tisdag 31 december 2013

Vad ändras för Lettland med eurointrädet?

Trots alla förutsägelser de senaste 4 åren om euroområdets snara upplösning har det inte skett. Och inte bara har någon upplösning eller ens någon uppdelning skett (inte ens Grekland har lämnat), utan det har expanderat. Först gick Estland med 2011 och imorgon, 1 januari 2014, går även Lettland med.

Lettlands regering har varit fast besluten att driva igenom det, så till den milda grad att man sänkte momsen i princip enbart för att klara inflationskriteriet, men opinionsundersökningar visar att det finns en majoritet emot.

Rent ekonomiskt/penningpolitiskt förändras dock i princip ingenting. Lettland har sedan länge (precis som Estland innan de införde euron) haft en fast växelkurs för sin valuta gentemot euron. Och en fast växelkurs är, särskilt givet fria kapitalrörelser, ekonomiskt likvärdigt med att ingå i en valutaunion. Penningpolitiken i Lettland har sedan 1999 bestämts av ECB i Frankfurt i princip lika mycket som om man haft euron som valuta.

Så varför är vissa så mycket emot och varför har den lettiska regeringen drivit igenom det?

Det finns två huvudskäl emot, och tre för. Det ena huvudskälet emot är att många av ickeekonomiska (känslomässiga/sentimentala/nationalistiska och kanske estetiska) skäl föredrar att ha lats som valuta istället för euron. När Danmark, vars krona också hade och har fast växelkurs mot euron,  2000 hade folkomröstning om att införa euron så framförde framförallt nationalistiska Dansk Folkeparti såna argument emot, och många i Lettland tänker nu säkert på liknande.

Sen finns det säkert en del av de som är emot eurons införande som hade föredragit om latsen haft flytande växelkurs och Lettland en egen penningpolitik. De ogillar förstås i grunden status quo lika mycket som den nya ordningen, men eftersom de praktiska svårigheterna med att ge upp en fast växelkurs är mindre än de praktiska svårigheterna med att återgå till en nationell valuta, så innebär euromedlemskapet att deras mål blir svårare att uppnå.

När det gäller skälen för så är det första att som formell EMU-medlem så får Lettland en representant i ECB:s beslutande styrelse, och får därmed åtminstone ett begränsat inflytande över penningpolitiken.

De två andra skälen är delvis en spegelbild av skälen emot. Dels finns det ekonomiska skäl för att vara med i en valutaunion i form av eliminerade transaktionskostnader vid växling och bättre transparens som dock är ganska små. Sen kan det där med att det är svårare att ta sig ur en valutaunion än en fast växelkurs ses som en fördel för det innebär att växelkursrisken elimineras på ett mer trovärdigt sätt.

Huvudskälet varför just Lettland, liksom Estland före dem och (troligen) Litauen efter dem, är så angelägen att ha euro som valuta är dock att de vill göra allt de kan för att så att säga undvika att de åter får rubel som valuta. Den långa eran av ockupation av de baltiska länderna från Rysslands sida, särskilt då den ockupation som skedde när Ryssland gick under namnet Sovjetunionen, har traumatiserat de baltiska länderna och allt som kan ses som en knytning av länderna till väst, och därmed distansering från Ryssland, ses därför som strategiskt nödvändigt för att förhindra att det någonsin händer igen.

måndag 30 december 2013

Socialdemokraternas fackliga gren har samma åsikter som Vänsterpartiet

Det rapporteras här om att nedgången i skattetrycket under regeringens tid innebär att fyra OECD-länder, Danmark, Belgien, Frankrike och Italien, nu har högre skattetryck än Sverige.

Marknadsliberalt sinnade personer anser förstås att det är en positiv förändring, för Sveriges del alltså. Vänsterpartiet och LO-ekonomerna anser dock att skattesituationen i Danmark, Belgien, Frankrike och Italien är bättre och ser en höjning av skattetrycket, bland annat genom kraftiga höjningar av både inkomstskatten på arbetsinkomst och kapitalinkomst, som något av ett självändamål.

