Calmfors argument mot jobbskatteavdraget håller inte

Lars Calmfors kritiserar förslaget om ett femte jobbskatteavdrag, trots att han medger att det är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

Hans ena argument är att det försvagar "försäkringsskyddet" genom att skillnaden mellan lön och a-kassa ökar. Men ökningen av skillnaden är ju faktiskt själva poängen med arbetslinjen och då jobbskatteavdrag inte gör arbetslösa fattigare, utan löntagarna rikare, så är det svårt att se det som ett problem.

Hans andra argument är att det tränger undan andra ännu viktigare skattesänkningar och utgifter. Att det finns andra skattesänkningar som vore ännu bättre, framförallt sänkt bolagsskatt och arbetsgivaravgifter håller jag i och för sig med om, men det förändrar inte att det är bättre än ingen skattesänkning.

Och att det minskar utrymmet för utgifter är bara bra, då det är bättre att medborgarna får behålla sina pengar istället för att politikerna ska slösa bort dem. Just det faktum att friheten ökas är för övrigt som Nya Wermlands-Tidningens ledare påpekar idag ett viktigt argument för jobbskatteavdraget.

Tino om multikulturalism

Tino Sanandaji höll under Almedalsveckan ett intressant fördrag om multikulturalism. Jag håller inte med honom i alla hans formuleringar, men det är på det stora hela väldigt intressant och bra:

Nyval som folkomröstning om jobbskatteavdrag

Det antogs länge att även om regeringen på grund av sin minoritetsställning kunde åka på nederlag i vissa andra frågor så skulle man på grund av budgetlagen kunna driva igenom vilka skattesänkningar man ville. Detta eftersom budgetlagen sa att regeringens budget gällde såvida inte en enad opposition kom med en alternativ budget. Och då det var osannolikt att SD och de rödgröna skulle enas om en alternativ budget så antogs det då att regeringen fortfarande ensamt kunde bestämma om skattesänkningar.

Men enligt den tolkning som nu verkar gälla så gäller dessa budgetregler endast förhindrar utgiftsökningar från oppositionens sida-inte förhindrande av skattesänkningar, så har då SD och de rödgröna möjlighet att stoppa regeringens skattesänkningar om de vill. Då även oppositionspartierna sagt sig vilja sänka skatten på pensioner så lär det gå igenom. Sänkt restaurangmoms lär också gå igenom då Miljöpartiet är positiv till det. De två andra skattesänkningar som regeringen sagt sig vilja genomföra, alltså höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och ett femte jobbskatteavdrag, saknar däremot majoritet.

Särskilt då ett nederlag för femte jobbskatteavdraget vore en stor prestigemässig förlust, och skulle dessutom innebära att regeringen inte längre skulle kunna genomdriva sin huvudprincip om arbetslinjen, vilket i praktiken skulle innebär att den i all praktisk bemärkelse upphör att vara regering.

Vad kan då regeringen göra? Ett alternativ vore att förhandla med något oppositionsparti. Men vilket då? Vänsterpartiet kan uteslutas direkt på grund av dess vänsterextrema politiska inriktning, liksom Sverigedemokraterna men i det fallet inte av sakpolitiska skäl utan på grund av den prestige som de övriga riksdagspartierna satt i att inte förhandla med dem. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle vara tänkbara alternativ, men de lär båda kräva stora eftergifter av antiliberalt slag.

Givet de realistiska alternativ som finns kan då ett nyval faktiskt vara det minst onda. Då det utlöses av en strid om jobbskatteavdraget skulle det då bli något av en folkomröstning om jobbskatteavdraget. Då de flesta väljare tjänar på det så skulle ett sådant val ha goda förutsättningar att få ett klart mer fördelaktigt utfall än dagens opinionssiffror.

Riksbankens självmål om räntehöjningar

I sin analys så skriver Riksbanken detta om uppåtriskerna för inflationen:

Om den i dag höga KPI-inflationen mer påtagligt påverkar olika aktörers långsiktiga inflationsförväntningar och lönebildningen kan penningpolitiken behöva stramas åt mer än i huvudscenariot i den penningpolitiska rapporten

Saken är ju dock den den nuvarande höga KPI-inflationen är ett resultat av räntehöjningarna då räntor är en del av KPI. Och enligt den senaste rapporten var av KPI-inflationen på 3,3% hela 1,8 procentenheter eller mer än hälften räntehöjningar.

Så om det är så som Riksbanken påstår att högre KPI-inflation höjer inflationsförväntningarna och om det är så att högre inflationsförväntningar höjer inflationen långsiktigt och givet att högre räntor på kort sikt höjer KPI-inflationen då följer att högre räntor inte bara på kort utan även lång sikt höjer inflationen och att "stramare" penningpolitik i form av högre räntor därmed är kontraproduktivt.

