Om söndagskrönikörernas analys av underskott

Katrine Kielos, Peter Wolodarski och Anna Dahlberg, söndagskrönikörerna på Aftonbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor skriver alla om frågan om underskottspolitik,

Kielos & Wolodarskis texter är, bortsett från lite annorlunda formuleringar och fokus, i stort sett identiska, med ett budskap som kan sammanfattas som "idén att stater bör sluta öka sina skulder bygger på en studie av nationalekonomiprofessorerna Reinhart & Rogoff vars resultat av en 28-årig student vid namn Thomas Herndon visats bygga på ett räknefel i Excel från professorernas sida. Nu när detta fel påpekats så är det bevisat att stater bör låna mer för att öka utgifterna och på så sätt göra slut på alla problem". 

Det finns dock flera problem med denna beskrivning. För det första är det så att även om den där Thomas Herndon tycks ha rätt i att Reinhart & Rogoff begått ett räknefel (det har de själva medgett) så kvarstår faktiskt även i de beräkningar som Herndon gjort med andra att en högre statsskuld har en klar empirisk korrelation med svagare tillväxt. Hur pinsamt det än må vara för de bägge professorerna att bli rättade av en student för att ha räknat fel, kvarstår ändå i grunden det samband de kom fram till, Sambandet är förvisso klart svagare än när man utgick från  Reinharts &  Rogoffs ursprungliga felaktiga beräkningar av genomsnittet för högt skuldsatta länder, men det är likvärdigt med de beräkningar av de högt skuldsatta ländernas mediantillväxt (Jag utgår från att läsare av denna blogg redan förstår skillnaden mellan genomsnitt och median) som publicerades i Reinharts & Rogoffs ursprungliga artikel.

Detta empiriska samband bevisar förstås inte att hög skuldsättning orsakar lägre tillväxt. Det kan vara en ren tillfällighet och ofta går orsakssambandet i motsatt riktning, att svag tillväxt höjer skuldsättningsgraden.

Ett betydligt allvarligare problem med denna beskrivning är att kraven på en stramare budgetpolitik tvärtom vad som nu hävdas av vissa aldrig varit beroende av Reinharts & Rogoffs artikel. Jag som följer flera bloggar från båda sidor har märkt att artikeln diskuterats betydligt oftare av motståndare (då för att kritisera det) än av anhängare av stramare budgetpolitik. Själv har jag för övrigt aldrig använt artikeln som argument.

Istället är det allvarligaste problemet med underskottspolitik de omfördelningseffekter det får, från framtida generationer till nuvarande, från länder som sparar till länder som "lånar" ("lån" som aldrig betalas tillbaka kan dock knappast betraktas som lån utan som gåva (om de som ger bort pengarna samtycker till att det aldrig betalas tillbaka) eller som stöld (om de inte förstår att de inte får tillbaka pengarna)) och att underskott skapar snedvridningar i ekonomin.

Keynesianer brukar använda den ekonomiska nedgången i Sydeuropa i allmänhet och Grekland i synnerhet som argument för att åtstramningspolitik skadar ekonomin. Men de bortser då från att de baltiska länderna och under senare tid även Irland upplevt hög tillväxt efter åtstramning. Lärdomen av det är att det avgörande för effekten på tillväxten är hur en budgetsanering genomförs, inte storleken på den.

Anna Dahlbergs ledare är avsevärt mer nyanserad än Kielos & Wolodarskis och påpekar också de baltiska (och det irländska) exemplen och de olika problemen med fortsatt skuldpolitik. Dock är jag mer negativ än henne till skuldavskrivningar dels av skäl som borde vara uppenbara av den grekiska skuldavskrivningens effekt på Cypern och dels för att det belönar de misskötta länderna. 

Bör arbetssökande studerande betraktas som arbetslösa?