Vad som är intressant här är att LO alltså lägger sig närmare Vänsterpartiets officiella position än Socialdemokraternas, trots att LO fortfarande betraktas som Socialdemokraternas "fackliga gren".

S-ledningen, med Stefan Löfven och Magdalena Andersson i spetsen, föreslår officiellt bara begränsade skattehöjningar, främst höjd arbetsgivaravgift för yngre och höjd restaurangmoms, men också en utfasning av jobbskatteavdraget på bruttoinkomster över 60000 i månaden (lägligt nog just den nivå som innebär att de flesta riksdagsledamöter inte ska behöva betala mer....) och en ännu större höjning av alkoholskatten än den som nu genomförs vid årsskiftet.

Dessa skattehöjningar motsvarar sammanlagt något under 1% av BNP, klart mindre än de flera procentenheter i höjt skattetryck som LO och Vänsterpartiet föreslår (Miljöpartiets skattehöjningar ligger mittemellan dessa förslags).

Det är heller inte den enda fråga där LO ligger närmare Vänsterpartiet än Socialdemokraterna. LO sympatiserar också med Vänsterpartiets linje om slopat överskottsmål och ett totalförbud mot "vinster i välfärden".

Samtidigt som det är lätt att hitta frågor där LO står närmare V än S är det svårt att hitta frågor där LO är särskilt oenig med V. Så det vore intressant att höra hur någon LO-företrädare kan motivera varför de anser att deras medlemmar bör rösta på S snarare än V.

Att inte bara de två mindre rödgröna partierna, utan även Socialdemokraternas egna "fackliga gren" står för mycket större skattehöjningar än vad Löfven och Andersson säger de ska begränsa sig till, gör att man nog kan utgå från att det blir större höjningar än vad de säger det ska bli.

torsdag 26 december 2013

Hur betygsinflation kan stoppas

TT rapporterar om att samtidigt som resultaten blir allt sämre i svenska skola när eleverna undersöks av oberoende examinatorer (som vid PISA-undersökningen) så stiger genomsnittsbetygen hela tiden. Det är ganska sannolikt att denna diskrepans avspeglar så kallad betygsinflation, att skolor konkurrerar med varandra genom att vara generösa mot sina elever vid betygssättningen.

Många föräldrar väljer skola efter hur höga genomsnittsbetyg de har, och det sägs att det ofta förekommer att föräldrar hotar lärare och/eller rektor med att byta skola om inte deras barn får högre betyg. 

Med andra ord kan detta problem sägas ha sin grund dels i det fria skolvalet och dels i avskaffandet av relativ betygssättning. Relativ betygssättning innebär att alla skolor och klasser skulle ha samma genomsnittsbetyg, i motsats till dagens system där betyg sätts (eller rättare sagt borde är tänkt att sättas) utifrån hur bra de uppfyller kunskapsmålen.

En del tycker säkert att man borde lösa systemet genom att gå ifrån dessa system. Men även om det skulle lösa problemet med betygsinflation skulle det skapa andra problem, inte minst skulle det försvaga incitamentet att skapa genuin förbättring av undervisningen.

Vad kan då göras? En bättre lösning på problemet är att se till att värdet av systematiskt uppblåsta betyg elimineras.   Detta bör ske genom att man ser till att låta oberoende personer testa hur bra elever från olika skolor är i förhållande till betygen. Och om man märker att någon skola verkar systematiskt ge sina elever oförtjänt höga betyg då bör man straffa den genom att bortse från betygen från elever som går i dessa skolor. Som jag själv skrev vid ett tidigare tillfälle i frågan:


Man kan samtidigt fråga sig varför detta problem inte existerar på universiteten-åtminstone inte vad gäller högsta betyget VG (däremot finns det av andra skäl ett visst incitament för universitet att ge ut G istället för Underkänt då de får betalt efter antalet elever som får endera G eller VG, men det är annorlunda från den ovannämnda problematiken). Anledningen är att om ett universitet får rykte om sig att ge för höga betyg då kommer arbetsgivare att börja misstro betyg från det universitetet och då kommer dessa betyg inte vara någon tillgång för de som fick dem. För elever som faktiskt förtjänar höga betyg kommer det tvärtom bli oattraktivt att söka sig dit då arbetsgivare inte kommer att tro att de förtjänade dessa höga betyg trots att de faktiskt gjorde det.

