Hur äldres och andras sysselsättning bättre kan gynnas

Jag har tidigare diskuterat och kritiserat det faktum att regeringen beslutat sig för att skattemässigt särskilt gynna arbete i vissa åldersgrupper, nämligen personer äldre än 65 och yngre än 26. I korthet så påpekade jag att även om det för all del är önskvärt att sysselsättningen i dessa åldersgrupper ökar så är det lika önskvärt att öka sysselsättningsgraden i åldersgruppen 26-64. Och det finns inga belägg för att skattesänkningar riktade mot personer äldre än 65 eller yngre än 26 är effektivare än mer generella skattesänkningar.

Just den riktade skattesänkningen mot arbetande som är äldre än 65 framstår för övrigt som extra märklig med tanke på att regeringen bibehåller en lag som tvingar ut många äldre än 67 i pension mot deras vilja. Per-Olof Samuelsson har en intressant diskussion av dbland annat denna fråga ur ett perspektiv som är personligt men ändå allmänt intressant och som därför rekommenderas. Om äldre personer på grund av sin ålder inte längre kan utföra arbetsuppgifterna på ett bra sätt är det förvisso rätt att pensionera personen, men däremot finns det ingen anledning att göra det enbart på basis av ålder.

En rationell reform vore därför att slopa pensionsåldern och låta åtminstone offentliganställda behålla sina jobb så länge de är kapabla och villiga, samtidigt som man slopar det extra jobbskatteavdraget för äldre och istället använder sänker skatten lika för alla. Slopandet av pensionsåldern skulle troligen mer än väl kompensera den negativa sysselsättningseffekten för äldre av slopandet av det dubbla jobbskatteavdraget, samtidigt som det utökade jobbskatteavdraget för personer yngre än 65 skulle öka sysselsättningen i den gruppen.

En ren win-win reform för alla åldersgrupper och samhällsekonomin och rättvisan skulle det bli.

Hur många fler räntehöjningar klarar ekonomin?

Som väntat höjde då Riksbanken räntan igen idag igen samtidigt som man säger att man lär höja många fler gånger under det kommande året, trots att det inte finns något i statistiken som motiverar det.

-Penningmängdstillväxten har redan fallit till -0,6%.
-Kronan har det senaste året stärkts med 13% mot dollarn, 6% mot euron och 7% mot pundet.
-Konsumentprisinflationen exklusive räntehöjningarna ligger på endast 1,5%, lägre än ifjol och näst lägst i EU och lägre än Riksbankens 2%-mål, trots den stora höjningen av bland annat bensinpriserna som Sveriges och andra länders intervention i Libyens inbördeskrig orsakat.

Riksbankens resonemang att man måste höja räntorna eftersom konsumentprisinflationen inklusive räntor är hög är minst sagt märkligt eftersom räntehöjningarna är anledningen till att den är hög och fler räntehöjningar innebär att den blir ännu högre. Riksbankens resonemang är som om någon sagt att eftersom tidigare höjningar av elementet gjort lägenheten varmare så bör man höja elementets temperatur ytterligare för att motverka att lägenheten blir varmare.

Riksbanken gjorde ett misstag när de tidigare sänkte kraftigt trots stark efterfrågan på krediter. Det innebär dock inte att det nu är rätt att höja kraftigt eftersom att nu har bolånetak och annat sänkt efterfrågan på krediter. Med tanke på att man nu höjer snabbt trots att penningmängdstillväxten redan fallit under noll så riskerar man att kraftigt försvaga den svenska ekonomin.

Ålands anmärkningsvärt låga arbetslöshet

Efter framgångarna för de antisvenska vänsternationalisterna i Sannfinländarna i det finska riksdagsvalet så tar Kvällspostens politiska redaktör Peter J. Olsson upp det faktum att det kan hota grunderna för 1921 års kompromiss om Åland, där det skulle ingå i Finland men ha visst självstyre och förbli svenskspråkigt.

Såvitt jag vet har dock inte Sannfinländarna inriktat sig på Åland särskilt mycket utan snarare på svenskan i det finska fastlandet. Skulle det ändras skulle det dock kunna leda till att Åland skulle vilja bryta sig ur Finland och endera ansluta sig till Sverige eller bli självständigt.

En intressant ekonomisk aspekt av Åland är dess anmärkningsvärt låga arbetslöshet. Arbetslösheten där är bara 3,3% inklusive de som är "aktiverade" genom "sysselsättningsåtgärder".  Innan konjunkturnedgången 2008-09 låg arbetslösheten ännu lägre, på 2-2,5%.  Detta kan jämföras med de 7-8% som både Sverige och Finlands fastland  har och de 9,5% som EU som helhet har exklusive de som är "aktiverade" genom "sysselsättningsåtgärder". Av världens rika länder är det mig veterligen bara Hongkong och Singapore som ligger på liknande låga nivå som Åland.

