torsdag 7 februari 2013

LO:s lönekrav leder till avfolkning i glesbygden

Maria Ludvigsson pekar på hur LO:s kollektivavtal, genom att kräva lika lön över hela landet är en av de viktigaste orsakerna till glesbygdens avfolkning.


Men det är inte omplacerade statliga jobb som är problemet. Och det är heller inte marknadskrafterna som utraderat stora delar av småsamhällena. Tvärtom var det från 1950-talet och framåt en högst målmedveten lönepolitik som blev det småskaligas dödstöt.
Rehn-Meidner-modellen gick ut på att tvinga fram ett slags strukturomvandling med ökad produktivitet som mål.
Med krav på lika höga löner som i orter med rask tillväxt och större marknader dukade småföretagen på mindre orter under. Det fanns inte en chans för dem att hålla liv i sin rörelse eller i ortens utveckling med lönekrav på dessa nivåer.
Och allt detta var precis som Rehn och Meidner tänkte sig det. De mindre och lågproduktiva skulle slås ut. Idag vilar resterna av deras hårdföra lönepolitik tung över lands- och glesbygd, allt medan partierna då och då fiskar röster med mer eller mindre sentimentala utspel om hur hela Sverige ska leva.

Det kan för övrigt tilläggas att denna process, förutom att leda till arbetslöshet, inte alls nödvändigtvis faktiskt innebär högre produktivitet. I glesbygden går det nämligen  att hitta villor för bara några hundratusen kronor, medan de i Stockholm snarare kostar några miljoner. Även med den nuvarande historiskt mycket låga bolåneräntan på 3% så motsvarar det en skillnad i årlig boendekostnad på cirka 90000 kronor, eller 7500 kronor per månad. Vilket innebär att en lön på 20000 kronor i glesbygden faktiskt räcker längre än en lön på 27000 kronor i Stockholm. Något som i sin tur innebär att även om vi utgår från det orealistiska, men för LO gynnsamma, antagandet att LO:s lönekrav inte höjer arbetslösheten så orsakar de samhällsekonomiska förluster genom att slå ut arbetstillfällen i orter med låg boendekostnad.