En lösning vore därför att ge högre utbildningsinstitutioner rätten att selektivt bortse från betyg från skolor där det finns starka tecken på att man systematiskt ger för höga betyg, på motsvarande sätt som arbetsgivare gör om de misstänker att ett visst universitet ger för höga betyg. Som det är idag så måste de behandla betygen som absolut sanna oavsett hur tvivelaktig skolans betygssättning förefaller. Om man istället gav dem rätten att besluta att bortse från betyg från skolor som systematiskt ger för höga betyg så skulle skolorna få incitament att vara rättvisa i sin betygssättning.

Zlatan blir politiskt inkorrekt

Sveriges klart bäste fotbollsspelare Zlatan Ibrahimovic har nu hamnat i onåd efter att ha kommenterat att en journalist frågat honom om Lotta Schelin eller han själv var bättre anfallare så här:
"När jag kommer ut i Europa jämför de mig med Messi och Ronaldo. När jag kommer hem jämför de mig med en damspelare. Ska jag behöva skämmas för att vara en svensk fotbollsspelare?
Jag fick en fråga i somras om vem som är bäst, jag eller Lotta Schelin. Du skämtar med mig, va? Du skämtar med mig. Ska jag behöva svara där?"
Samt kommenterat kontroversen kring att den manliga spelare som gjort fler landskamper, Anders Svensson, fick en bil, vilket inte den kvinnliga spelare, Therese Sjögran, som spelat något fler matcher fick så här:
Med all respekt för det damerna gör, de har gjort det fantastiskt bra, men du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll. Det är ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård.
Snälla, lägg ner! Herregud. Det går inte att jämföra. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra. All respekt för damerna, men de ska få efter det de spelar in. Man ska jämföra på det sättet."
Sanningen är förstås att Zlatan självfallet är den bättre spelaren. Hade inte herrspelare varit mycket bättre hade det inte funnits någon anledning att överhuvudtaget ha separata herr- och damlandslag. Att det upprättats separata lag beror på att om man hade haft ett enda lag med könsneutral antagning så hade det laget blivit lika enkönat manligt som det nuvarande herrlaget.Enda chansen för kvinnliga spelare att komma fram är alltså att ha separata lag.

Sen är det ett faktum att herrfotbollen drar in långt mycket mer pengar till Fotbollsförbundet än damfotbollen, vilket då innebär att herrfotbollen subventionerar damfotbollen ordentligt. De pengar herrlandslaget drar in räcker mer än väl till en bil, medan damlandslagets pengar inte räcker till att ens täcka de egna kostnaderna för matcherna.

Zlatan kanske uttryckte sig onödigt provokativt, men att det han säger i grunden är sant är uppenbart för alla utom de extremaste feministerna. Att det blir en kontrovers kring detta illustrerar hur överrepresenterade extrema feminister är i journalistkåren.

söndag 22 december 2013

Hyckleriet kring politiskt våld

I åratal har vänsterextrema så kallade "autonoma" grupper som AFA och Revolutionära Fronten (RF) gång på gång använt våld mot olika politiska motståndare, bland annat men inte enbart, genom att gå till våldsamma attacker mot meningsmotståndares demonstrationer. Etablissemanget rycker på axlarna, och i vissa fall mer eller mindre tyst applåderar det hela.

Nu vid ett tillfälle, så attackerar ett 30-tal nynazister från Svenska Motståndsrörelsen (SMR) en demonstration anordnad av vänsterextrema Linje 17, som enligt egen utsago består av aktivister från anarkosocialistiska Syndikalisterna och trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna.