Många röster, senast Johan Schück i dagens DN, försöker förminska problemet med svensk ungdomsarbetslöshet genom att säga att det är mestadels studerande, inklusive inte bara universitetsstudenter och gymnasieelever som är arbetslösa. Eftersom att de studerande gör något är det enligt dessa personer orimligt att beteckna dem som "arbetslösa".

Har de rätt? Nja, det beror på. Om det handlar om ungdomar som i grunden är inriktade på att genomföra den utbildning som de går men helt enkelt är ute efter extraknäck för att dryga ut det magra studiestödet, eller begränsa ens studieskuld då håller jag med om att det inte är rimligt att beteckna de som arbetslösa i normal bemärkelse. På sin höjd kan de betraktas som deltidsarbetslösa, likt de personer som har deltidsjobb men skulle vilja gå upp till heltid.

Däremot är det så att personer som är ute efter jobb direkt och som egentligen omedelbart skulle vilja sluta sina studier och börja jobba och som bara studerar för att de vill göra något nyttigt fram tills de lyckas få ett jobb, de bör helt klart betraktas som arbetslösa eftersom att de till skillnad från den tidigare gruppen ser arbetet de söker som ett substitut till sina studier medan den förra såg det som ett komplement.

Tyvärr gör varken det EU-harmoniserade mått som nu används, eller det gamla mått som användes under Göran Perssons tid någon distinktion mellan dessa båda grupper. Det nuvarande måttet betraktar båda som "arbetslösa" medan det gamla inte betraktade någon av grupperna som arbetslösa. Lösningen är därför inte som Schück och andra förespråkar gå tillbaka till det gamla måttet utan att använda ett nytt som enbart betraktar den senare gruppen som arbetslös.

Två aktuella kommentarer

Tekniska datorproblem (som nu troligen är helt lösta) har gjort att jag bara haft starkt begränsad internettillgång under de senaste dagarna, vilket är varför jag inte kunnat posta något Jag återkommer med fler poster i olika ämnen men först två korta kommentarer angående två heta frågor:

-Angående att Lars E.O. Svensson lämnar Riksbankens styrelse i okänd grad av frivillighet: Svensson stod för en felaktig syn på penningpolitik så i grunden är det bra att han inte längre kommer vara med i Riksbanksstyrelsen.  Det har i och för sig varit intressant att bemöta hans inlägg, så delar av mig hoppas han inte lägger av helt. Men det bör då ske från en position där han inte längre kan göra skada genom faktiskt inflytande på beslut.

-Angående att ryska strids- och bombflygplan övade ett anfall mot Sverige bara någon mil från vår terrotorialgräns utan någon reaktion från svenska flygvapnet: Tja, det går väl inte säga mer om det annat än att regeringens försvarspolitik är minst sagt patetisk. Man nedrustar försvaret till en nivå där det inte längre kan försvara Sverige (Vilket då för övrigt får Socialdemokraternas förre partistyrelseledamot Omar Mustafas dröm om att Sveriges flygvapen ska besegra Mellanösterns starkaste militärmakt Israels flygvapen som skrattretande utöver att vara ond) förlitar sig på att NATO ska komma till vår hjälp vid eventuell krissituation utan att ansluta sig till NATO.

Det Reinfeldt säger är då att han ska av politiska skäl nedrusta svenska försvaret till papperstigernivå och vägra alliera sig med NATO eftersom båda dessa ställningstaganderna framstår som bäst för honom kortsiktigt och att han förväntar sig att NATO bara ska nicka instämmande till denna deklaration att han ska parasitera på dem.

Kommunals svaga förhandlingsposition

Så Kommunal har nu varslat om en strejk. Deras krav är att alla deras medlemmar ska få minst samma löneökning i kronor som industriarbetarna fått, vilket då innebär en högre procentuell ökning.

Jag har tidigare diskuterat hur orimlig, idiotisk och ologisk "löneökningar i kronor" principen är. Men förutom att det utgår från och innebär en radikalsocialistisk lönesättningssyn så innebär det att kommuner och landsting skulle få extra höga kostnadsökningar, varför arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har sagt nej och sagt att de får nöja sig med samma procenttal som industrin.