Nu anser jag i och för sig att teorin att räntehöjningar höjer inflationen är felaktig, men givet att Riksbanken indirekt framför den så är deras slutsats att det ändå krävs för att sänka inflationen något av ett logiskt självmål.

Risken med att vänta...

...är att du väntar tills det blir för sent. I Sverige har det på grund av feministiska ideologiska föreställningar om att kvinnor inte bara bör ha möjlighet till (något som nästan alla antifeminister instämmer i), utan mer eller mindre är skyldiga att (eller åtminstone att det ses som föredömligt att) skjuta upp barnafödandet väldigt länge, så att de ska hinna med att göra färdigt utbildningen, "etablera sig på arbetsmarknaden" och "se världen" och vad det nu kan vara. Problemet, som uppmärksammas här, är att denns inställning inte går ihop så bra med hur kvinnors kroppar fungerar, eller mer specifikt hur fruktsamheten börjar falla efter 25 års ålder. Risken för kvinnor som vill ha barn någon gång, men först när de blir mycket äldre, är därför att de aldrig kan få det.

Och dessutom ökar, särskilt efter 40 års ålder (men det är även så att kvinnor i 30-års åldern har högre risk än tonåringar och kvinnor i 20-års åldern), risken för olika former av defekter hos de barn som man får. Faktum är att ökningen av biologiska defekter för äldre kvinnor jämfört är ungefär densamma som ökningen av risken för biologiska defekter för barn som är resultatet av förhållanden mellan kusiner (risken ökar från 2-3% från unga obesläktade par till 4-6% för mödrar äldre än 40 och för barn vars föräldrar är kusiner). Men medan det är socialt tabu för de flesta i Sverige att skaffa barn med kusiner så anses det om något närmast föredömligt för kvinnor att vänta med barn tills de blir äldre, trots att riskerna för biologiska defekter är lika.

Visst bör kvinnor ha rätt att om de vill avstå från barn, eller ta risken att inte kunna få det om de väntar för länge. Men på grund av den biologiska realiteten att risken för ofrivillig barnlöshet och biologiska problem för de barn som de trots allt får ökar med ålder kan idealet att vänta med barn ifrågasättas. Och unga kvinnor bör informeras om de risker som uppskjutande av föräldraskap innebär.

Regeringen motbevisar egna argument om övervakning

När FRA-lagen och andra övervakningslagar drivits igenom då har man ofta fått höra att "den som inte begått några brott har inget att frukta". Nu har då regeringen avslagit Aftonbladets krav på att få ta del av ,eller med andra ord övervaka, förre ministern Sven-Otto Littorins IP-nummer. Av vilket, liksom all annan sekretessbeläggning och frånvaron av till medborgarna direktsänd kameraövervakning två möjliga slutsatser följer.

Endera så ägnar sig regeringen åt brottslig verksamhet som man vill dölja.

Eller så har motståndarna till de övervakningslagar som regeringen drivit igenom rätt när de menar att dessa kränker hederliga medborgare.

Det är också tänkbart att båda dessa alternativ är korrekta, men inte att ingen av dem är det.

För övrigt så angår det inte Aftonbladet eller någon annan om Littorin sexchattade eller inte (det är faktiskt inte ett brott). Att tidningen för en kampanj om detta visar bara återigen hur depraverad och motbjudande denna blaska är.

Svensk tillväxt sjunker snabbt

Att tillväxten fallit till nivåer klart lägre än de 7% som vi såg i slutet av förra året torde stå helt klart efter dagens statistik som visar ett ordentligt fall i inköpschefsindexet och en nedgång i bilförsäljningen i juni. Tidigare i veckan kom också relativt svaga detaljhandelssiffror.

Att tillväxten skulle mattas av ordentligt var i och för sig väntat och i princip oundvikligt med tanke på att förra årets tillväxt till stor del representerade en ren konjunkturmässig återhämtning från den djupa nedgången 2008-09.

Det finns dock en risk för att tillväxten ska falla mer än nödvändigt, alltså klart under den långsiktigt hållbara, dels beroende på utländska faktorer som den allt svagare konjunkturen i Europa och USA och dels beroende på inhemska faktorer som fallande penningmängd. Mot den bakgrunden så borde Riksbanken avstå från fler räntehöjningar samtidigt som tillväxtfrämjande skattesänkningar borde genomföras. Tyvärr så bortser dock Riksbanken från de monetära förhållandena samtidigt som risken ökat att SD och de rödgröna genom kryphål i budgetlagen ska kunna blockera skattesänkningar.