Nystartszoner-politiskt farlig selektiv skattesänkning

Regeringen tillsätter nu en utredning om startandet av "nystartszoner" i områden som är "utanförskapsområden" (vilket i regel innebär invandrartäta områden). Något färdigt förslag finns inte, men regeringen antyder att det bör ske genom exempelvis nedsatta socialavgifter och nedsatt bolagsskatt.

I grunden är det här bara ännu en form av selektiv eller riktad skattesänkning. Och sådana är som jag konstaterade i min analys av detta bättre än ingen skattesänkning alls, men sämre än generella skattesänkningar.

Visst skulle detta höja sysselsättningen just där, men det minskade utrymme för andra skattesänkningar som det här resulterar i, innebär också lägre sysselsättning i resten av landet. Och på grund av de snedvridningar som den selektiva sänkningen innebär så är förlusterna i resten av landet större än vinsterna i zonerna.

Att förslaget om särskilda skattelättnader för invandrartäta områden lanseras samtidigt som man också nyligen tillsammans med Miljöpartiet beslutat om ökade statliga utgifter på invandrare är också politiskt farligt, då kombinationen av förslagen gör att SD med visst fog kan säga att invandrare gynnas på svenskars bekostnad, något som bara kommer att ge dem fler väljare.

Håkan vem?

Nu har då sossepampseliten bestämt sig för vem som kongressombuden ska rösta på. Det blev....Håkan Juholt.

Jag var knappast den enda som reagerade med att säga "Håkan vem?" Han valdes helt klart inte på basis av hur känd eller populär han är nu. Fast då det återstår drygt 3½ år tills nästa val så finns det i och för sig gott om tid för att göra honom känd.

Just eftersom att jag knappt vet något alls om honom så ska jag inte uttala mig mycket mer om honom nu. Men frågan är varför han är så okänd om han är en så "bra kommunikatör"? Det faktum att han beskriver sig som "något till vänster" tyder också på att det inte blir tal om att försöka bli några slags "nya socialdemokrater" och positionera sig i mitten på motsvarande sätt som moderaterna gjorde.

Butiker bör få själva välja betalningssystem

För en tid sedan förbjöd regeringen butiker från att ta ut avgifter vid kortbetalning. Syftet påstods vara att uppmuntra användning av kort.

Problemet är att den avgift som vissa, vanligen mindre, butiker tog ut helt enkelt var en vidarebefordring av den avgift som bankerna tog ut (att ta ut fasta avgifter från oss kortägare är tydligen inte nog för att bankerna ska få råd att genomföra elektroniska överföringar) och resultatet blev att de butiker som tidigare tog ut avgift ofta vägrade kortbetalningar för köp under en viss gräns som t.ex. 50 kronor.

Det blev med andra ord en kontraproduktiv effekt. Hade man velat reglera fram fler kortköp hade det då varit en bättre idé att tvinga bankerna sänka sina hutlösa avgifter.

Nu vill SD tillsammans med de rödgröna införa en reglering även av kontanthanteringen genom att kontanthantering ska ske i så kallade slutna system. Syftet sägs vara att minska rånrisken.

För all del så är såna bra, men problemet är att de kostar ganska mycket att installera, drygt 100000 kronor per kassa. Kanske det betalar sig på lång sikt eftersom försäkrings (mot rån)- och bokföringskostnader minskar, men det är inte säkert. Och då det ofta är svårt att få lån så kan det särskilt för mindre butiker skapa likviditetsproblem.

SD och de rödgröna tycks vara beredda att undanta små butiker, men ett sådant undantag skulle skapa ett nytt problem i form av att det då på grund av en tröskeleffekt kan bli olönsamt för många att expandera sin näring.

Precis som regeringens kortavgiftslag så riskerar alltså oppositionens kontanthanteringslag att skada handelns tillväxt.

Socialdemokratins otidsenliga partiledarval

F.d. LO-ordföranden Stig Malm är en av de socialdemokrater som jag respekterar mest, även om jag förstås är oenig med honom i de flesta sakfrågor då han trots allt fortfarande är socialdemokrat. Anledningen till att jag respekterar honom mer än nästan alla andra socialdemokrater är att han är ovanligt rakryggad.