Vi får hoppas att SKL står på sig eftersom Kommunals krav är väldigt skadliga. Det förtjänar samtidigt att påpekas att SKL har en betydligt starkare förhandlingsposition än privata arbetsgivarorganisationer något de förhoppningsvis är medvetna om.

Varför är SKL:s förhandlingsposition mycket starkare? Därför att medan en strejk orsakar stora förluster för privata företag eftersom de hindras att sälja sina varor eller tjänster orsakar en strejk ingen förlust för kommuner och landsting. Med undantag för parkeringsvakter (och de står för endast en försumbar andel av intäkterna) så genererar nämligen inte kommunalarbetare direkt några intäkter för kommunerna. Kommuners intäkter utgörs nämligen nästan helt av skatteintäkter och dessa drivs in av statliga Skatteverket vars personal inte strejkar eftersom de inte är kommunalarbetare.'

Så, medan deras intäkter påverkas annat än marginellt så sänker däremot en strejk kommuners kostnader eftersom de slipper betala lön till de strejkande kommunalarbetarna, vilket innebär att de kassaflödesmässigt direkt vinner på en strejk.

Förvisso så kan frånvaron av dessa tjänster leda till missnöje bland medborgarna, men då det inte är frivilligt att betala skatt påverkas som sagt inte intäkterna. Och då de flesta väljares minne är kort så bryr de sig nog mer om vid kommande val om kommunalpolitikers förmåga att leverera tjänster just då till en viss skattesats. Och då orimliga löneökningar av det slag som Kommunal kräver försvagar den förmågan har kommunalpolitiker inget att vinna på att ge efter. Och Kommunals förmåga att strejka begränsas i tid av att deras strejkkassa till slut sinar.

Så det SKL borde säga är: ni får nöja er med detsamma som andra, punkt, ej förhandlingsbart. Hör av er när eran strejkkassa sinat eller ni inser det självdestruktiva i att slösa bort den.

Vissa tycker kanske att det vore ett onödigt provokativt sätt att framföra det, men det tycker inte jag. Att skicka en bild på en hand med ett höjt långfinger och texten "fack jo äshål" vore onödigt provokativt. Att påpeka realiten i förhandlingspositionen, och orimligheten i kraven, vore däremot bara en nyttig markering.

Omar Mustafa & stöd till "Palestina"

Som ni kanske har hört har Socialdemokraternas nye partistyrelseledamot Omar Mustafa hamnat i "blåsväder" för att han i egenskap av ordförande för Islamiska förbundet inbjudit personer med grovt antisemitiska och homofoba åsikter och för att Islamiska förbundet förespråkar laglig diskriminering av kvinnor.

Han hävdar själv att han inte delar de åsikter som personerna han inbjudit har, eller ens de åsikter om kvinnor som det förbund han är ordförande har. Att han förespråkat att svenska JAS-plan ska angripa Israel visar dock att han knappast står så långt från de inbjudna predikanternas antisemitism som han hävdar (Att det israeliska flygvapnet med drygt 400 F-15 och F-16  knappast skulle ha några större problem att skjuta ner de drygt 100 JAS-plan svenska flygvapnet har om de anföll är en annan sak) , Och hur trovärdigt är det att hävda att man inte delar sitt eget förbunds åsikter?

Det intressanta är dock att nu anser även alltså många socialdemokrater att en muslim ska bedömas efter samma måttstock som ickemuslimer. Normalt sett brukar de låtsas att enbart kristna eller "högerextrema" kan vara antisemitiska, homofoba eller kvinnoförtryckande och själva tanken på att det också finns muslimer med den typen av åsikter brukar avfärdas som "islamofobiskt". Att Mustafa nu granskas på motsvarande sätt som om han varit katolik eller Livets Ord-företrädare är välkommet.

