Marknadsliberalen

Teori & Empiri

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Tue, 21 May 2013 11:55:00 +0000

Henrik Sundholm och Per-Olof Samuelsson har en diskussion om teori och empiri på sina bloggar där de bland annat kritiserar Hans-Hermann Hoppes formulering om att

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Istället är det så att a prioriteori (för läsare som inte är filosofiskt utbildade så är a priori kunskap som kommer före och är oberoende av erfarenhet. Exempel på det är matematik, formell logik-och grundläggande nationalekonomisk teori) korrigerar felaktiga tolkningar av verkligheten påpekar POS. Om det är något empiriskt samband som vid första anblick inte stämmer med vad teorin säger så beror det på att allt teorier säger är att en viss orsaksfaktor har allt annat lika en viss effekt, vilket innebär att den skenbara avvikelsen bara beror på andra faktorer.

Ett exempel på det vore om någon tolkade det faktum att Sverige är långt rikare än det andra landet i Europa med blågul flagga, Ukraina, som bevis på att höga marginalskatter är bra för ekonomin eftersom marginalskatterna är klart högre i rika Sverige än i fattiga Ukraina (som har en platt skatt på 15%). Men allt annat är verkligen inte lika mellan Ukraina och Sverige, framför allt då det faktum att Ukraina under mer än 70 år drabbades av kommunistiskt styre (avbrutet 1941-44 för ockupation av nazityska styrkor som försökte att tränga ut den i deras ögon underlägsna slaviska befolkningen) och även därefter har hämmats av institutionella faktorer, bland annat då ett genomkorrumperat rättsväsende som skrämmer bort investerare.

Jag håller i grunden med Sundholm och POS, men förutom exemplet i föregående stycke så har jag en reflektion att tillägga.

Att orsakssamband som etableras teoretiskt till synes inte gäller beror inte alltid enbart på att andra faktorer motverkar det utan kan också bero på att många orsakssamband enbart gäller under vissa förutsättningar, men inte under andra. Om någon person skjuter en annan så gäller i regel att den skjutne blir dödad eller åtminstone skadad, men det gäller endast under förutsättning att den skjutne inte har på sig en skottsäker väst eller liknande, om den förutsättningen inte gäller gäller inte heller sambandet att man blir dödad eller skadad om man blir skjuten.

Samma sak gäller sambandet mellan monetär inflation (penningmängdstillväxt) och konsumentprisinflation. Den gäller också enbart under vissa förutsättningar. En sådan förutsättning är att staten tillåter att priserna stiger. Om de inför priskontroller och förbjuder alla handlare från att höja priserna och de är framgångsrika med att verkställa detta förbud då blir effekten av en ökad penningmängd inte högre priser, utan omfattande varubrist.

En annan förutsättning är att de nyskapade pengarna används för att konsumera. Om de inte används alls blir det ingen effekt alls. Om man trycker en miljard och sedan direkt transporterar det till en pengabinge likt den som den fiktiva Disney-karaktären Joakim von Anka har och sedan bara låter dem ligga där i all evighet då finns det ingen anledning att tro att priserna skulle bli högre än om man aldrig tryckt pengarna. Och om det är så att de som först mottar pengarna främst vill använda dem till att köpa aktier då lär effekten på konsumentpriserna på kort sikt bli ytterst begränsad, vilket är förklaringen till varför prisinflationen nu är så låg i nästan alla industriländer trots den omfattande penningmängdsökningen. Det är då också förklaringen till den mycket kraftiga uppgång i aktiekurserna vi sett det senaste året.

Det är också en delförklaring till varför konsumentpriserna i USA låg stilla på 1920-talet trots FEDs penningskapande för då på motsvarande sätt så använde mottagarna av de nya pengarna främst dem till att köpa aktier, varför den prishöjande effekten i hög grad koncentrerades till priserna på aktier snarare än konsumentpriserna. Sen var det också så att en hög produktivitetstillväxt höjde utbudet av varor betydligt, vilket motverkade den prishöjande effekten som den monetära inflationen trots allt hade på konsumentpriserna.

Det är alltså varken så att teorin korrigerar verkligheten eller så att frånvaron av perfekt empiriskt samband mellan en orsaksfaktor och ett fenomen motbevisar teorin om denna orsaksfaktor (en sådan eventuell motbevisning bör ske på teoretisk grund, genom att peka på logiska fel eller falska premisser). Det frånvaron av ett sådant "perfekt empiriskt samband" leder oss till är istället frågan om orsakssambandet är tillämpbart just här och om det finns andra motverkande faktorer.

Bostadsägande & Arbetslöshet

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 18 May 2013 10:30:00 +0000

En artikel i DI uppmärksammar en studie som visar på en stark positiv empirisk korrelation mellan andelen som äger sin bostad och arbetslösheten. Man illustrerar det med följande specifika exempel

I Spanien där arbetslösheten är skyhöga 27 procent äger 80 procent av befolkningen sin bostad. I Schweiz där den ligger på strax över 3 procent är samtidigt andelen bostadsägare endast 30 procent.

Nu är i och för sig arbetslösheten i Schweiz något högre än "strax över 3 procent", snarare är det "strax över 4 procent" men det är ju fortfarande väldigt lågt

Sambandet är långtifrån perfekt. Singapore exempelvis har en ännu högre andel bostadsägare än Spanien, men där är arbetslösheten ännu lägre än i Schweiz.

Men i de flesta fall så är det alltså så att länder med låg andel bostadsägande har relativt låg arbetslöshet och länder med hög andel bostadsägande har relativt hög arbetslöshet. Är detta en tillfällighet?

Nej, troligen inte det finns nämligen teoretiska skäl till att tro att ett samband finns. Det främsta är att bostadsägande motverkar rörlighet på arbetsmarknaden. Om någon blir arbetslös och finner en jobb på en annan ort måste denne flytta. Om man flyttar mellan hyresbostäder blir detta vanligen relativt enkelt och billigt. Men flyttar man mellan ägda bostäder då kan detta bli ganska dyrt och krångligt. Man måste anlita en mäklare för att få ett schysst pris och mäklare är dyra att anlita. Dessutom kanske det dröjer innan det kommer någon som är beredd att betala ett bra pris och då kan man bli sittandes med två bostäder till väldigt hög kostnad.

Och oavsett om bostadspriserna stigit eller fallit kan det innebära kostnader för den som vill flytta. Om priserna stigit så kan en flytt innebära i många länder att man får betala en betydande reavinstskatt när man säljer. Och om priserna fallit så innebär det att man vid en försäljning kanske inte har tillräckligt med pengar för att betala tillbaka ens bolån.

Det senare kan också¨vara en förklaring till varför så få väljer att emigrera från Spanien trots den skyhöga arbetslösheten där. Spanien hade som bekant en omfattande bostadsbubbla som spruckit och nu ligger bostadspriserna för många på en klart högre nivå än deras bostadsskulder.

Kort sagt, bostadsägande gör rörligheten mellan bostäder mycket mindre än vid hyrande av bostäder* vilket i sin tur också begränsar möjligheten att ta många jobb som man skulle passa för, vilket i sin tur sänker sysselsättningen.

Notera att detta förutsätter dock fri hyressättning. Vid hyresreglering kommer hyresgäster i attraktiva områden att ha ett stort värde i sina hyreskontrakt och i praktiken kommer då det som formellt sett är hyresrätter i praktiken fungerar som bostadsrätter, fast med skillnaden att försäljningen av hyreskontrakt sker "svart".

Just denna flyttfaktor kan också förklara varför det omfattande bostadsägandet i Singapore inte haft någon negativ effekt. Singapore är en stadsstat med en yta på endast 710 kvadratkilometer, en niondel av Stockholms läns yta. Eftersom det är så geografiskt litet ligger i princip alla jobb i staden inom pendlingsavstånd för alla som bor där, varför det inte är nödvändigt för någon att kunna flytta för att ta ett jobb.