Helt plötsligt så reagerar alla etablerade medier hysteriskt, samtidigt som i en uppföljningsdemonstration anordnad av samma Linje 17 idag (söndag 22:a december), så lovar företrädare för de flesta riksdagspartier, inklusive Åsa Romson (MP), Jonas Sjöstedt (V), Stefan Löfven (S), Erik Ullenhag (FP) och Kent Persson (M) att delta.

Jag fördömer gärna SMR som organisation, både för deras nationalsocialistiska ideologiska mål och för
deras våldsinriktade metoder, och mer specifikt den nämnda attacken mot Linje 17:s demonstration. Men kontrasten i reaktion till detta enda dåd och de oräkneliga dåd som AFA och RF gjort sig skyldiga till är minst sagt häpnadsväckande. Det faktum att få tycks ha något problem med att företrädare för AFA och RF deltar i manifestationen förstärker detta intryck.

Ett kännetecken för ett civiliserat samhälle är just att oenighet angående politik och liknande ska avgöras med saklig argumentation och inte med våldsmetoder eller andra former av trakasserier mot personer med andra åsikter. Detta var länge en självklarhet i Sverige, men så är det helt klart inte längre. För detta bär grupper som AFA och RF, liksom de journalister och politiker som signalerar acceptans inför dem, huvudansvaret.

fredag 20 december 2013

Miljöpartiets intellektuella härdsmälta om JAS

Miljöpartiet är, liksom Vänsterpartiet, emot all svensk vapenexport. Det är förstås en inställning som skulle skada svensk ekonomi då 15 miljarder om året i exportintäkter (förmodligen betydligt mer i framtiden med tanke på alla  JAS-affärer) skulle gå förlorade om de fick sin vilja igenom. Socialdemokraterna delar inte de mindre rödgröna partiernas inställning, men tar de med Miljöpartiet i sin regering lär det påverka politiken inom området.

Miljöpartiet är därför också negativa till att Brasilien nu beslutat köpa JAS-plan, istället för amerikanska F-18 eller franska Rafaleplan och kom med följande uttalande:

Sverige säljer nu vapen till ett land som till stora delar är i behov av att ge mat och god utbildning till sin befolkning. Regeringen nämner inte detta vid ord. Det blir den fattiga brasilianska arbetaren som kommer att få betala. Det är mycket tvivelaktigt
Men Miljöpartiets åsikt om att Brasilien har för stor försvarsbudget och istället borde satsa mer på sociala utgifter är inte relevant för den här frågan. Det är nämligen inte så att budgeten blir större av att de väljer JAS-plan,. tvärtom.

Att de valde bort F-18 sägs visserligen delvis bero på att Brasilien är arga på USA för att övervakningsmyndigheten NSA avlyssnat den brasilianska presidenten (då NSA:s försvarare hävdar att deras övervakning behövs för att stoppa terrorister så måste det för övrigt innebära att de tror att hon är terrorist.....) men ett viktigare skäl till att JAS valdes var att kostnaden för den brasilianska staten blir klart lägre än för andra alternativ.

Miljöpartiets hat mot svensk vapenindustri är så fanatiskt att de inte ens bryr sig om att kolla, eller medvetet ignorerar, att detta val frigör resurser för andra ändamål.

torsdag 19 december 2013

Investeringstips

Vill du göra en investering som är helt riskfri, men som ger en effektiv avkastning på flera tiotals procent de närmaste månaderna? Se då till att, om du handlar din öl och vin på Systembolaget eller nätbutik som tar ut svensk alkoholskatt, att köpa så mycket som möjligt innan årsskiftet.

Inom regeringen rådde delade meningar om det här med höjd skatt på öl och vin. Fp och Kd ville höja skatten med 13% medan C och M inte ville höja alls, varpå det blev en kompromiss där den höjs med 7%, och det sker i samband med årsskiftet om mindre än två veckor.  Spritskatten höjs enbart med 1% vilket gör att lagring av det framstår som mindre attraktivt.