Hans kritik mot det sätt på vilket hans parti väljer ny partiledare är också på många sätt väldigt bra. Till skillnad från de flesta av socialdemokraternas utländska motsvarigheter som Labour i Storbritannien och demokraterna i USA och till skillnad från exempelvis Miljöpartiet så är processen uppbyggd så att en liten grupp av sossepampar ska välja ut en kandidat som alla sedan förväntas stödja enbart för att sossepamparna sagt åt dem att stödja kandidaten, vilket förvandlar det formella valet på partikongressen till en fars.

Hans liknelse med hur det var i Sovjetunionen under Stalin där kommunistpartiets kongressledamöter alltid godkände Stalins beslut är huvudsakligen också en bra jämförelse, bortsett då från att eventuella dissidenter hos socialdemokratin inte bestraffas med livstids straffarbete i arbetsläger i Sibirien eller ett enkelt nackskott.

Det faktum att (S) fortfarande har en sådan urvalsprocess illustrerar dock bara hur otidsenligt partiet börjar bli.

Fast för all del, som motståndare till (S) så har jag inget emot att de har en självdestruktiv process, även om det dock tyvärr lär gynna det sakligt ännu destruktivare Miljöpartiet.

Svenska kyrkan-en av Sveriges viktigaste vänsterorganisationer

Till skillnad från i USA har Sverige inte mycket av "kristen höger". Kristdemokraterna fick bara 5,6% i senaste valet och och mycket av det var moderata stödröstare och vidare så är kristdemokraterna idag så urvattnade så att de i USA inte skulle räknas som "kristen höger".

Den religiösa kraft som är starkast i Sverige är istället som Roland Poirier Martinsson påpekar snarare "kristen vänster", organiserad i Broderskapsrörelsen och Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan, där cirka 70% av svenskarna fortfarande är med, kampanjer nu mot de stramare regler för sjukpenningen som regeringen infört. De tidigare politiska kampanjer man genomfört exempelvis för klimatalarmism, mot Israel och för höjt bistånd har på motsvarande sätt alla haft en distinkt vänsterprägel. Svenska kyrkan är idag därför idag inget annat än en socialistisk propagandaorganisation.

Frågan är då varför så många borgerliga väljare fortfarande väljer att vara kvar i den. Genom att vara kvar i svenska kyrkan så sponsrar de vänstern. Även om man inte är ateist som jag borde de ändå följa mitt exempel och utträda (vilket jag gjorde för mer än 10 år sedan). Det finns trots allt kyrkor som inte ser det som sin huvuduppgift att propagera för vänsterpolitik.

Mer om biståndets skadliga effekter

Fredrik Segerfeldt besvarar den ledarartikel från Anders Lindberg som jag diskuterade i föregående inlägg genom att länka till den genomgång som han gjort av forskning som visar att inte ens för mottagarländerna så är nettoeffekten positiv (för givarländer som Sverige är det naturligtvis däremot alltid negativt med bistånd).

Biståndets effekter

Aftonbladets Anders Lindberg varnar för effekterna om "tokhögern" kring Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida (nog för att jag som daglig läsare av den ledarsidan inte kan minnas några inlägg om bistånd på senare tid, men strunt samma, kanske är det något jag glömt) får biståndsdebatten att "spåra ur": kostnaden för biståndet kan sjunka!

Det hoppas jag ju verkligen för att det hade varit bättre om svenska skattebetalare fått behålla pengarna.

Lindberg förklarar inte varför "tokhögern" har fel annat än att hävda att de hävdar att biståndet inte har någon effekt och påstår att det skulle vara "lögn".

Nu tror jag inte att det finns någon som hävdat att det inte finns någon effekt av det. Det har ju bevisligen en negativ effekt på Sverige då vi förlorar pengarna. Vad gäller mottagarländerna så har det naturligtvis också effekt där, men poängen som biståndskritiker vill framhålla är att dessa effekter inte nödvändigtvis är positiva och att nettoeffekten därför inte heller är positiva.

I fallet "Palestina" exempelvis finns det anledning att tro att det bidrar till ökad kompromisslöshet och i fallet med Hamas och Gazaremsan så frigör det resurser som kan användas för krigföring med Israel.