Vad kan då göras för att främja hyresrätt som bostadsform? Det mest effektiva är förstås att införa marknadshyror, något som skulle göra att det inte längre blir ekonomiskt mer fördelaktigt att bygga bostadsrätter och som skulle göra att hyresgäster i attraktiva områden inte längre skulle ha några incitament att hålla fast vid sina kontrakt eller kräva stora summor "svart" för dem.

Detta är dock som bekant politiskt omöjligt eftersom vänstern är principiellt emot marknadshyror och eftersom de borgerliga inte vill reta upp sina rika väljare i områden som Östermalm genom att deras hyror höjs. Man skulle förstås kunna förhindra att det allmänt sett blir omfattande hyreshöjningar om man samtidigt avreglerar byggandet och på så sätt ökar utbudet av bostäder vilket skulle försvåra för hyresvärdar att ta ut mycket högre hyror än idag. Men trots den starkt positiva effekt på tillväxten det skulle ha, tycks det där med avreglerat byggande vara politiskt omöjligt också.

Om överskottsmålet

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Fri, 17 May 2013 08:16:00 +0000

En diskussion har på senare tid uppstått kring överskottsmålet. Allt fler kräver att det slopas, och i dag det är det mest Socialdemokraternas Magdalena Andersson och vissa borgerliga ledarsidor som försvarar det.

Själv är jag i princip emot det i nuvarande läge. När det infördes i slutet av 90-talet då var det berättigat för då hade staten efter de stora underskotten i början på 90-talet fått en mycket stor statsskuld och då låg upplåningskostnaden på 5-6%. Staten hade då därför en total räntekostnad på ungefär 4% av BNP som det var angeläget att få ner.

Men nu har skulden halverats som andel av BNP samtidigt som staten faktiskt tack vare exempelvis valutareserven och de statliga bolagen faktiskt har en betydande finansiell nettoförmögenhet. Samtidigt har upplåningskostnaden sjunkit till 0,75-1,75% (beroende på löptid), vilket innebär att räntekostnaden i förhållande till ekonomins storlek nu bara är en dryg tiondel av vad den var när målet infördes.Tar man hänsyn till inflationen så tjänar staten inget alls på att fortsätta spara, även om inflationen skulle fortsätta ligga under 2%-målet.

Att en stat som redan har en betydande nettoförmögenhet ska fortsätta att i praktiken tvångsspara medborgarnas skattepengar till nollavkastning framstår inte som rimligt när det finns så många angelägna skattesänkningar som borde genomföras.

Ett motargument är att räntorna kan komma att stiga i framtiden och att det då blir fördelaktigt att ha betalat av på statsskulden. Förvisso, men i en världsekonomi som bygger på låga räntor lär det dröja vääldigt långt in i framtiden.

Då framstår lägre skatter, även i icke-optimala former som jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt som mer angeläget, för att då inte tala om hur mer ekonomiskt optimala men tyvärr mer politiskt orealistiska skattesänkningar som slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt kapitalinkomstskatt hade varit. Det är därför att hoppas att regeringen i praktiken helt ignorerar överskottsmålet när de beslutar om nästa års skattesänkningar och låter oss behålla så mycket som möjligt av våra pengar.

Skulle det, som det är hög risk för, bli en rödgrön regering efter nästa val och alternativet till överskott är stora utgiftsökningar då framstår nog överskott som inte så dumt trots allt. Men så länge vi har en borgerlig regering så bör de inte låta något överskottsmål hindra skattesänkningar.

Orsakssambandet höga bostadspriser-hög skuldsättning går i båda riktningar

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Tue, 14 May 2013 11:55:00 +0000

Traditionellt sett när "österrikiskt" inriktade ekonomer, inklusive jag själv, har förklarat sambandet mellan hög skuldsättning och höga bostadspriser så har det varit i termer av att det förra orsakar det senare. När centralbanker försöker "stimulera" ekonomin genom att hålla nere räntorna så uppmuntrar man ökad skuldsättning. Och med de likvida medel hushållen får genom att låna så använder många det till att köpa bostäder, vilket förstås orsakar en höjning av bostadspriserna.

Det är inget fel på den analysen, den anser jag fortfarande vara helt korrekt, men den behöver kompletteras med en insikt om att det motsatta sambandet också gäller: alltså att om bostadspriserna stiger av någon anledning ej relaterad till banksystemet då orsakar det en höjning av skuldsättningsgraden.

Trots allt är det så att om en familj som vill köpa ett hus som kostar 800,000 kronor då behöver familjen bara låna max denna summa för att genomföra köpet, men om priset är dubbelt så höga då behöver man låna den dubbla summan. Detta gäller förstås även på aggregerad nivå, ju högre de genomsnittliga bostadsprisena är desto högre kommer den samlade bolåneskuldsättningen att bli.

Detta kan förefalla vara en självklarhet när jag förklarar det på detta sätt, och förvisso borde det vara en självklarhet, men i debatten om den stigande skuldsättningen bland svenska hushåll som oroar bland annat Riksbanken glöms detta nästan alltid bort. När åtgärder för att begränsa skuldsättningen diskuteras nämns enbart olika åtgärder för att begränsa efterfrågan och tillgången på bolån, som bolånetak, högre räntor, begränsad avdragsrätt för utgiftsräntor o.s.v. Såna åtgärder kan också vara berättigade (jag gillar särskilt det där med begränsad avdragsrätt, däremot är jag mer negativ till stelbenta regler som bolånetaket) men det borde bli mer fokus på att begränsa behovet av bolån genom producera fler och billigare bostäder.

Och det åstadkoms i sin tur genom att ta efter Texas modell med en avreglerad byggsektor som jag diskuterade i föregående post. Ett avreglerat bostadsbyggande skulle alltså inte enbart innebära en direkt positiv effekt på tillväxten utan även bidra till att sänka hushållens skuldsättningsgrad.

Texas som bostadspolitisk förebild

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sun, 12 May 2013 12:54:00 +0000

De två befolkningsmässigt största delstaterna i USA är numera Kalifornien och Texas. New York var fram tills 1990-talet näst störst, men på grund av sin snabba tillväxt har Texas gått om. Och fortsätter nuvarande tillväxttakter så kommer Texas om något eller några årtionden gå om Kalifornien också. Medan USA som helhet bara sett sysselsättningen öka 4% (exkluderas Texas blir det bara 3%) de senaste 10 åren, har sysselsättningen i Texas ökat med 18%

Varför har då Texas en så hög tillväxt? Marknadsliberala kommentatorer i USA brukar oftast främst framhålla att man har relativt låga skatter, med bland annat en avsaknad av inkomstskatt på delstatsnivå medan vänsterkommentatorer brukar framhäva dess behagliga klimat (bortsett från de tromber/tornados och orkaner som Texas ibland drabbas av). Men även om jag instämmer i att låga skatter spelat roll så är en förmodligen viktigare förklaring är de otroligt låga boendekostnaderna i Texas.

En 4-rums bostad i miljonstaden Houston kostar i genomsnitt endast $120,000 (motsvarande ungefär 800,000 kronor), att jämföra med $427,000 (cirka 2,9 miljoner kronor) i Los Angeles och $1,1 miljoner (över 7 miljoner kronor) i San Francisco. I New York City är det enorma skillnader beroende på var i staden du köper, är du beredd att bo i Harlem behöver du "bara" betala $800,000 (5,2 miljoner kronor) medan det i fashionabla West Village kostar nära $4 miljoner (26 miljoner kronor).

Som jämförelse så är genomsnittspriset i Sverige 2,1 miljoner kronor och i Stockholm 3,9 miljoner kronor.

Hur kan det vara så otroligt billigt att bo i Texas? Vissa kanske tänker på att det finns mycket ledig mark där men kom ihåg att det handlade om mångmiljonstaden Houston, med 2,1 miljoner invånare inom själva staden och 6 miljoner invånare om förorter medräknas, alltså klart fler än i Stockholm. Inom stadens gränser finns inte särskilt mycket ledig mark. Och Texas som helhet är också klart mer tätbefolkad än vad Sverige är. Så hur kan priset på ett hus i Houston vara 60% lägre än genomsnittet i Sverige och 80% lägre än genomsnittet i Stockholm?

