Facken själva ansvariga för höga a-kasseavgifter

Ett antal LO-förbund klagar över att deras medlemmar betalar högre a-kasse avgifter än många akademikerförbunds som ett resultat av att arbetslösheten är högre i deras branscher och hävdar att det utgör en orättvis extrabeskattning av deras medlemmar.

Men fackförbunden är ju faktiskt själva orsaken till att arbetslösheten är högre i deras branscher då de drivit igenom allt för höga lönekrav. För dem att klaga över detta är som ett företag att klaga över att försäljningen faller efter det att man höjt priserna.

Kraven på att alla ska betala lika avgifter är i praktiken ett krav på att i ännu högre grad än idag befria facken från de ekonomiska konsekvenserna av deras allt för höga lönekrav. Att tvinga de som arbetar i andra branscher att betala mycket mer skatt och avgifter än de får ut i ersättning så att dessa fack ska få ut mer i ersättning än de betalar i skatt och avgifter vore att orättvist extrabeskatta dessa och minska försäkringsmässigheten i a-kassan. Det vanliga i privata försäkringar är att riskgrupper betalar mer och så ska det vara här också.

Facken hävdar för övrigt i artikeln också att a-kassan idag inte är subventionerad utan tvärtom överfinansierad, men det är ett felaktigt påstående. Den så kallade "arbetsmarknadsavgiften" är en skatt som andra som bara existerar skiljd från andra skatter i en nationalekonomiskt meningslös bokföringsavseende.

Gaza visar varför Israel inte bör lämna Västbanken

Lågintensivt krig har återigen utbrutit mellan Israel och Hamasregimen i Gazaremsan. Hamas och andra palestinska grupper med Hamas tillåtelse har intensifierat sina raketangrepp mot israeliska städer nära Gaza. En del har skjutits ner med det nya "Iron Dome" raketförsvarssystem som börjat användas men inte alla. Och vid ett tillfälle så anföll Hamas en skolbuss med barn med en antitankmissil.

I grunden är situationen med den jihadistiska Hamasregimen i kontroll över Gaza ohållbar och kommer förmodligen till slut avkräva att Israel invaderar Gaza för att utplåna Hamasregimen, men Israel tvekar av de förståeliga skälen att det skulle innebära många soldaters död och internationellt fördömande.

Det som dock är helt klart är att situationen i Gaza illustrerar varför Israel aldrig någonsin bör dra sig tillbaka från Västbanken på motsvarande sätt som man 2005 drog sig tillbaka från Gaza.

Hamasregimens terror är förvisso ett problem för Israel nu, men inte särskilt allvarligt eller livshotande, och i och med att "Iron Dome" förbättras kan även det kvarvarande problemet förhoppningsvis elimineras, även om det inte är säkert då Hamas kan komma på något sätt att kringgå det

Men den riktigt viktiga lärdomen av Gazakatastrofen är att det vore ett ödesdigert misstag av Israel att på motsvarande sätt dra sig tillbaka från Västbanken.

Kortdistansraketer når nämligen bara från Gaza mindre samhällen som Sderot och Ashkelon, där bara en liten minoritet av israelerna bor och där de viktigaste delarna av den israeliska ekonomi är oberörd. Så, även om Ariel Sharons misstag att utrymma Gazaremsan 2005 har skadat Israel så är det en överkomlig skada

Skulle Israel på grund av intensiv utländsk press och/eller val av dåliga ledare dra sig tillbaka från Västbanken skulle dock ett dödligt hot mot Israel uppstå. Från Västbanken är det nämligen bara noll meter från Jerusalem (inklusive Västra Jerusalem), 3 kilometer från Ben-Gurion-flygplatsen och bara några kilometer från de yttre delarna av Tel Aviv och andra städer lämngs den tätbefolkade kustremsan.

Detta utbildande videoklipp (kom ihåg när ni ser den att 1 mile motsvarar 1,6 kilometer, vilket exempelvis innebär att 9 miles ungefär motsvarar 15 kilometer) beskriver på ett bra sätt varför ingen sann israelvän medveten om de fakta som föreligger kan förespråka ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken, inte ens i utbyte mott ett "fredsavtal" från Fatah/PLO.

Kom nämligen ihåg att även om Fatah mot förmodan verkligen skulle ärligt vilja hedra sin del av ett fredsavtal där Israel drar sig  tillbaka så finns det inget som hindrar Hamas från att ta kontroll av området på motsvarande sätt som man tog över Gaza. Och då skulle Hamas som framgår av videon illustrerar kunna skada Israel på ett mycket allvarligt sätt.

Till detta kommer de många andra skäl till varför israelisk kontroll är bättre, som att Israel i högre grad står för individuella rättigheter.