Men nu när tabut kring att konstatera att det även finns muslimer med den typen av åsikter brutits, då borde även vänstern kunna omvärdera sin syn på "Palestina". Båda de två palestinska huvudgrupperna, Fatah och Hamas, står nämligen för antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck minst lika allvarlig som de inbjudna personerna och det islamiska förbundets står för. Det finns en gradskillnad mellan de båda, då Hamas är mer extremt än Fatah, men även Fatah står för ståndpunkter och propaganda minst lika allvarligt som de som Mustafa hamnat i blåsväder för.

Och till skillnad från de inbjudna personerna har de faktiskt tillämpat dessa idéer i praktiken. De har båda avsiktligt mördat oskyldiga judar och homosexuella enbart på basis av att de är judar respektive homosexuella. Palestinska textböcker i skolorna innehåller ofta ännu värre antisemitism än den som Mustafas gäster uttryckt. Och själva tanken på att den palestinska myndigheten eller Hamasstyret i Gaza skulle tillåta samkönade äktenskap eller "pride"parader är för dem lika främmande som tanken på förbud mot homosexuellt umgänge är i dagens Sverige. Ett sådant förbud finns dock i de palestinaks områderna och homosexuella som ertappas blir torterade i fängelserna och "försvinner" sedan ofta.

Frågan är då, om vi kommer överrens om att antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck är något vi bör ta avstånd från och som bör aktivt bekämpas av staten om det faktiskt omsätts i handling, hur kan man då försvara att vi bör stödja, både verbalt och finansiellt med våra skattepengar det faktiskt tillämpade antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck?

Det går naturligtvis inte om man är logisk, men tyvärr lär inte deras oväntade ideologiska konsekvens när det gäller Omar Mustafa inte innebära att svenska vänstern, eller större delen av den svenska borgerligheten, omprövar sin syn på Fatah och Hamas genom att också bedöma dem efter våra normala moraliska måttstockar.

Uttalet har betydelse

Som jag nämnt tidigare så anser jag mig förstå norska rätt så bra i både skriven och talad form, medan jag däremot förstår danska någorlunda bra bara i skriven form. I talad form är det svårare att förstå eftersom danskarna har ett så "grötigt" uttal i motsats till det klarare uttal som vi svenskar och norrmän har. På motsvarande har jag hört att medan spanskan i skriven form är mer lik portugisiska än italienska, så förstår spanjorer italienska i talad form bättre än portugisiska eftersom portugiser har ett mer "grötigt" uttal.

Att uttalet har betydelse illustreras också av denna scen, där den kände amerikanske skådespelaren Charlie Sheen, liksom en ej namngiven skådespelerska, försöker sig på att tala svenska utan att ha lärt sig de svenska uttalsreglerna



Det allmänna omdömet bland svenskar som kommenterade klippet på youtube var "sämsta svenskan någonsin", och jag håller i princip med. Jag uppfattade första gången jag hörde det inte mer av vad Charlie sa än  "varandra" och "skogen" och vad tjejen sa "svenska" och "jag halvsvensk". Efter att ha spelat upp det några gånger till och lyssnat noggrannare, samt läst kommentarerna på youtube så har jag fått det till att Charlie säger "Har björnar samlag med varandra i skogen?" och att tjejen säger "du talar svenska? Jag är halv-svensk".

Helt uppenbarligen fanns ingen som verkligen kunde svenska med på inspelningen eftersom orden uttalades på engelskt sätt, vilket är varför  exempelvis "h" i har utelämnades, "ö", i "björnar" uttalades som om det vore "o", och när tjejen uttalade "du talar" med engelskt uttal så blev det väldigt svårbegripligt.

För övrigt är inte den korrekta översättningen av "Har björnar samlag med varandra i skogen" "Does a bear make love in the woods" utan "Do bears have sexual intercource with each other in the woods".