Den viktigaste förklaringen till att det är så billigt att bo i Texas, och därmed som sagt den viktigaste förklaringen till att Texas konsekvent haft mycket högre ekonomisk tillväxt än resten av USA, är att där har man fört den bostadspolitik jag upprepade gånger förespråkat på denna blogg, dvs man har nästan inga regleringar som förhindrar, fördyrar och försenar bostadsbyggande. Inom vissa rimliga gränser får man bygga i stort sett var och hur man vill på den mark man äger (eller fått tillåtelse av ägaren att använda). Detta i skarp kontrast till de mycket omfattande regleringar som finns i såväl Sverige som i New York och Kalifornien (särskilt då San Francisco).

Som exemplet Houston visar är det alltså ingen ekonomisk "naturlag" att det ska vara dyrt att bo ens i storstadsområden, det är enbart ett resultat av klåfingriga politikers reglerande. Skulle Sverige följa Texas exempel och avreglera byggandet då skulle vi också få en kraftig ökning av bostadsbyggandet och därmed också en mycket högre tillväxt rent allmänt sett.

Som en fotnot kan nämnas att till och med världens mest framstående nu levande vänsterekonom, Paul Krugman, medger att Texas avreglerade bostadsbyggande bidragit till dess höga tillväxt och att Texas inom just det området är en förebild. Däremot så anser han naturligtvis inte att de låga skatterna varit bra.

Väldigt viktigt att femte jobbskatteavdrag genomförs redan nästa år

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Thu, 09 May 2013 18:22:00 +0000

Opinionsmätningar är inte alltid helt pålitliga, och dessutom svänger opinionen ofta väldigt snabbt beroende på vad olika väljargrupper bestämmer är det klokaste, eller häftigaste, alternativet, så det är omöjligt att nu med säkerhet säga vad valresultatet i riksdagsvalet nästa år blir.

Men med tanke på att opinionsmätningarna från de olika instituten nu rätt så samstämmigt säger att de 3 rödgröna partierna ligger nära egen majoritet, och att SD får runt 10%, och då det dessutom ofta är så att Centern och/eller Kristdemokraterna ligger under 4%-spärren (om enbart ett av de två partierna skulle falla under spärren skulle det bli rödgrön majoritet) så kan man nog säga att sannolikheten att det blir en rödgrön seger är över 50%, och att sannolikheten för en fortsatt borgerlig regering är betydligt lägre.

Samtidigt kan det, som det görs i denna artikel, noteras att det klart största oppositionspartiet Socialdemokraterna, har haft en tendens att i efterhand acceptera nästan alla av regeringens skattesänkningar. De enda undantagen är sänkningen av arbetsgivaravgifterna för personer yngre än 26 och den sänkta restaurangmomsen, men då Miljöpartiet (endast numera angående arbetsgivaravgifterna) accepterar även dessa sänkningar är det osäkert om ens en rödgrön seger innebär att de rivs upp.

Poängen är att Socialdemokraterna och övriga helt klart upplever det som betydligt mer problematiskt att upphäva en redan genomförd skattesänkning än att avstå från att genomföra den. Vilket innebär att givet den höga risken att regeringen inte blir omvald så är höstbudgeten kanske sista chansen att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar.

Om Reinfeldt & Borg verkligen ser lägre skatter som viktigt måste de vara så offensiva som möjligt i höstbudgeten och genomföra femte jobbskatteavdraget och så många andra skattesänkningar som möjligt, dels för att det nog skulle öka deras opinionsstöd, dels för att det skulle vara bra för svensk ekonomi och svenskarnas frihet men också för att det finns en betydande risk att det kan vara deras sista chans att på ett bestående sätt förbättra Sverige till det bättre.

Anders Borg kan själv hejda kronans uppgång

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Wed, 08 May 2013 10:56:00 +0000

Finansminister Anders Borg oroar sig över att kronan är för stark, och ber Riksbanken "överväga" det, en omskrivning för att han vill se dem sänka räntan.

Det han bortser från är att Riksbanken nog redan tar kronans växelkurs i beaktande men väljer att ändå inte sänka för att de oroar sig för hushållens skuldsättning. Så om han verkligen vill se en räntesänkning så bör han själv vidta åtgärder för att begränsa skuldsättningen.

De två bästa åtgärderna vore:

1) Slopande eller åtminstone begränsning av avdragsrätten för skuldräntor , och motsvarande sänkning av kapitalinkomstskatten. Det skulle höja räntan efter skatt och därmed möjliggöra sänkt ränta före skatt, vilket är vad Riksbanken styr och vad som påverkar kronans växelkurs.

2) Slopande av så många som möjligt av de olika regleringar som förhindrar, försenar och fördyrar byggandet av nya bostäder. Ett ökat utbud av bostäder skulle pressa priserna och lägre priser innebär att folk behöver låna mindre när de köper bostäder, vilket då begränsar skuldsättningen. Detta skulle också vara gynnsamt av andra skäl, som att det skulle minska den tillväxthämmande bostadsbristen.

Båda dessa förslag skulle begränsa skuldsättningen ordentligt och därmed möjliggöra en lägre ränta vilket i sin tur skulle begränsa kronans uppgång och båda dessa förslag skulle för övrigt också vara gynnsamt för ekonomin av andra skäl. Dessvärre vill inte Borg genomföra dem av politiska skäl. Vilket dock gör honom ansvarig för att kronan blir för stark och de många andra problem som frånvaron av dessa beslut medför.

De två sätt på vilket fängelse hindrar brott

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 04 May 2013 09:52:00 +0000

Intressant ledarkrönika av Paulina Neuding om hur fängelsestraff inte endast hindrar brott genom avskräckning utan också genom inkapacitering, alltså att den som är i fängelse inte kan begå brott eftersom denne inte kan få tag på några offer. Till och med Jerzy Sarnecki, annars ökänd för sin vänsterflummiga "brottslingar ska man dalta med"-linje, medger att denna effekt existerar.

Neuding använder Niklas Lindgren, mer känd under det namn som användes för honom innan han åkte fast och hans identitet blev känd, alltså "Hagamannen", som begick ett drygt halvt dussin våldtäkter och våldtäktsförsök i Umeå mellan 1998 och 2005, de första alla i stadsdelen Haga (därav namnet "Hagamannen"). I två av fallen så var våldtäkterna så grova att det var nära att offren dog och i ett av dessa extra grova fall bet han dessutom av offrets ena öra. Av den anledningen så spreds en skräck bland kvinnor i Umeå för att vara ute ensamma i flera år, en skräck som upphörde 2006 när Lindgren äntligen åkte fast.

2015 friges han på grund av det idiotiska två tredjedels systemet. Lindgren dömdes 2006 till 14 års fängelse och borde därför sitta inne till 2020, men eftersom alla får en tredjedels rabatt så kommer han ut 2015, alltså om ungefär 2 år. Detta system är helt idiotiskt framför allt eftersom de formella straffsatserna är för låga till att börja med och därför borde de definitivt inte rabatteras men också eftersom det bara blir missvisande att tillkännage ett straff och sedan implementera ett annat. Anser man att Lindgren enbart förtjänade 9 år och 4 månader i fängelse, då bör man det stå "9 år och 4 månader" i domen, inte 14 år.

Hursomhelst, frågan är om Umeås kvinnor har något att frukta när han väl släpps? Troligen inte, dels för att han lär få det svårt att kunna bo och verka i Umeå med det ryktet och därför lär bli tvungen att flytta till en annan ort under ny identitet och dels för att han förhoppningsvis avskräcks av kunskapen att han lär bli misstänkt och undersökt om liknande dåd inträffar var han nu än kommer att bo. Även då kommer fängelse ha en brottsförhindrande effekt-fast då genom avskräckning. Fast helt säkra kommer vi inte att kunna vara, vilket vi hade varit om han varit kvar i fängelse.

