eller "påpekande" som Wolodarski märkligt nog formulerar det) gällande protesterna mot den nyligen beslutade skärpningen av alkohollagstiftningen att ”den som dricker är alkoholist”.

Men förutom att mörka sekularismaspekten i protesterna så är det ett annat allvarligt problem. Wolodarski skriver att Turkiet under Erdogan "ökat med 300 procent". Nog för att det är korrekt att Turkiet under det senaste decenniet haft en relativt stark ekonomisk utveckling, men någon fyrdubbling av inkomsterna har det inte varit tal om. Enligt OECD:s databas har den reala ökningen mellan 2002 och 2012 snarare varit cirka 60% (ej justerat för befolkningstillväxt)

Om vi utgår från att Wolodarski inte fritt fabulerar så är enda förklaringen att han måste ha använt sig av en siffra för nominell tillväxt. Men det är förstås ett totalt missvisande sätt att analysera  Om nominell tillväxt är vad man utgår från så är nämligen världshistoriens framgångsrikaste ekonomier Tyskland 1923 och Zimbabwe 2009- följt av diverse sydamerikanska länder under 1970-talet och 1980-talet.

Om "prinsess"brölloppet

Få se nu, en person som inte har någon makt, som inte mer än några miljondelar av befolkningen känner personligen och som har ett arbete vars specifika uppgifter knappat någon känner till (och som dessutom inte ens är i Sverige utan i New York) gifter sig och plötsligt måste skattebetalarna betala flera miljoner för bröllop och alla medier måste ha nästan total fixering vid det.

Jag har inget personligt emot vare sig "prinsessan" Madeleine, eller den där Chris O'Neill, men jag ser inte några rationella skäl att de ska få vare sig några skattepengar eller mer mediauppmärksamhet än några andra bröllop.

Det hela illustrerar hur idiotiskt det nuvarande statsskicket, med en "kungafamilj" som statligt anställda dokusåpaskådisar är. Fast å andra sidan ägnar sig svenska staten åt betydligt värre saker i vissa andra sammanhang....

Vänsterns selektiva rapportläsning

En rad vänsterskribenter har kommit att göra en stor sak av att Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) släppt en rapport författad av bland annat Lars Calmfors där de kommit fram till att huvuddelarna i arbetslinjen, alltså jobbskatteavdrag och stramare a-kassa och andra bidragssystem gjort att lönerna ökat långsammare än vad de annars skulle ha gjort.

Vad de glömmer att nämna är att samma rapport som de framhåller påpekar att som ett resultat av denna långsammare löneökningstakt så har sysselsättningen ökat snabbare än vad den annars skulle ha gjort. Långsammare löneökningstakt är trots allt en av de två teoretiska orsaksmekanismer genom vilket förstärkta incitament för arbetskraften skapar högre sysselsättning (den andra orsaksmekanismen är lägre friktionsarbetslöshet) så vad denna rapport säger är samtidigt att dessa reformer faktiskt skapat en högre sysselsättning än vad som vi annars haft.

Förvisso har dock vänsterskribenterna delvis en poäng när de kritiserar Reinfeldt & Borg (och övriga allianspolitiker) för att de inte vågar vara ärliga om exakt hur arbetslinjen skapar jobb, men ärliga politiker är något väldigt sällsynt inom alla etablerade partier, inklusive de tre rödgröna.

Perspektiv på SCB-mätningen

Många av de som fortfarande hoppas på en valseger för alliansen brukar peka på att regeringen låg efter i opinionen även motsvarande tid förra mandatperioden. Men läget är dock betydligt värre nu än då. Nedan är en sammanställning av förändringen resultatet av SCB:s stora mätning för maj mellan maj 2009 och maj 2013:

M -3,0%
FP +0,5%
C -1,3%
KD -0,7%
Alliansen -4,5%

S -1,0%
V +0,7%
MP +2,5%
Rödgröna +2,2%

SD +4,7%

Att summan av Alliansen, Rödgröna och SD är positiv beror till mindre del på avrundning, men huvudsakligen på att "övriga partier", huvudsakligen Piratpartiet som då hade en framgångsrik EU-parlamentsvalrörelse, minskat med mer än 2 procentenheter.