Flexibel Pensionsålder & Flexibelt Pensionssparande

En statlig utredning föreslår nu höjd pensionsålder, vilket är bra. Min personliga grundinställning är att det inte borde finnas någon övre pensionsålder överhuvudtaget, utan så länge arbetaren vill fortsätta och så länge denne på grund av hög ålder inte är inkapabel att utföra arbetet på ett tillfredsställande sätt så borde denne få fortsätta.

Jag anser å andra sidan inte att det borde vara dubbelt jobbskatteavdrag för äldre (det där med åldersdifferentiering av skatter är verkligen en dålig idé oavsett om det är personer yngre än 26 eller äldre än 65 som positivt särbehandlas) utan som ekonomiskt incitament borde det räcka med att man får lön fler år och att pensionen per år blir högre desto senare man pensionerar sig.

En invändning är att vissa arbeten är mer fysiskt krävande än andra och att det därför är orättvist att ge dem lägre pension per år eftersom det är mycket svårare att hålla på till hög ålder i dessa mer fysiskt krävande yrken. Men om verkligen pension ska vara lika med uppskjuten lön, och inte ett bidrag, då måste det finnas en klar koppling mellan hur mycket man betalar in och hur mycket man får ut. Och betalar man in ett visst belopp per år under 40 års tid blir resultatet (förutsatt att avkastningen är detsamma) oundvikligen ett mindre belopp än om man betalar in samma belopp per år under 45 år, så enkelt är det.

Folk som väljer mer fysiskt krävande yrken får helt enkelt därför acceptera att endera kommer de att få lägre pension eftersom de lär vilja pensionera sig tidigare när hög ålder gör dem svagare eller så måste man se till att de betalar in högre andel av sin lön varje år. Detta kan endera ske genom att de får högre pensionsskatt per år inom det allmänna pensionssystemet, eller vilket jag föredrar eftersom det är mer liberalt, att folk i dessa yrken informeras att de måste spara mer om de vill ha ut en anständig pension och sedan välja att frivilligt spara mer i exempelvis privata pensionsförsäkringar

Sen bör de förstås tänka över sitt sparande så att det får högre avkastning, men det är förstås en lika viktig regel oavsett vilket yrke man har.

Svenska vänsterns historieförfalskning om brittiska ekonomin under Thatcher

Nu efter det att Margaret Thatcher dött så har en rad socialdemokratiska ledarskribenter, däribland Folkbladets Fredrik Jansson och Aftonbladets Katrine Kielos ryckt ut och försökt svartmåla brittisk ekonomi under Thatcher och försökt förneka det uppenbara faktum att hennes mestadels marknadsliberala reformer stärkte brittisk ekonomi ordentligt.

Om vi börjar med hur inflationen var under Thatcher så hävdar Jansson att den var 5% när hon tillträdde och 11% när hon avgick  Kielos nämner inget om vad den var när hon tillträdde men hävdar att den steg "över 10%" hösten hon avgick. Olyckligtvis för Jansson går inflationssiffrorna lätt att kolla på nätet, bland annat här där en databas över inflationen sedan 1948 finns Och kollar man in den så verkar det som att han fantiserar fritt dvs ljuger eller alternativt låtit sig luras av någon som ljugit, för månaden Thatcher tillträdde, maj 1979, låg inflationen enligt det då enda existerande måttet RPI (Retail Price Index) på 10,3% medan det låg på 9,7%  november 1990, månaden hon tvingades bort. Och det hela blir betydligt om man kommer ihåg att en premiärminister knappast omedelbart kan påverka inflationen. Det dröjer trots allt ett tag innan deras förslag blivit antagna, än längre tid innan de implementerats och ännu längre tid innan de börjar få effekt.