Ett bättre exempel just på inkapaciteringseffekten är väl egentligen Anders Behring Breivik. Breivik har ju gjort klart att det enda han ångrar är att han inte lyckades döda ännu fler och även om han eventuellt om ett antal år påstår sig ha ändrat sig så bör vi nog utgå från att han skulle försöka göra det igen om han kom ut och därför är enda sättet att hindra honom att han sitter i fängelse livet ut, eller åtminstone tills han blir så gammal och skröplig att han behöver en rollator för att kunna ta sig fram. I fallet Breivik är kopplingen mellan att ha honom i fängelse eller ej betydligt klarare än med Lindgren: är han i fängelse dödar han inte, släpps han ut lär han döda igen.

Med anledning av att hockey-VM startar

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Fri, 03 May 2013 16:03:00 +0000

Här är den bästa låt relaterat till hockey-VM som gjorts, i en video med olika historiska ögonblick från Tre Kronors historia:

Om söndagskrönikörernas analys av underskott

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sun, 28 Apr 2013 18:08:00 +0000

Katrine Kielos, Peter Wolodarski och Anna Dahlberg, söndagskrönikörerna på Aftonbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor skriver alla om frågan om underskottspolitik,

Kielos & Wolodarskis texter är, bortsett från lite annorlunda formuleringar och fokus, i stort sett identiska, med ett budskap som kan sammanfattas som "idén att stater bör sluta öka sina skulder bygger på en studie av nationalekonomiprofessorerna Reinhart & Rogoff vars resultat av en 28-årig student vid namn Thomas Herndon visats bygga på ett räknefel i Excel från professorernas sida. Nu när detta fel påpekats så är det bevisat att stater bör låna mer för att öka utgifterna och på så sätt göra slut på alla problem".

Det finns dock flera problem med denna beskrivning. För det första är det så att även om den där Thomas Herndon tycks ha rätt i att Reinhart & Rogoff begått ett räknefel (det har de själva medgett) så kvarstår faktiskt även i de beräkningar som Herndon gjort med andra att en högre statsskuld har en klar empirisk korrelation med svagare tillväxt. Hur pinsamt det än må vara för de bägge professorerna att bli rättade av en student för att ha räknat fel, kvarstår ändå i grunden det samband de kom fram till, Sambandet är förvisso klart svagare än när man utgick från Reinharts & Rogoffs ursprungliga felaktiga beräkningar av genomsnittet för högt skuldsatta länder, men det är likvärdigt med de beräkningar av de högt skuldsatta ländernas mediantillväxt (Jag utgår från att läsare av denna blogg redan förstår skillnaden mellan genomsnitt och median) som publicerades i Reinharts & Rogoffs ursprungliga artikel.

Detta empiriska samband bevisar förstås inte att hög skuldsättning orsakar lägre tillväxt. Det kan vara en ren tillfällighet och ofta går orsakssambandet i motsatt riktning, att svag tillväxt höjer skuldsättningsgraden.

Ett betydligt allvarligare problem med denna beskrivning är att kraven på en stramare budgetpolitik tvärtom vad som nu hävdas av vissa aldrig varit beroende av Reinharts & Rogoffs artikel. Jag som följer flera bloggar från båda sidor har märkt att artikeln diskuterats betydligt oftare av motståndare (då för att kritisera det) än av anhängare av stramare budgetpolitik. Själv har jag för övrigt aldrig använt artikeln som argument.

Istället är det allvarligaste problemet med underskottspolitik de omfördelningseffekter det får, från framtida generationer till nuvarande, från länder som sparar till länder som "lånar" ("lån" som aldrig betalas tillbaka kan dock knappast betraktas som lån utan som gåva (om de som ger bort pengarna samtycker till att det aldrig betalas tillbaka) eller som stöld (om de inte förstår att de inte får tillbaka pengarna)) och att underskott skapar snedvridningar i ekonomin.

Keynesianer brukar använda den ekonomiska nedgången i Sydeuropa i allmänhet och Grekland i synnerhet som argument för att åtstramningspolitik skadar ekonomin. Men de bortser då från att de baltiska länderna och under senare tid även Irland upplevt hög tillväxt efter åtstramning. Lärdomen av det är att det avgörande för effekten på tillväxten är hur en budgetsanering genomförs, inte storleken på den.

Anna Dahlbergs ledare är avsevärt mer nyanserad än Kielos & Wolodarskis och påpekar också de baltiska (och det irländska) exemplen och de olika problemen med fortsatt skuldpolitik. Dock är jag mer negativ än henne till skuldavskrivningar dels av skäl som borde vara uppenbara av den grekiska skuldavskrivningens effekt på Cypern och dels för att det belönar de misskötta länderna.

Bör arbetssökande studerande betraktas som arbetslösa?

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Fri, 26 Apr 2013 15:27:00 +0000

Många röster, senast Johan Schück i dagens DN, försöker förminska problemet med svensk ungdomsarbetslöshet genom att säga att det är mestadels studerande, inklusive inte bara universitetsstudenter och gymnasieelever som är arbetslösa. Eftersom att de studerande gör något är det enligt dessa personer orimligt att beteckna dem som "arbetslösa".

Har de rätt? Nja, det beror på. Om det handlar om ungdomar som i grunden är inriktade på att genomföra den utbildning som de går men helt enkelt är ute efter extraknäck för att dryga ut det magra studiestödet, eller begränsa ens studieskuld då håller jag med om att det inte är rimligt att beteckna de som arbetslösa i normal bemärkelse. På sin höjd kan de betraktas som deltidsarbetslösa, likt de personer som har deltidsjobb men skulle vilja gå upp till heltid.

Däremot är det så att personer som är ute efter jobb direkt och som egentligen omedelbart skulle vilja sluta sina studier och börja jobba och som bara studerar för att de vill göra något nyttigt fram tills de lyckas få ett jobb, de bör helt klart betraktas som arbetslösa eftersom att de till skillnad från den tidigare gruppen ser arbetet de söker som ett substitut till sina studier medan den förra såg det som ett komplement.

Tyvärr gör varken det EU-harmoniserade mått som nu används, eller det gamla mått som användes under Göran Perssons tid någon distinktion mellan dessa båda grupper. Det nuvarande måttet betraktar båda som "arbetslösa" medan det gamla inte betraktade någon av grupperna som arbetslösa. Lösningen är därför inte som Schück och andra förespråkar gå tillbaka till det gamla måttet utan att använda ett nytt som enbart betraktar den senare gruppen som arbetslös.

Två aktuella kommentarer

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Thu, 25 Apr 2013 18:13:00 +0000

Tekniska datorproblem (som nu troligen är helt lösta) har gjort att jag bara haft starkt begränsad internettillgång under de senaste dagarna, vilket är varför jag inte kunnat posta något Jag återkommer med fler poster i olika ämnen men först två korta kommentarer angående två heta frågor:

-Angående att Lars E.O. Svensson lämnar Riksbankens styrelse i okänd grad av frivillighet: Svensson stod för en felaktig syn på penningpolitik så i grunden är det bra att han inte längre kommer vara med i Riksbanksstyrelsen. Det har i och för sig varit intressant att bemöta hans inlägg, så delar av mig hoppas han inte lägger av helt. Men det bör då ske från en position där han inte längre kan göra skada genom faktiskt inflytande på beslut.

-Angående att ryska strids- och bombflygplan övade ett anfall mot Sverige bara någon mil från vår terrotorialgräns utan någon reaktion från svenska flygvapnet: Tja, det går väl inte säga mer om det annat än att regeringens försvarspolitik är minst sagt patetisk. Man nedrustar försvaret till en nivå där det inte längre kan försvara Sverige (Vilket då för övrigt får Socialdemokraternas förre partistyrelseledamot Omar Mustafas dröm om att Sveriges flygvapen ska besegra Mellanösterns starkaste militärmakt Israels flygvapen som skrattretande utöver att vara ond) förlitar sig på att NATO ska komma till vår hjälp vid eventuell krissituation utan att ansluta sig till NATO.

