Inkomsteffekt och substitutionseffekt

Vissa borgerliga motståndare till jobbskatteavdraget har menat att det inte är effektivt eftersom det förutom en positiv effekt på incitament (det som formellt brukar kallas substitutionseffekt) också har en inkomsteffekt som motverkar det.

Det finns två problem med denna argumentation. Dels så är faktiskt inkomsteffekten något som i princip förekommer för alla skattesänkningar inklusive de alternativ som de nämnda kritikerna erbjuder, och för den delen för också alla utgiftsökningar, (förutom då när det går till utlänningar som med exempelvis bistånd och EU-avgift) så det är inte ett giltigt argument för att föredra vissa skattesänkningar före andra. "Inkomsteffekten" om det hade varit något positivt (vilket det av skäl som förklaras nedan det inte är) är alltså inte tillämpbar i diskussionen om olika skattesänkningar, eller för den delen mellan skattesänkningar eller utgiftsökningar, utan för stärkt budgetbalans eller att pengar slösas på utlänningar.

Ett annat kanske ännu mer grundläggande problem är att inkomsteffekten och substitutionseffekten utgår från motsatta mekanismer. Inkomsteffekten är en "piska" där ens situation försämras och där man jobbar mer för att begränsa denna försämring men där slutresultatet likväl är att folk mår sämre.
Som kontrast så är substitutionseffekten en "morot" där ens situation förbättras då ökat arbete ger större utdelning och där slutresultatet är att folk mår bättre.

Även om en ökad "inkomsteffekt" alltså innebär mer arbete så är det inte i sig bra då det är associerat med lägre nytta. Då nyttan är huvudsaken så skulle detta om något vara ett argument för underskottspolitik. På grund av de andra negativa effekter stora underskott har så är det totalt sett inte önskvärt, men "inkomsteffekten" av det är det. Poängen är därmed att oavsett vilka överväganden man i övrigt kan ha kring olika skattesänkningar så är "inkomsteffekten" inte ett giltigt argument emot olika skattesänkningar.