Och kollar man på statistiken ser man att inflationen steg dramatiskt månaderna efter maj 1979, och nådde 15,6% redan juli 1979 och 21,8% april 1980. På motsvarande sätt, fast omvänt föll inflationen mycket dramatiskt månaderna efter hennes avgång och redan hösten 1991 var den nere i 4%, den nivå där den för det mesta låg på under perioden 1983-88 . Om man bortser från den tillfälliga topp hösten 1990 som delvis var resultatet av den kraftiga oljeprisuppgång som Saddam Husseins invasion av Kuwait skapade så är det uppenbart att inflationen föll dramatiskt under Thatcher.

Förvisso så är det sant att inflationsuppgången 1990 inte enbart var Saddam Husseins fel, utan att Thatcher genom att tillåta en allt för inflationistisk penningpolitik under slutet av 1980-talet delvis tappade en del av dessa vinster mot inflationen, och för det förtjänar hon kritik, men det var ändå så att inflationen föll mycket ordentligt jämfört med 1970-talet.

Kielos beskrivning låg som ni märkte betydligt närmare sanningen, och rent formellt var det korrekt, eftersom  under augusti-oktober låg inflationen kortvarigt över 10%. Men även om det var formellt korrekt var det missvisande eftersom inflationen för det mesta låg närmare 4% på 1980-talet och därefter föll tillbaka till den nivån redan våren 1991 och därefter, under perioder då Thatchers politik fortfarande tillämpades föll till ännu mycket lägre nivåer. Och även hon utelämnar Saddam Hussein-faktorn bakom den kraftiga men kortlivade inflationsökningen 1990.

Att som de båda hävdar att arbetslösheten aldrig sjönk tillbaka  under den nivå där den låg 1979 som båda hävdar är formellt sant. Men det de bortser från är att aktivitetsgraden steg betydligt under 1980-talet och sysselsättningsgraden var därför högre när hon tillträdde.

Talande nog så underlåter båda att nämna hur BNP-tillväxten var under Thatcher. Storbritanniens tillväxt steg nämligen under 1980-talet relativt 1970-talet samtidigt som den föll i de flesta andra europeiska länder. Här är en jämförelse mellan den kumulativa BNP/per capita tillväxten i de fyra största västeuropeiska länderna under först 1971-79, sedan 1980-90 och sedan 1991-99

1971-79
Italien +34%
Frankrike +34%
(Väst)Tyskland +31%
Storbritannien +22%
1980-90
Italien +30%
Storbritannien +26%
(Väst)Tyskland +26%
Frankrike +21%
1990-99
Storbritannien +23%
Tyskland +14%
Frankrike +13%
Italien +13%

(Källa OECD:s interaktiva databas)

Som ni kan se så hade Storbritannien innan Thatcher den klart sämsta utvecklingen bland de 4 stora. Trots den kraftiga konjunkturnedgången i början av 80-talet var tillväxten i motsats till de 3 övriga högre under 1980-talet jämfört med 1970-talet och man hade gått om Frankrike och kommit ikapp Västtyskland tillväxtmässigt samtidigt som Italiens försprång minskats kraftigt. Under 1990-talet, då Thatchers politik fortsatte administreras av först John Major och sedan Tony Blair så tappade man tillväxt något i absoluta termer men långt mindre än i de övriga 3 (framförallt då Italien) så relativt sätt stärktes Storbritanniens prestation ytterligare och under den perioden hade man därför klart högst tillväxt av de 4 stora västeuropeiska ekonomierna.

Sammanfattningsvis: Thatcher, och den politik hon stod för var förvisso inte perfekta, men det kan inte råda något tvivel om att den politiken var mycket bättre för brittisk ekonomi än den som fördes under 1970-talet och att den bidrog till att dramatiskt sänka en skyhög inflation och höja tillväxten dramatiskt jämfört med övriga Europa.

Poängen med diskriminerande skatter är väl att främja diskrimerande beteende

En 35-årig kvinna valdes bort från ett jobb för att hon var för gammal. Och att hon ansågs vara för gammal berodde förstås inte på att hon blivit så gammal att hon inte kan utföra arbetsuppgifterna, utan på att arbetsgivaravgifterna är mycket högre än för personer yngre än 26. Detta är åldersdiskriminering, hävdar hon och hennes fack IF Metall som stämmer företaget inför Arbetsdomstolen.