Det Reinfeldt säger är då att han ska av politiska skäl nedrusta svenska försvaret till papperstigernivå och vägra alliera sig med NATO eftersom båda dessa ställningstaganderna framstår som bäst för honom kortsiktigt och att han förväntar sig att NATO bara ska nicka instämmande till denna deklaration att han ska parasitera på dem.

Kommunals svaga förhandlingsposition

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Thu, 18 Apr 2013 06:03:00 +0000

Så Kommunal har nu varslat om en strejk. Deras krav är att alla deras medlemmar ska få minst samma löneökning i kronor som industriarbetarna fått, vilket då innebär en högre procentuell ökning.

Jag har tidigare diskuterat hur orimlig, idiotisk och ologisk "löneökningar i kronor" principen är. Men förutom att det utgår från och innebär en radikalsocialistisk lönesättningssyn så innebär det att kommuner och landsting skulle få extra höga kostnadsökningar, varför arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har sagt nej och sagt att de får nöja sig med samma procenttal som industrin.

Vi får hoppas att SKL står på sig eftersom Kommunals krav är väldigt skadliga. Det förtjänar samtidigt att påpekas att SKL har en betydligt starkare förhandlingsposition än privata arbetsgivarorganisationer något de förhoppningsvis är medvetna om.

Varför är SKL:s förhandlingsposition mycket starkare? Därför att medan en strejk orsakar stora förluster för privata företag eftersom de hindras att sälja sina varor eller tjänster orsakar en strejk ingen förlust för kommuner och landsting. Med undantag för parkeringsvakter (och de står för endast en försumbar andel av intäkterna) så genererar nämligen inte kommunalarbetare direkt några intäkter för kommunerna. Kommuners intäkter utgörs nämligen nästan helt av skatteintäkter och dessa drivs in av statliga Skatteverket vars personal inte strejkar eftersom de inte är kommunalarbetare.'

Så, medan deras intäkter påverkas annat än marginellt så sänker däremot en strejk kommuners kostnader eftersom de slipper betala lön till de strejkande kommunalarbetarna, vilket innebär att de kassaflödesmässigt direkt vinner på en strejk.

Förvisso så kan frånvaron av dessa tjänster leda till missnöje bland medborgarna, men då det inte är frivilligt att betala skatt påverkas som sagt inte intäkterna. Och då de flesta väljares minne är kort så bryr de sig nog mer om vid kommande val om kommunalpolitikers förmåga att leverera tjänster just då till en viss skattesats. Och då orimliga löneökningar av det slag som Kommunal kräver försvagar den förmågan har kommunalpolitiker inget att vinna på att ge efter. Och Kommunals förmåga att strejka begränsas i tid av att deras strejkkassa till slut sinar.

Så det SKL borde säga är: ni får nöja er med detsamma som andra, punkt, ej förhandlingsbart. Hör av er när eran strejkkassa sinat eller ni inser det självdestruktiva i att slösa bort den.

Vissa tycker kanske att det vore ett onödigt provokativt sätt att framföra det, men det tycker inte jag. Att skicka en bild på en hand med ett höjt långfinger och texten "fack jo äshål" vore onödigt provokativt. Att påpeka realiten i förhandlingspositionen, och orimligheten i kraven, vore däremot bara en nyttig markering.

Omar Mustafa & stöd till "Palestina"

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 13 Apr 2013 10:42:00 +0000

Som ni kanske har hört har Socialdemokraternas nye partistyrelseledamot Omar Mustafa hamnat i "blåsväder" för att han i egenskap av ordförande för Islamiska förbundet inbjudit personer med grovt antisemitiska och homofoba åsikter och för att Islamiska förbundet förespråkar laglig diskriminering av kvinnor.

Han hävdar själv att han inte delar de åsikter som personerna han inbjudit har, eller ens de åsikter om kvinnor som det förbund han är ordförande har. Att han förespråkat att svenska JAS-plan ska angripa Israel visar dock att han knappast står så långt från de inbjudna predikanternas antisemitism som han hävdar (Att det israeliska flygvapnet med drygt 400 F-15 och F-16 knappast skulle ha några större problem att skjuta ner de drygt 100 JAS-plan svenska flygvapnet har om de anföll är en annan sak) , Och hur trovärdigt är det att hävda att man inte delar sitt eget förbunds åsikter?

Det intressanta är dock att nu anser även alltså många socialdemokrater att en muslim ska bedömas efter samma måttstock som ickemuslimer. Normalt sett brukar de låtsas att enbart kristna eller "högerextrema" kan vara antisemitiska, homofoba eller kvinnoförtryckande och själva tanken på att det också finns muslimer med den typen av åsikter brukar avfärdas som "islamofobiskt". Att Mustafa nu granskas på motsvarande sätt som om han varit katolik eller Livets Ord-företrädare är välkommet.

Men nu när tabut kring att konstatera att det även finns muslimer med den typen av åsikter brutits, då borde även vänstern kunna omvärdera sin syn på "Palestina". Båda de två palestinska huvudgrupperna, Fatah och Hamas, står nämligen för antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck minst lika allvarlig som de inbjudna personerna och det islamiska förbundets står för. Det finns en gradskillnad mellan de båda, då Hamas är mer extremt än Fatah, men även Fatah står för ståndpunkter och propaganda minst lika allvarligt som de som Mustafa hamnat i blåsväder för.

Och till skillnad från de inbjudna personerna har de faktiskt tillämpat dessa idéer i praktiken. De har båda avsiktligt mördat oskyldiga judar och homosexuella enbart på basis av att de är judar respektive homosexuella. Palestinska textböcker i skolorna innehåller ofta ännu värre antisemitism än den som Mustafas gäster uttryckt. Och själva tanken på att den palestinska myndigheten eller Hamasstyret i Gaza skulle tillåta samkönade äktenskap eller "pride"parader är för dem lika främmande som tanken på förbud mot homosexuellt umgänge är i dagens Sverige. Ett sådant förbud finns dock i de palestinaks områderna och homosexuella som ertappas blir torterade i fängelserna och "försvinner" sedan ofta.

Frågan är då, om vi kommer överrens om att antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck är något vi bör ta avstånd från och som bör aktivt bekämpas av staten om det faktiskt omsätts i handling, hur kan man då försvara att vi bör stödja, både verbalt och finansiellt med våra skattepengar det faktiskt tillämpade antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck?

Det går naturligtvis inte om man är logisk, men tyvärr lär inte deras oväntade ideologiska konsekvens när det gäller Omar Mustafa inte innebära att svenska vänstern, eller större delen av den svenska borgerligheten, omprövar sin syn på Fatah och Hamas genom att också bedöma dem efter våra normala moraliska måttstockar.

Uttalet har betydelse

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Thu, 11 Apr 2013 06:03:00 +0000

Som jag nämnt tidigare så anser jag mig förstå norska rätt så bra i både skriven och talad form, medan jag däremot förstår danska någorlunda bra bara i skriven form. I talad form är det svårare att förstå eftersom danskarna har ett så "grötigt" uttal i motsats till det klarare uttal som vi svenskar och norrmän har. På motsvarande har jag hört att medan spanskan i skriven form är mer lik portugisiska än italienska, så förstår spanjorer italienska i talad form bättre än portugisiska eftersom portugiser har ett mer "grötigt" uttal.

Att uttalet har betydelse illustreras också av denna scen, där den kände amerikanske skådespelaren Charlie Sheen, liksom en ej namngiven skådespelerska, försöker sig på att tala svenska utan att ha lärt sig de svenska uttalsreglerna

Det allmänna omdömet bland svenskar som kommenterade klippet på youtube var "sämsta svenskan någonsin", och jag håller i princip med. Jag uppfattade första gången jag hörde det inte mer av vad Charlie sa än "varandra" och "skogen" och vad tjejen sa "svenska" och "jag halvsvensk". Efter att ha spelat upp det några gånger till och lyssnat noggrannare, samt läst kommentarerna på youtube så har jag fått det till att Charlie säger "Har björnar samlag med varandra i skogen?" och att tjejen säger "du talar svenska? Jag är halv-svensk".