Läsare av denna blogg som söker arbete borde därför kanske överväga att flytta till Åland.

Vad ligger då bakom den låga arbetslösheten? Ja, det vet jag faktiskt inte, jag måste studera frågan mer. Skattenivån ligger något lägre än i samtliga län på det finska fastlandet, men det är ingen stor skillnad, då kommunalskatten ligger på i genomsnitt 17,1% i Åland, att jämföra med den finska genomsnittet på 18,6% och 17,9% i Nyland (där Helsingfors ligger), det fastlandslän som har lägst skatt. Den lilla skillnaden gör att detta bara kan vara en liten delförklaring.

Att det är en isolerad ö (eller ögrupp) med liten befolkning kan knappast vara en förklaring då det inte är så att exempelvis Gotland har en lägre arbetslöshet än övriga Sverige.

Hur de än gör det så tycks de göra något rätt i alla fall, vilket är varför Åland bör sträva efter fortsatt självstyre, oavsett om det är inom Finland, Sverige eller som helt självständig stat.

Varför externalitetsargumentet för förmynderiskatter inte håller

Ibland brukar de flesta förmynderiskatter, som punktskatter på alkohol, tobak och socker/fett, motiveras med argumentet att konsumtionen av det skapar externaliteter, alltså kostnader för de som inte konsumerar det. Mer specifikt anses det på grund av negativa hälsoeffekter innebära att kostnaderna för den skattefinansierade sjukvården stiger. Argumentet är då att dessa punktskatter inte innebär att de som konsumerar dessa varor missgynnas, utan bara innebär att de inte kan snylta på andra.

Det finns dock flera problem med detta argument. Dels så är det inte så att exempelvis helnykterism är det mest hälsosamma valet.Flera vetenskapliga undersökningar visar att måttlig alkoholkonsumtion är mer hälsosamt än helnykterism. Och om man höjer alkoholskatten så kan det beivra måttlig alkoholkonsumtion minst lika mycket som skadligt missbruk. Faktum är att det kan påverka måttlig alkoholkonsumtion mer då de som ägnar sig åt alkoholmissbruk ofta är beroende av alkohol och därför är mindre priskänsliga vilket leder till att ett högre pris leder till att de hellre drar ner på andra utgifter än drar ner på det som de upplever sig beroende av.

Ett kanske ännu viktigare argument är att det inte alls är säkert att de som lever ohälsosamt belastar andra mer än de som är hälsofanatiker. Visserligen så leder en ohälsosam livsstil till att man oftare vid tidigare skeden i livet behöver sjukvård, men det kompenseras i regel mer än väl av att man då inte lever lika länge. Att man dör tidigare belastar andra mindre av två skäl, dels för att man då tar ut mindre i pension och sedan att man behöver mindre sjukvård och äldreomsorg av åldersrelaterade skäl.

Vissa skulle måhända hävda att det är cyniskt att se på de ekonomiska fördelarna för andra av att man dör tidigare. Men det förändrar för det första inte poängen att en ohälsosam livsstil inte belastar andra och därför inte är associerad med "negativa externaliteter".

Och sedan så bortser det från att detta var en självvald konsekvens.  För de flesta skulle nog faktiskt ett liv av renodlad hälsofanatism med bara hälsomat och flera timmars motion varje dag nog inte vara önskvärt även om det är något år längre. Ett mer njutnings- och nöjesfyllt liv framstår då som mer önskvärt även om det är något år kortare. Och det är varje individs rätt att själv välja vilken avvägning man vill göra vad gäller hur långt livet ska vara och hur njutningsfullt det ska vara. Om man föredrar att genom att dricka och röka mycket och äta mycket "fet" mat gör livet betydligt trevligare då ska man i ett fritt samhälle ha rätt att välja det framför ett mindre njutningsfullt men längre liv.

Vad vi lärt oss om vargar

På DN:s förstasida är det stora rubriker om vargattacken utanför Stockholm där vargar dödade en hund som var ute och gick med den barnfamilj som ägde den. Av denna incident har vi nog lärt oss två saker:

1) Vargattacker blir bara riksnyhet när de inträffar i stor-Stockholmsområdet. När liknande attacker sker i exempelvis Värmland och Dalarna så sägs inget i DN, SvD eller de rikstäckande TV-nyheterna.