Om Sannfinländarna

Söndag nästa vecka, den 17:e april, är det riksdagsval i Finland. Även om opinionsmätningarna ger lite olika besked om exakt hur stor denna framgång lär bli så tyder de alla på att det parti som kallas för Sannfinländarna på svenska lär bli de stora vinnarna. 

I DN kallas partiet för "högerpopulister" men i själva verket så står man långt till vänster. Och då menar jag inte bara att de står till vänster om andra partier som brukar kallas "högerpopulister" som Fremskrittspartiet i Norge, utan faktiskt även till vänster om mittfåran i finsk politik då de profilerar sig på krav på "ökad välfärd" som ska finansieras huvudsakligen med stora skattehöjningar framförallt för höginkomsttagare. Man lägger sig därmed i princip även till vänster om Sverigedemokraterna.

Även om osakliga vänsterjournalister buntar ihop partierna så är de alltså väldigt olika. Fremskrittspartiet ligger långt till höger om mitten medan Sverigedemokraterna ligger något till vänster om mitten och Sannfinländarna långt till vänster om mitten


På tal om Sverigedemokraterna så vore det intressant att veta deras hållning till Sannfinländarna. SD har ju hyllat Dansk folkeparti samtidigt som man tagit avstånd från Fremskrittspartiet, omdömen som i båda fallen möts med identiska omdömen om SD från dessa båda partier, så det är inte så att de har någon princip mot att kommentera partier i andra länder.

Sannfinländarna tycks ha som princip att Finland ska vara så finskt som möjligt, något de inte bara tolkar som att de ska vara emot invandring och EU, utan även att svenskan ska avskaffas som officiellt språk i Finland, ett krav som oroar den svenskspråkiga minoriteten i Finland. 

Så frågan är då vad som är viktigast för Sverigedemokraterna: att vara pronationalistiska och prosvenska?

Uppdatering:  Den senaste frågan besvarades här, och svaret på frågan är att SD väljer att vara antisvenska. De verkar inte heller ha några invändningar mot Sannfinländarnas vänsterradikala ekonomiska politik.

Bör Maud Olofsson avgå?

Det finns många som nu kräver Maud Olofssons avgång, bland annat Stockholmsriksdagsledamoten Abir al-Sahlani som centerledare, detta eftersom att partiet enligt "sin egen analys" var det som minskade mest av riksdagspartierna.

Denna "analys" är lite märklig då senast jag kollade så minskade Socialdemokraterna klart mer. Dessutom bör man komma ihåg att partiet vid 2006 års val då Maud Olofsson också var partiledare ökade man med 1,7 procentenheter, en ökning som är större än minskningen på 1,3 procentenheter i 2010 års val. Centern ökade framförallt just i al-Sahlanis valkrets Stockholms kommun, från 1,77% 2002 till 6,34% 2010.

Hade det inte varit för Maud Olofssons marknadsliberala omläggning av Centerns politik som lyft Centern så kraftigt i Stockholm (samtidigt som det kan medges att det troligen bidragit till väljarförluster i glesbygden) hade al-Sahlani aldrig blivit riksdagsledamot, så det framstår som lite otacksamt från hennes sida.


Det innebär i sig inte nödvändigtvis att det är fel att byta ut Olofsson. Men frågan är vem som ska ersätta henne och vilken är den omläggning av politiken det kan innebära. Annie Johansson skulle troligen fortsätta på samma linje att profilera partiet som det mest marknadsliberala av de nuvarande 8 riksdagspartierna, medan andra kandidater som  Anna-Karin Hatt och Lena Ek kanske skulle vilja att partiet ska dra sig åt den redan överbelagda mitten. Det senare vore olyckligt då det behövs en kraft i riksdagen och inom regeringen som kritiserar Moderaterna ur ett marknadsliberalt perspektiv.

Poängen med sänkta skatter på arbete

"Mengerianen" kritiserar jobbskatteavdraget, och dem av oss som varit positiva till det:

Jobbskatteavdraget har hyllats nästan unisont av marknadsliberaler i detta land. Reformen innebär dock att skattesystemet blir mer progressivt. Borgarnas skattereformer har genomgående varit mycket keynesianskt präglade – de är upplagda på ett sätt som ska gynna privat konsumtion i största möjliga utsträckning. Visserligen är det bättre än vänsterns främsta idé – att istället låna pengar till offentlig konsumtion – men reformerna kommer att göra ganska lite för sparande, investeringar och långsiktig tillväxt. Genom jobbskatteavdraget premieras medelsvenssons konsumtion extra mycket jämfört med en generell sänkning av skattesatserna (där höginkomsttagare såklart får proportionellt mer).