Helt uppenbarligen fanns ingen som verkligen kunde svenska med på inspelningen eftersom orden uttalades på engelskt sätt, vilket är varför exempelvis "h" i har utelämnades, "ö", i "björnar" uttalades som om det vore "o", och när tjejen uttalade "du talar" med engelskt uttal så blev det väldigt svårbegripligt.

För övrigt är inte den korrekta översättningen av "Har björnar samlag med varandra i skogen" "Does a bear make love in the woods" utan "Do bears have sexual intercource with each other in the woods".

Flexibel Pensionsålder & Flexibelt Pensionssparande

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Wed, 10 Apr 2013 12:25:00 +0000

En statlig utredning föreslår nu höjd pensionsålder, vilket är bra. Min personliga grundinställning är att det inte borde finnas någon övre pensionsålder överhuvudtaget, utan så länge arbetaren vill fortsätta och så länge denne på grund av hög ålder inte är inkapabel att utföra arbetet på ett tillfredsställande sätt så borde denne få fortsätta.

Jag anser å andra sidan inte att det borde vara dubbelt jobbskatteavdrag för äldre (det där med åldersdifferentiering av skatter är verkligen en dålig idé oavsett om det är personer yngre än 26 eller äldre än 65 som positivt särbehandlas) utan som ekonomiskt incitament borde det räcka med att man får lön fler år och att pensionen per år blir högre desto senare man pensionerar sig.

En invändning är att vissa arbeten är mer fysiskt krävande än andra och att det därför är orättvist att ge dem lägre pension per år eftersom det är mycket svårare att hålla på till hög ålder i dessa mer fysiskt krävande yrken. Men om verkligen pension ska vara lika med uppskjuten lön, och inte ett bidrag, då måste det finnas en klar koppling mellan hur mycket man betalar in och hur mycket man får ut. Och betalar man in ett visst belopp per år under 40 års tid blir resultatet (förutsatt att avkastningen är detsamma) oundvikligen ett mindre belopp än om man betalar in samma belopp per år under 45 år, så enkelt är det.

Folk som väljer mer fysiskt krävande yrken får helt enkelt därför acceptera att endera kommer de att få lägre pension eftersom de lär vilja pensionera sig tidigare när hög ålder gör dem svagare eller så måste man se till att de betalar in högre andel av sin lön varje år. Detta kan endera ske genom att de får högre pensionsskatt per år inom det allmänna pensionssystemet, eller vilket jag föredrar eftersom det är mer liberalt, att folk i dessa yrken informeras att de måste spara mer om de vill ha ut en anständig pension och sedan välja att frivilligt spara mer i exempelvis privata pensionsförsäkringar

Sen bör de förstås tänka över sitt sparande så att det får högre avkastning, men det är förstås en lika viktig regel oavsett vilket yrke man har.

Svenska vänsterns historieförfalskning om brittiska ekonomin under Thatcher

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Tue, 09 Apr 2013 13:01:00 +0000

Nu efter det att Margaret Thatcher dött så har en rad socialdemokratiska ledarskribenter, däribland Folkbladets Fredrik Jansson och Aftonbladets Katrine Kielos ryckt ut och försökt svartmåla brittisk ekonomi under Thatcher och försökt förneka det uppenbara faktum att hennes mestadels marknadsliberala reformer stärkte brittisk ekonomi ordentligt.

Om vi börjar med hur inflationen var under Thatcher så hävdar Jansson att den var 5% när hon tillträdde och 11% när hon avgick Kielos nämner inget om vad den var när hon tillträdde men hävdar att den steg "över 10%" hösten hon avgick. Olyckligtvis för Jansson går inflationssiffrorna lätt att kolla på nätet, bland annat här där en databas över inflationen sedan 1948 finns Och kollar man in den så verkar det som att han fantiserar fritt dvs ljuger eller alternativt låtit sig luras av någon som ljugit, för månaden Thatcher tillträdde, maj 1979, låg inflationen enligt det då enda existerande måttet RPI (Retail Price Index) på 10,3% medan det låg på 9,7% november 1990, månaden hon tvingades bort. Och det hela blir betydligt om man kommer ihåg att en premiärminister knappast omedelbart kan påverka inflationen. Det dröjer trots allt ett tag innan deras förslag blivit antagna, än längre tid innan de implementerats och ännu längre tid innan de börjar få effekt.

Och kollar man på statistiken ser man att inflationen steg dramatiskt månaderna efter maj 1979, och nådde 15,6% redan juli 1979 och 21,8% april 1980. På motsvarande sätt, fast omvänt föll inflationen mycket dramatiskt månaderna efter hennes avgång och redan hösten 1991 var den nere i 4%, den nivå där den för det mesta låg på under perioden 1983-88 . Om man bortser från den tillfälliga topp hösten 1990 som delvis var resultatet av den kraftiga oljeprisuppgång som Saddam Husseins invasion av Kuwait skapade så är det uppenbart att inflationen föll dramatiskt under Thatcher.

Förvisso så är det sant att inflationsuppgången 1990 inte enbart var Saddam Husseins fel, utan att Thatcher genom att tillåta en allt för inflationistisk penningpolitik under slutet av 1980-talet delvis tappade en del av dessa vinster mot inflationen, och för det förtjänar hon kritik, men det var ändå så att inflationen föll mycket ordentligt jämfört med 1970-talet.

Kielos beskrivning låg som ni märkte betydligt närmare sanningen, och rent formellt var det korrekt, eftersom under augusti-oktober låg inflationen kortvarigt över 10%. Men även om det var formellt korrekt var det missvisande eftersom inflationen för det mesta låg närmare 4% på 1980-talet och därefter föll tillbaka till den nivån redan våren 1991 och därefter, under perioder då Thatchers politik fortfarande tillämpades föll till ännu mycket lägre nivåer. Och även hon utelämnar Saddam Hussein-faktorn bakom den kraftiga men kortlivade inflationsökningen 1990.

Att som de båda hävdar att arbetslösheten aldrig sjönk tillbaka under den nivå där den låg 1979 som båda hävdar är formellt sant. Men det de bortser från är att aktivitetsgraden steg betydligt under 1980-talet och sysselsättningsgraden var därför högre när hon tillträdde.

Talande nog så underlåter båda att nämna hur BNP-tillväxten var under Thatcher. Storbritanniens tillväxt steg nämligen under 1980-talet relativt 1970-talet samtidigt som den föll i de flesta andra europeiska länder. Här är en jämförelse mellan den kumulativa BNP/per capita tillväxten i de fyra största västeuropeiska länderna under först 1971-79, sedan 1980-90 och sedan 1991-99

1971-79
Italien +34%
Frankrike +34%
(Väst)Tyskland +31%
Storbritannien +22%
1980-90
Italien +30%
Storbritannien +26%
(Väst)Tyskland +26%
Frankrike +21%
1990-99
Storbritannien +23%
Tyskland +14%
Frankrike +13%
Italien +13%

(Källa OECD:s interaktiva databas)

Som ni kan se så hade Storbritannien innan Thatcher den klart sämsta utvecklingen bland de 4 stora. Trots den kraftiga konjunkturnedgången i början av 80-talet var tillväxten i motsats till de 3 övriga högre under 1980-talet jämfört med 1970-talet och man hade gått om Frankrike och kommit ikapp Västtyskland tillväxtmässigt samtidigt som Italiens försprång minskats kraftigt. Under 1990-talet, då Thatchers politik fortsatte administreras av först John Major och sedan Tony Blair så tappade man tillväxt något i absoluta termer men långt mindre än i de övriga 3 (framförallt då Italien) så relativt sätt stärktes Storbritanniens prestation ytterligare och under den perioden hade man därför klart högst tillväxt av de 4 stora västeuropeiska ekonomierna.

Sammanfattningsvis: Thatcher, och den politik hon stod för var förvisso inte perfekta, men det kan inte råda något tvivel om att den politiken var mycket bättre för brittisk ekonomi än den som fördes under 1970-talet och att den bidrog till att dramatiskt sänka en skyhög inflation och höja tillväxten dramatiskt jämfört med övriga Europa.