Det innebär inte att priserna stiger med 7% då priset består av annat än skatt, men för de billigaste märkena talar vi om en höjning med åtminstone 4%. För dyrare märken blir den procentuella höjningen mindre då alkoholskatt utgår från volymen ren alkohol, men även där blir det en märkbar höjning.

Om du ser till att innan årsskiftet investera genom att bygga upp betydande lager av öl och vin så får du en riskfri effektiv avkastning (effektiv avkastning är avkastning i årstakt) på motsvarande 11,8% före skatt även om det skulle dröja ett helt halvår innan du dricker det (notera dock att öl har bästföredatum som gör att de inte bör lagras längre tid än så). Drycker som lagras 3 månader ger mer än dubbelt så hög effektiv avkastning än så, drycker som lagras två månader ger mer än tre gånger högre avkastning och så vidare.

Detta är avsevärt högre avkastning än alla sparkonton på marknaden och till och med avsevärt högre än normala låneräntor (alltså inte sms-lån och liknande). Du lär knappast någon annanstans hitta en riskfri investering som ger högre avkastning än så. Så om du handlar din öl och vin på systembolaget eller nätbutik som tar ut svensk alkoholskatt så se till att köpa långt mer än vad du behöver under jul- och nyårshelgen, köp om möjligt så det räcker flera månader.

Förutom att det rent finansiellt är en bra investering så är det förstås också bra rent politiskt att snuva förmyndarna på lite av de extraintäkter de hoppades på.

Allra bäst är dock förstås att handla sin alkohol i Tyskland eller annat lågskatteland. Köper man stora mängder så är besparingen  tillräckligt för att finansiera resekostnaden och ge en betydande vinst, åtminstone om man bor i södra Sverige. Detta blir förstås ännu mer sant efter skattehöjningen.  Och om man saknar bil så anordnas det bussresor till Tyskland från många ställen i Götaland just för det syftet.

Man kan förstås också försöka sig på att beställa på nätet från ställen där svensk alkoholskatt inte tas ut, men det är olagligt och därmed rätt så riskabelt (om tullen tar din försändelse åker du inte bara på alkoholskatt utan också ordentliga extraavgifter).

onsdag 18 december 2013

Frågan om hur regeringen och skattenivåer ska bedömas

På denna blogg har det varit en debatt mellan mig och personen som går under signaturen ”Kapitalist”. Debatten har dels gällt den nuvarande regeringens förtjänster och dels den principiella frågan om hur man ska bedöma skatte- och utgiftstrycket.

Om vi börjar med frågan om alliansregeringen så anklagar ”Kapitalist” mig för att på grund av mina partisympatier inte kunna se sanningen om den principiella frågan. Hur han vet vilket parti jag sympatiserar med är oklart, vad som är klart är dock att den enda partiblogg som ingår i min blogglista (som ni kan se på höger sida om inläggen om ni ”skrollar” ner lite) tillhör ett parti som inte ingår i regeringen (eller ens riksdagen).

Och hans antydan att jag anpassar mina åsikter för att passa alliansregeringens är rent ut sagt befängd. Som han och andra långvariga bloggläsare borde ha märkt så kritiserar jag regeringen väldigt ofta. Jag har kritiserat dem för det orättfärdiga förbud mot hemundervisning som de på Jan Björklunds order infört, för att de inte sänkt skatterna ännu mer, för deras ovilja att avskaffa det absurda ”TV-licens”-systemet,  för att de varit för negativa till Israel och för positiva till de grupper som styr ”Palestina”, för deras oförmåga att göra något konkret för att motverka bostadsbristen och den ökade skuldsättningsnivån (mer specifikt har jag kritiserat dem för att de vägrar att ens begränsa ränteavdraget och för att de vägrat avreglera byggandet), för att bara ta några exempel.