Nu anser jag i och för sig inte att jobbskatteavdraget rent tekniskt ett är den bästa  lösningen av skäl jag förklarade här, men jag anser det vara positivt ändå och "Mengerianen" har helt missförstått vad poängen med sänkta skattekilar (skattekil är skillnaden mellan arbetsgivarens arbetskraftskostnad och arbetarens nettolön) på arbete är. Det är inte relaterat till att gynna eller missgynna konsumtion, utan att gynna arbete före att inte arbeta. På grund av höga skattekilar och generösa bidragssystem så missgynnades detta framförallt före 2007, vilket bidrog till att skapa en enorm klass av bidragsberoende.

Detta är fortfarande ett stort problem, men problemet har minskat jämfört med 2006 tack vare just jobbskatteavdraget i kombination med åtstramningar i bidragssystemen.

Även om jag i grunden är positiv till sänkt skatt på sparande så är detta inte Sveriges mest akuta problem med tanke på det stora bytesbalansöverskottet (sparandeöverskottet). Det som bör prioriteras är istället skattesänkningar som gynnar investeringar och sänker skattekilarna för arbete för att minska på antalet som inte arbetar.  Det innebär i första hand sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatt. Ytterligare jobbskatteavdrag vore inte lika effektivt, men det skulle också vara positivt.

Lite perspektiv på Vattenfallsskandalen

Miljöpartiet och andra inom vänstern har gjort en stor sak över höga avgångsvederlag i ett tyskt dotterbolag till statligt ägda Vattenfall. Förvisso så verkar det som att vissa aspekter av ärendet har hanterats på ett inkompetent sätt, varför de ansvariga på något sätt bör bestraffas (helst då genom att bytas ut mot mer kompetenta personer).


Men en viktigare poäng är att Miljöpartiet vilseleder när de försöker hävda att detta har en signifikant effekt på elräkningen. Vattenfalls totala omsättning var i fjol 214 miljarder. Avgångsvederlagens sammanlagda summa var 110 miljoner. Även om vi belastar hela avgångsvederlaget på ett år så innebär det att det bara utgjorde 0,05% av elräkningen*.

Betydligt större effekt är att Miljöpartiet och andra environmentalister genom att begränsa användningen av billiga energikällor som kolkraft, kärnkraft och vattenkraft bidragit till att begränsa utbudet så katastrofalt. Det har höjt elpriset tusentals gånger mer än överdrivna avgångsvederlag i tyska dotterbolag. Dessutom är det en permanent årlig kostnad medan detta bara bara var en engångskostnad*.

*=Rent strikt är detta dessutom inte en kostnad som belastar elkonsumenterna i sig av skäl jag förklarade här angående chefsersättningar rent allmänt sett. Då Vattenkraft är statligt ägd belastar det dock skattebetalarna.

Svensk media mörkar om Goldstones avbön

Trots att Israel under Gazakriget årsskiftet 2008-09 ansträngde sig mer än något annat krigförande land för att undvika civila offer hos fiendesidan och till och med ofta avstod från chanser att eliminera Hamasledningen för att undvika civila offer, så kom Israel av dess fiender att anklagas för att ha inriktat sig på att attackera civila, en anklagelse lika absurd som att anklaga en anorektiker för att äta för mycket.

Detta förtal mot Israel formaliserades i en rapport av den sydafrikanska domaren Richard Goldstone, som visserligen också kritiserade Hamas agerande under kriget, men vars huvudbudskap var att Israel begick övergrepp mot civila palestinier.

Rapporten kom senare att bli formellt understödd i FN:s generalförsamling med röstsiffran 114-18, där förutom naturligtvis Israel bland annat  USA, Kanada och Australien samt ett mindre antal europeiska länder som Holland, Italien, Tjeckien och Polen röstade emot medan Sverige och de flesta andra europeiska länder lade ner sina röster medan nästan alla u-länder röstade för att uttala sitt stöd för det.

Nu har dock intressant nog Richard Goldstone själv kommit att ta avstånd från sin egen rapport och sagt att om han visste vad han nu vet hade rapporten sett mycket annorlunda ut. Mer specifikt så säger han att hans anklagelser mot Israel var felaktiga.  Visserligen försöker han hävda att Israel var ansvarig för denna felaktiga anklagelse då de inte enligt honom samarbetade tillräckligt mycket, men slutsatsen är ändå att Israel under kriget inte begick några övergrepp mot befolkningen i Gaza.

Vad säger då svenska medier om Goldstones avbön från hans i svenska medier uppmärksammade förtal av Israel?

Inget, nada, nichts, nothing, en total media blackout såvitt jag kan se. Det torde illustrera med all önskvärd tydlighet frånvaron av objektivitet i svenska journalisters bevakning av Israel.

UPPDATERING: Sanna Rayman pekar på en svensk nyhetsartikel i ämnet som faktiskt finns. Dock är denna som Rayman påpekar väldigt vinklad.