Poängen med diskriminerande skatter är väl att främja diskrimerande beteende

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 06 Apr 2013 18:46:00 +0000

En 35-årig kvinna valdes bort från ett jobb för att hon var för gammal. Och att hon ansågs vara för gammal berodde förstås inte på att hon blivit så gammal att hon inte kan utföra arbetsuppgifterna, utan på att arbetsgivaravgifterna är mycket högre än för personer yngre än 26. Detta är åldersdiskriminering, hävdar hon och hennes fack IF Metall som stämmer företaget inför Arbetsdomstolen.

Men saken är ju den att regeringens avsikt med att differentiera arbetsgivaravgiften måste vara just att öka arbetsgivarnas preferens för personer yngre än 26, eller med andra ord få dem att diskriminera till förmån för de som är yngre än så och till nackdel för de som är äldre än så. Om inte, så finns det naturligtvis ingen anledning att ha en differentiering.

Jag vet inte vilket utfallet av denna stämning blir. Men skulle den bifallas så får vi en minst sagt absurd situation, där en del av staten erbjuder företag ekonomiska lättnader för att agera på ett visst sätt och en annan del förbjuder dem från att agera på det sättet.

För att inte svenska staten inte ska framstå som schizofren så måste man endera ta bort åldersdiskrimineringen i beskattningen eller tillåta företag att agera utifrån den.

Om lämpligheten, eller rättare sagt olämpligheten, i en sådan differentiering/diskriminering har jag för övrigt skrivit mer utförligt om här.

Ska Löfven försöka förtidspensionera bort arbetslösheten?

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Thu, 04 Apr 2013 13:15:00 +0000

Så Stefan Löfven lovar alltså att Sverige 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet om han vinner valet 2014 (och det 2018 också naturligtvis).

Det blir en tuff (men givetvis inte omöjlig om man är villig att göra vad som krävs) utmaning då inte minst de 3 EU-länder som har tyska som officiellt språk (Luxemburg, Tyskland, Österrike) har klart lägre arbetslöshet. I februari hade Sverige enligt det EU-harmoniserade måttet en arbetslöshet på 8,2%, att jämföra med 5,5% i Luxemburg, 5,4% i Tyskland och 4,8% i Österrike.

Några konkreta förslag på hur arbetslösheten ska sänkas med åtminstone de 3,5 procentenheter som krävs för att komma under Österrikes nivå har S dock inte annat än massiva utbildningsinsatser. Det är dock knappast något som lär ha mer än i bästa fall en marginell effekt då bristande utbildningsnivå är ett symptom på de arbetslösas låga produktivitet snarare än orsaken till det.

Vill man få ner arbetslösheten finns därför bara två möjligheter: endera sänker man kostnaden för att sysselsätta de arbetslösa eller så för man bort dem från arbetsmarknaden. Att sänka kostnaderna lär S inte vilja göra, tvärtom vill man höja skatterna på arbete och partiets fackliga gren driver kravet i avtalsrörelsen att lågproduktivas löner ska höjas mer än andras och Löfven lär inte vara mer villig än Reinfeldt & Borg att försöka hindra LO:s krav.

Det är därför troligt att om olyckan skulle vara framme och det blir en rödgrön regering att när det senare blir uppenbart att de enorma summor som man satsar på ökad utbildning inte ger önskat resultat (för det kan man redan nu vara säker på att det inte kommer göra), att man precis som tidigare S-regeringar försöker dölja arbetslösheten genom att förtidspensionera de arbetslösa. För att officiellt räknas som "arbetslös" räcker det nämligen inte med att man saknar arbete. Man måste sakna arbete och aktivt söka ett arbete för att räknas som arbetslös. Det innebär att högre sysselsättning inte är det enda sättet att sänka arbetslösheten, det går också att minska den genom att de arbetslösa slutar söka jobb eftersom de exempelvis blivit förtidspensionerade eller liknande. Men då de ändå är en börda för svenska skattebetalare borde det inte räknas som en sänkning av den verkliga arbetslösheten.

Löfven borde därför pressas att uttryckligen lova att sänkningen av arbetslösheten som han har som mål enbart ska uppnås genom fler riktiga jobb, inte genom att de arbetslösa förtidspensioneras eller hamnar i annat bidragssystem där de inte formellt räknas som arbetslösa

Två viktiga saker om läraryrket

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sun, 31 Mar 2013 07:15:00 +0000

Jan Björklund har gjort många skadliga saker som skolminister. Förbudet mot hemundervisning är det principiellt värsta, men det skadar dock bara ytterst få (något hundratal familjer). Något som är mindre principiellt förkastligt, men som berör betydligt fler är att han drivit igenom ett beslut att göra om läraryrket till ett skråväsende i form av ett krav på att alla lärare ska ha "formell behörighet" och "lärarlegitimation". Att det gamla skråväsendet var skadligt är nästan alla eniga om, men ändå har Björklund drivit igenom att återinföra det för lärare.

Absurditeten i Björklunds system påtalas bra av Peter Wolodarski i veckans söndagskolumn;

På ett gymnasium i Stockholm, som har lång kö till antagningen, tvingas en av de mest erfarna och uppskattade lärarna att själv sätta sig i skolbänken i 18 månader. Orsaken? Hon saknar behörighet efter det politiska beslutet om lärarlegitimation. Den aktuella läraren har i tio år undervisat i engelska, retorik och körsång. Hon har akademisk grundexamen från universitetet i Bristol och talar obehindrat engelska.

Men enligt de nya reglerna får hon bara vara lärare i musik. För att slippa ta tjänstledigt i 18 månader har läraren ansökt om att läsa engelska på distans. Men just den högskolekursen är populär och svår att komma in på. Om Skolverket inte går med på ett undantag, och utför ett test i engelska, riskerar gymnasiet att förlora en av sina mest rutinerade anställda.

Runt om i landet finns många liknande exempel på personer som arbetat under lång tid utan formell behörighet. Det naturliga hade varit att granska deras lämplighet som ledare i klassrummet. Men i stället uppmanas de att åter bli studenter, oavsett om de visat sig yrkesskickliga eller ej.

Så slösar Sverige bort talangfulla och kompetenta lärare, som hellre söker sig till ett annat yrke än uppfyller kriterier i en byråkratisk mall.

Parallellt med denna politiska klåfingrighet kommer alarmerande signaler om nyrekryteringen till lärarhögskolorna. I en granskning i veckan visade DN:s reporter Kristoffer Örstadius att antagningsribban i praktiken tagits bort. Konkurrensen om platserna är minimal och de bästa eleverna från gymnasiet söker sig någon annanstans. Lärarprogrammet, som förr i tiden var eftertraktat, har förvandlats till ett glest klassrum med svängdörrar. I höstas kom 123 personer in med bottenresultatet 0,1 från Högskoleprovet. Som jämförelse skulle den som valt svarsalternativet ”C” på samtliga frågor fått 0,4 av maximalt 2,0.

Utbildningsminister Jan Björklund måste känna sig stolt över att kasta ut erfarna lärare från skolan, utan individuell prövning, samtidigt som han ersätter dem med 0,1-studenter med ”formell behörighet”.

Det bör dock påpekas att bilden av läraryrkets impopularitet är något missvisande, då det där med det absurt låga kravet på högskoleprovresultat mest avspeglar dysfunktionella intagningsregler, något som Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding påpekar här. Att antagningsreglerna till lärarhögskolan är så dysfunktionell gör inte kritiken mot Björklunds skråväsende mindre stark (om något snarare tvärtom eftersom det visar på hur lite värde den utbildning som ger "formell behörighet" har), däremot gör det kravet på ökade statliga utgifter för att höja lärarlönerna kraftigt (som Wolodarski senare framför i samma kolumn) mindre stark.

