Problemet med behovsprövade bidrag

Joakim Holmértz, från Folkpartiets ungdomsförbund, hävdar att barnbidrag finansierar höginkomsttagares lyxkonsumtion och menar att de därför borde behovsprövas. 

För det första kan det, som Danne Nordling konstaterade, noteras att idén att detta skulle innebära omfördelning till höginkomsttagare är felaktig eftersom de betalar mer i skatt än andra. Det är förstås möjligt att tycka att man borde omfördela ännu mer från höginkomsttagare, men att påstå att det omfördelas till dem är helt enkelt direkt felaktigt (åtminstone om vi enbart tittar på skatte- och bidragssystemen, sen är det en annan sak att vissa, men bara vissa, rika blivit rika genom statliga subventioner i andra sammanhang).

Sen ur ekonomisk effektivitets-synpunkt så är behovsprövade bidrag inte bra. Detta eftersom att när de fasas ut i takt med att inkomsten stiger så skapas så kallade marginaleffekter som är helt likvärdig med höjd marginalskatt. Det Holmértz förespråkar är alltså ur nationalekonomisk synvinkel helt likvärdig med en skattehöjning av samma typ som de rödgröna (från olika nivåer från de tre olika partierna) föreslår i form av utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare.

I bästa fall, om man använder besparingen från behovsprövningen oavkortat till att sänka den formella marginalskatten så blir det inga ökade marginaleffekter, men då blir det å andra sidan ingen fördelningseffekt heller. I värsta fall, om man inte använder besparingen för att sänka skatterna stiger däremot marginaleffekterna, vilket är negativt för tillväxten.