Men saken är ju den att regeringens avsikt med att differentiera arbetsgivaravgiften måste vara just att öka arbetsgivarnas preferens för personer yngre än 26, eller med andra ord få dem att diskriminera till förmån för de som är yngre än så och till nackdel för de som är äldre än så. Om inte, så finns det naturligtvis ingen anledning att ha en differentiering.

Jag vet inte vilket utfallet av denna stämning blir. Men skulle den bifallas så får vi en minst sagt absurd situation, där en del av staten erbjuder företag ekonomiska lättnader för att agera på ett visst sätt och en annan del förbjuder dem från att agera på det sättet.

För att inte svenska staten inte ska framstå som schizofren så måste man endera ta bort åldersdiskrimineringen i beskattningen eller tillåta företag att agera utifrån den.

Om lämpligheten, eller rättare sagt olämpligheten, i en sådan differentiering/diskriminering har jag för övrigt skrivit mer utförligt om här.

Ska Löfven försöka förtidspensionera bort arbetslösheten?

Så Stefan Löfven lovar alltså att Sverige 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet om han vinner valet 2014 (och det 2018 också naturligtvis).

Det blir en tuff (men givetvis inte omöjlig om man är villig att göra vad som krävs) utmaning då inte minst de 3 EU-länder som har tyska som officiellt språk (Luxemburg, Tyskland, Österrike) har klart  lägre arbetslöshet. I februari hade Sverige enligt det EU-harmoniserade måttet en arbetslöshet på 8,2%, att jämföra med 5,5% i Luxemburg, 5,4% i Tyskland och 4,8% i Österrike.

Några konkreta förslag på hur arbetslösheten ska sänkas med åtminstone de 3,5 procentenheter som krävs för att komma under Österrikes nivå har S dock inte annat än massiva utbildningsinsatser. Det är dock knappast något som lär ha mer än i bästa fall en marginell effekt då bristande utbildningsnivå är ett symptom på de arbetslösas låga produktivitet snarare än orsaken till det.

Vill man få ner arbetslösheten finns därför bara två möjligheter: endera  sänker man kostnaden för att sysselsätta de arbetslösa eller så för man bort dem från arbetsmarknaden. Att sänka kostnaderna lär S inte vilja göra, tvärtom vill man höja skatterna på arbete och partiets fackliga gren driver kravet i avtalsrörelsen att lågproduktivas löner ska höjas mer än andras och Löfven lär inte vara mer villig än Reinfeldt & Borg att försöka hindra LO:s krav.

Det är därför troligt att om olyckan skulle vara framme och det blir en rödgrön regering  att när det senare blir uppenbart att de enorma summor som man satsar på ökad utbildning inte ger önskat resultat (för det kan man redan nu vara säker på att det inte kommer göra), att man precis som tidigare S-regeringar försöker dölja arbetslösheten genom att förtidspensionera de arbetslösa. För att officiellt räknas som "arbetslös" räcker det nämligen inte med att man saknar arbete. Man måste sakna arbete och aktivt söka ett arbete för att räknas som arbetslös. Det innebär att högre sysselsättning inte är det enda sättet att sänka arbetslösheten, det går också att minska den genom att de arbetslösa slutar söka jobb eftersom de exempelvis blivit förtidspensionerade eller liknande. Men då de ändå är en börda för svenska skattebetalare borde det inte räknas som en sänkning av den verkliga arbetslösheten.

Löfven borde därför pressas att uttryckligen lova att sänkningen av arbetslösheten som han har som mål enbart ska uppnås genom fler riktiga jobb, inte genom att de arbetslösa förtidspensioneras eller hamnar i annat bidragssystem där de inte formellt räknas som arbetslösa