2) Vargar är farliga för hundar, men inte för människor. De där vargarna hade utan större svårighet kunnat döda kvinnan och hennes barn också, men de var inte intresserade av att göra det. Det "utfall" som en av vargarna gjorde mot henne tycks bara vara menat att skrämma bort henne då vargar springer betydligt snabbare än människor (de kan springa i en hastighet på mer än 60 kilometer i timmen, att jämföra med 36 kilometer i timmen för världens snabbaste människor på 100-meters lopp och sisådär 20-25 kilometer i timmen för normala människor) och hade lätt kunnat hinna ikapp henne.

Att de dödade hunden berodde förmodligen på att hunden likt alla andra hundar är en ättling till vargen och att de således såg den som en annan varg som inkräktade på deras revir.

Frihet och skatter

Som jag noterade i föregående inlägg är skattesänkningar inte enbart bra för att de (med vissa undantag som sänkt skatt på pension) stärker den ekonomiska tillväxten. All beskattning är nämligen associerad med den negativa egenskapen att den inskränker folks frihet. Det innebär inte nödvändigtvis att alla skatter borde avskaffas då det finns andra värden och då det kanske skulle vara svårt att frivilligfinansiera det rättsväsende och den militär som krävs för att bevara folks frihet från kriminellas och utländska staters och andra gruppers aggression, men det innebär att det allt annat lika finns ett egenvärde i att minimera mängden skatt som tas ut.

Samtidigt bör det noteras att precis som alla skatter, och framförallt inte alla skattesänkningar inte är likvärdiga när det gäller effekten på ekonomin så är det också så att alla skatter och skattesänkningar inte är likvärdiga när det gäller effekten på friheten.

Exempelvis så finns det "skattesänkningar" som inte alls ökar friheten. Det är avdrag villkorade på att man beter sig på ett visst sätt. Detta är något som framförallt förekommer i USA där allmänheten är mer ideologiskt skeptisk till bidrag än till skattesänkningar varför politikerna där ofta väljer att subventionera vissa beteenden och branscher, exempelvis välgörenhet, bostadslån och "gröna" bilar, med skatteavdrag snarare än bidrag.  I praktiken så är dock dessa avdrag (ofta kallade "tax credits") funktionellt identiska med bidrag kombinerat med ett högre formellt skatteavdrag. Den enda skillnaden är att det är skattemyndigheten som betalar ut bidraget.

Det finns å andra sidan skatter som är ännu mer frihetsinskränkande än andra skatter. Detta gäller rena förmynderiskatter som skatter på alkohol, tobak, socker/fett (Detta finns lyckligtvis ännu inte i Sverige, men det planeras eller finns i Danmark och vissa andra länder) och koldioxid. Det är skatter där både syftet och effekten är att politiker omyndigförklarar medborgarnas livsval och lägger sig i saker som verkligen inte angår dem.  Medan skatter i allmänhet "bara" minskar skattebetalarnas köpkraft i allmänhet så innebär dessa förmynderiskatter förutom denna allmänna effekt också att politikerna dessutom försöker detaljstyra vad medborgarna gör med de pengar de får behålla.

Förmynderiskatter som punktskatter på alkohol och tobak är alltså ännu värre ur ett frihetsperspektiv än andra skatter, och därför (samt även på grund av den negativa effekten på ekonomin) är den föreslagna höjningen av alkohol- och tobaksskatterna helt förkastlig. Tvärtom så borde de vara  prioriterade skattesänkningar.

Bra, men det skulle kunna bli bättre

Regeringen utlovar nu 4 olika skattesänkningar för nästa  år:

-Ett femte jobbskatteavdrag
-Sänkt restaurangmoms.
-Sänkt skatt på pensioner.
-Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt.

Alla är positiva av det ickeekonomiska skälet att de ökar friheten.

Vad gäller de nationalekonomiska effekterna så gynnar sänkt restaurangmoms  sysselsättningen mest, men delvis på bekostnad av sänkt produktivitet i statistisk bemärkelse (då det blir fler lågproduktiva sysselsatta). Ett femte jobbskatteavdrag har en liknande effekt men både den sysselsättningshöjande och produktivitetssänkande effekten är svagare. Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt har i princip ingen effekt på sysselsättningen, men bidrar till att höja produktiviteten. Sänkt skatt på pensioner har i princip ingen effekt på vare sig sysselsättning eller produktivitet.

Det hela är därför en god nyhet då den sammanlagda effekten av förslagen är att öka den ekonomiska friheten och höja sysselsättningen.

Dock är inte förslagen de bästa som man kunde valt. Förutom restaurangmomsen så är sänkningar som tidigare mest utbudsinriktade. Mer effektivt för att öka sysselsättning och tillväxt hade varit förslag för att höja efterfrågan på arbetskraft, det vill säga sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatt, vilket regeringen borde ha prioriterat.