Vi behöver mer och bättre filosofi för att få bättre nationalekonomi

Bengt Kristensson-Uggla, filosofiprofessor på Svenska akademin i Åbo, påpekar att en delförklaring till den ekonomiska krisen är att ekonomiutbildningarna grundar sig på att de är epitemologiskt (kunskapsteoretiskt) defekta vilket banat väg för de falska nyklassiska modeller som indirekt skapade krisen och att man därför skulle behöva mer, och inte mindre, av humaniora i allmänhet och teoretisk filosofi/vetenskapsteori i synnerhet.

Jag håller med om det, men det är dock inte främst i företagsekonomi som problemet finns. Den är mestadels (men inte helt) realistiskt inriktad. Ett mycket större problem är nationalekonomin som de senaste decennierna haft som princip att det viktigaste är att teorier är förenliga med avancerad matematik, inte att de beskriver verkligheten, något som i sin tur har sin grund i Milton Friedmans långtgående instrumentalism.

Det kan också noteras att det delvis är filosofins fel att det blivit så. Långtifrån alla, och får man förmoda inte Kristensson-Uggla, men alltför många akademiska filosofer har underminerat sitt ämnes ställning genom att propagera för skepticism. Om allt man har att säga är att det inte går att veta något så gör man sig irrelevant i debatten om hur vi bättre ska nå kunskap, vilket möjliggjort för att Friedmans idéer att bli dominerande. Ska filosofin kunna få det positiva inflytande som det kan och bör ha, måste den göra upp med skepticismen.