Hursomhelst, den stora vinnaren är SD som 2009 låg under 4%-spärren, men nu ligger långt över den. Även MP har ökat betydligt och som ett resultat har de rödgröna som helhet också ökat. Och eftersom att röstandelar är ett nollsummespel så har deras uppgång skett på bekostnad av dels Piratpartiet vars stöd kollapsat men huvudsakligen på alliansens bekostnad. Medan de 2009 bara låg drygt 3 procentenheter lägre än de rödgröna ligger de nu drygt 10 procentenheter lägre-och drygt 18 procentenheter under den samlade oppositionens siffra inklusive SD.

Dessa siffror överskattar visserligen hur många som måste byta för att regeringen ska vinna, efter som sagt det är så att väljarandelar är ett nollsummespel så innebär att 1% av befolkningen byter att marginalen faller 1 procentenheter. Men det krävs ändå alltså att hela 5 procent av befolkningen byter för att de ska komma ikapp de rödgröna- och 9 procentenheter för egen majoritet- mot de 1,5 till 3 procentenheter som krävdes för 4 år sedan.

Dels eftersom såna mätningar inte är helt tillförlitliga och dels för att mycket kan hända under de 15 månader som återstår är det inte helt omöjligt med en alliansseger i nästa års riksdagsval, särskilt då om vi snävt definierar det som att status quo bevaras och de blir större än de rödgröna. Men sannolikheten för det ligger nog faktiskt närmare noll än 50%.

Olika åtgärder för att begränsa skuldsättning är väldigt olika i sin rationalitet

I dagens DN (papperstidningen, ej på nätet, iaf inte när detta skrivs) diskuterar Johan Schück Internationella Valutafondens analys av den svenska bostadsmarknaden och de kommer precis som de flesta andra fram till att det är ett problem att bostadspriserna och den relaterade skuldsättningen är för höga. Deras rekommendationer för att motverka det inkluderar såväl förslag om skärpta regler vid utlåning, inklusive sänkt bolånetak och amorteringskrav, och begränsad avdragsrätt för bolåneräntor. De nämner även avreglering av byggandet och hyressättningen som positiva åtgärder.

Schück beskriver skillnaden mellan åtgärderna som ett generationskrig. Hårdare regler vid ny utlåning drabbar mer eller mindre per definition enbart nya bostadsköpare medan däremot begränsad avdragsrätt huvudsakligen (men inte enbart) mot existerande bostadsägare, eller med andra ord den första typen av åtgärder drabbar mest yngre medan den andra typen drabbar mest äldre.

Det är i och för sig en delvis korrekt beskrivning av skillnaden, och inte minst en bra politisk förklaring till varför hårdare reglering av utlåningen är mer trolig än mer rationella åtgärder som begränsad avdragsrätt. Existerande bostadsägare är mer välorganiserade än aspirerande såna och kan därför utnyttja den politiska processen till att skaffa privilegier på samhällsekonomins bekostnad.

Det finns dock problem med Schücks artikel. Det kanske främsta är att han framställer skillnaden som ett nollsummespel på generationsnivå, och så är det inte. Skillnaden mellan låneregler och begränsade avdrag är inte enbart att fördelningen mellan generationer blir annorlunda, utan även att de förra är mycket sämre för samhällsekonomin i stort. Det förra innebär förbud mot transaktioner som båda parter upplever som ömsesidigt gynnsamma, det senare innebär en begränsning av statliga subventioner för att åstadkomma transaktioner som inte skulle gjorts utan statliga subventioner. Det förra är också ett inflexibelt regelverk som inte tar hänsyn till individuella omständigheter, medan en begränsning av skattesubventionen av lån möjliggör för fortsatta transaktioner om de inblandade finner att den särskilda situationen innebär att det trots den indragna subventionen är värt det.

Kombinationen av fortsatt subventionering via skattesystemet av bolån med stela administrativa begränsningar av utlåningen är därför något som vad med tennisterminologi skulle kunna beskrivas som ett dubbelfel: man uppmuntrar skuldsättning som inte borde förekomma samtidigt som man förhindrar skuldsättning som faktiskt fyller en positiv funktion.