Som visas här ligger för övrigt inte svenska lärarlöner så där extremt lågt, och jämför man länderna så finns inget märkbart samband med skolresultat. Svenska lärares löner ligger faktiskt något över OECD-genomsnittet och bara marginellt under nivån i Finland, vars skola brukar framhållas som föredöme. Ett annat land med jämförbar inkomstnivå men klart bättre skolresultat än Sverige, Japan, har faktiskt klart lägre lärarlöner än Sverige. Bland länder med högre lärarlöner märks också flera länder med sämre skolresultat, inklusive USA, Spanien och Portugal

Särskilt då med tanke på att det finns motexempel bevisar det förstås inte att högre lärarlöner sänker resultaten. Men det finns då inget stöd för att det skulle höja resultaten tillräckligt för att det skulle vara värd de stora kostnader som en kraftig höjning av lärarlönerna skulle medföra.

Varken vänsterns eller Folkpartiets skolanalys stämmer

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Tue, 26 Mar 2013 18:03:00 +0000

Sedan 2000 har utgifterna per elev i grundskolan justerat för inflation ökat med hela 31% i grundskolan-men skolresultaten har blivit sämre.

En analys visar också att det mellan kommunerna inte finns något samband mellan anslagen till skolan och resultaten-och inte heller mellan andelen "behöriga" lärare och resultaten. Med andra ord, det finns inget stöd i statistiken för att vänsterns, lärarfackens och Folkpartiets lösningar skulle fungera.

Däremot finns det stöd i forskningen för att hemundervisning ger bättre resultat, men absurt och förfärande nog är denna effektiva och för staten kostnadsfria undervisningsform förbjuden i Sverige på initiativ av just nämnda grupper.

Myten om den cypriotiska bankskatten

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Mon, 25 Mar 2013 17:43:00 +0000

En vanlig uppfattning är att den så kallade "bankskatten" är orättvis mot de sparare som satt in sina pengar i de två bankrutta cypriotiska bankerna.

Jag kan förstå de som tycker så, vilket åtminstone tills de läst färdigt denna post, säkert inkluderar många av mina läsare. Detta då det också var min första reaktion. Men efter att jag tänkt igenom det så inser jag att det var fel.

Att det upplevs som orättvist beror på att det formulerats som en skatt, eller av dess mest högljudda motståndare, som "stöld" eller "konfiskation".

Problemet med denna syn är dock att "skatt", "stöld" och "konfiskation" förutsätter att det tas pengar, och att det finns pengar att ta. Men det är ju just det som det inte görs och just det som inte finns i detta fall. Bankernas tillgångar, efter nedskrivningen av de grekiska statsobligationerna, räcker helt enkelt inte för att betala alla de skulder som de har, inklusive skulderna till bankspararna (för en bank är spararnas innehav skulder), även efter att aktieägare med rätta förlorat allt.

Utan statlig interventioner skulle därför spararna förlora betydligt större belopp än vad som föreslagit, närmare tre gånger mer än vad som föreslogs i det första räddningspaket. Tvärtemot mot den allmänna bilden att sparares pengar "konfiskerades" eller "beskattades" på order från Tyskland och andra så var detta faktiskt ett generöst erbjudande om att reducera spararnas förluster med två tredjedelar. Dock något mindre generöst än det de förväntat sig om att de helt skulle skyddas från konsekvenserna av deras felbedmöning att spara i bankrutta banker.

Skattesmitare för högre skatter

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 23 Mar 2013 15:54:00 +0000

I motsats till Danmark, planerar Finland att höja skatten på alkohol, liksom skatten på tobak och godis. Visserligen ska de förväntade intäkterna användas till ett gott syfte, att sänka bolagsskatten, men det är ändå i grunden negativt, dels för att det inskränker friheten och dels för att det leder till ökad införsel/smuggling.

I Finlands fall sker det inte i någon nämnvärd utsträckning med Tyskland (som i fallen Danmark och Sverige) eftersom Tyskland geografiskt ligger för långt borta. utan här är det i första hand frågan om Estland. I allra nordligaste Finland så sker det också en viss gränshandel med Sverige, vilket är varför Systembolaget i Haparanda har högst försäljning per invånare tillsammans med gränskommunerna vid gränsen mot Norge.

Redan idag ligger nämligen enligt denna artikel i Finlands största svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet, ligger skatten på en liter starköl på €1.44 i Finland, att jämföra med motsvarande mindre än en euro i Sverige, €0.30 i Estland och endast €0,09 i Tyskland.

Då denna skattehöjning lär öka den redan stora gränshandeln ytterligare så lär skatteintäkterna öka betydligt mindre än vad de finländska politikerna antar, ja de kanske inte ökar alls.

Jag såg förresten i nämnda artikel i Hufvudstadsbladet ett perfekt exempel på vissas hyckleri i denna fråga. De noterar att de som kommer tillbaka till Helsingfors från Estlandsfärjan nästan alla har med sig stora mängder alkohol. De intervjuar en kvinna vid namn Tiina Listo som inhandlat stora mängder whiskey, likör och rödvin. När de senare frågar henne vad hon tycker om den föreslagna höjningen säger hon sig vara för den eftersom "vissa dricker för mycket" och "de som konsumerar sprit kan gott och väl betala mera skatt". Detta från en som rest till ett annat land för att få betala lägre skatt när hon köper sprit!

Det tycks vara väldigt lätt att förespråka högre skatt när man själv är skattesmitare.....

Dags att tända alla lampor klockan 20:30 igen

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sat, 23 Mar 2013 11:19:00 +0000

Nu är det då återigen dags för "Earth Hour", det årliga globala jippo, där vi alla förväntas sitta en timme i mörkret och ha dåligt samvete för att vi har ljus, och modern civilisation. Jag skrev vad som behövdes om det ifjol, och behöver därför inte skriva något nytt. Men för er som inte läste det, eller inte kommer ihåg vad jag skrev följer en repris nedan:

Att sitta en timme i mörkret framställs som någon slags ädel handling för jordens bästa.

Men fråga er, enligt vilka premisser skulle det anses vara fel att ha på lampor när man behöver dem? Jo, enligt premissen att det bästa för jorden vore om det inte skulle finnas några människor, eller åtminstone inte några människor i moderna civilisationer. "Earth Hour":s budskap är därför (även om de flesta som deltar i jippot förmodligen inte inser det)anti-mänskligt och anti-modern civilisation.

Jag vill därför uppmana alla läsare att mellan 20.30 och 21.30 visa att du är pro-mänsklig och pro-modern civilisation genom att tända alla lysen i din bostad och ha eventuella gardiner eller persienner öppna så att det syns för utomstående. Det kommer då jag göra.

Sverige borde också sänka alkoholskatten

noreply@blogger.com (stefankarlsson) — Sun, 17 Mar 2013 17:54:00 +0000

Danmark planerar att sänka skatten åtminstone på starköl, rapporterar flera medier om, vilket troligen lär tvinga dem att sänka skatten på vin också (EU insisterar på likhet i beskattning mellan öl och vin eftersom skatteskillnad anses vara tecken på förtäckt protektionism i ölproducerande och vinimporterande länder som Danmark och Sverige).

Detta, liksom den starka svenska kronan, bör få även svenska politiker att sänka alkoholbeskattningen. Om Danmark skulle sänka alkoholskatten ner till tysk nivå, eller åtminstone väldigt nära tysk nivå, då skulle det leda till en betydande ökning av gränshandeln eftersom Danmark är geografiskt närmare än Tyskland, vilket sänker tröskeln ordentligt för att fara utomlands för att köpa alkohol.

Det faktum att svenska kronan har stärkts ordentligt mot euron, och därmed också den danska kronan, det senaste året och den senaste månaden också gentemot den norska kronan, talar också för en sänkning då en svagare euro/danska krona innebär en sänkning av Tysklands/Danmarks alkoholskatt räknat i svenska kronor och då på motsvarande sätt en starkare svensk krona gentemot den norska kronan innebär en höjning av den svenska alkoholskatten räknat i norska kronor.

Om inget görs riskerar med andra ord Sverige förlora skatteintäkter och detaljhandelsjobb genom att fler svenskar far till Danmark eller Tyskland samtidigt som färre norrmän kommer hit för att handla. Det går dock att förhindra-om den svenska alkoholskatten sänks.