När regeringen gör något dåligt eller avstår från att göra något bra de kunde och borde ha gjort då förtjänar de kritik. Men när den gör bra saker så förtjänar den också beröm. Att slentrianmässigt vara negativ till allt regeringen gör är lika fel som att slentrianmässigt vara positiv till allt.

Och just när det gäller skatterna så förtjänar regeringen beröm då den sänkt skattetrycket med en tolftedel, från 53,8% av nationalinkomsten till 49,3%. Visst så kan man tycka att de borde sänkt ännu mer och fokuserat på andra skatter, en åsikt jag som sagt flera gånger faktiskt framfört, men faktum är att skatteläget ändå är klart bättre än vad det var 2006.

Men ”Kapitalist” går långt utöver min ståndpunkt att förbättringen på skatteområdet varit otillräcklig och vägrar att erkänna att någon form av förbättring skett och tror att om det varit en S-regering så hade saker inte varit sämre. Hans argument, och nu glider vi in på den principiella diskussionen, är att de offentliga utgifterna är klart högre i nominella termer än vad de var 2006.

Innan vi helt glider in på den bör jag dock påpeka att mycket av skattesänkningarna, som jag påpekade i den bloggpost som utlöste debatten, finansierats med att eliminera det massiva tvångssparande som officiellt går under namnet budgetöverskott.

Att det eliminerats och använts för sänkt skatt är bra och innebär ökad frihet. Jag har svårt att se hur någon liberal kan anse det vara rätt att överbeskatta medborgarna att staten ska ”samla pengar på en hög”.  Poängen här är att det är fel att helt fokusera på offentliga utgifter när man bedömer regeringen, eliminerandet av det statliga tvångssparandet genom lägre skatt är en plus i kanten för dem.

Sen när det gäller den principiella diskussionen om hur man bedömer statens utgifter så borde det vara uppenbart varför det är fel att kolla på nominella tal, utan att justera för inflation och inkomstnivåer, eller med andra ord utan att justera för nominell BNP eller nationalinkomst.

Om nominella nivåer vore det relevanta då vore exempelvis Sydkorea nästan 300
gånger mer socialistiskt än Sverige då de offentliga utgifterna där ligger på 500000 miljarder
att jämföra med drygt 1900 miljarder i Sverige.

Detta ”300 gånger mer socialistiska land” har som moms endast 5% att jämföra med 25% i Sverige,
nästan inga arbetsgivaravgifter, och inkomstskattesatser som är klart lägre (som mest ligger den på 40%, för de flesta betydligt lägre).

I senare inlägg så kunde dock det ses en antydan av att han insåg vikten av att justera för inflation, vilket då i jämförelser mellan länder implicerar justering för växelkurser.  Men jämförelsen blir ändå missvisande. De offentliga utgifterna i växelkursjusterade tal är avsevärt högre i USA än i Sverige. Innebär det att skatte- och utgiftstrycket verkligen är värre där?

Eller för att ta konkreta exempel på individnivå: är det verkligen värre att betala 5000 i månaden i skatt tillsammans med 10 miljoner andra än att betala 3000 i månaden tillsammans med 50 miljoner andra? Nej, det är det förstås inte, varför behovet att justera för folkmängduppstår. Och är det verkligen likvärdigt att betala 5000 i skatt om din inkomst är 25000 och om din inkomst är 1 miljon? Nej, det är det naturligtvis inte, varpå behovet att justera för inkomstnivå uppstår. Och om man justerar för inflation, befolkningsnivå och inkomstnivå så är det detsamma som att justera för nominell nationalinkomst.

Och då blir slutsatsen att skattetrycket blivit lägre.

Ironin bakom räntesänkningen

Igår föll Riksbanken för trycket och sänkte räntan, trots att någon bättring inte skett vad gäller ökningen av hushållens skulder som fortsätter att öka klart snabbare än inkomsterna.

 Det ironiska är ändå att ett av de oftast angivna motiven för sänkningen försvunnit. Länge har exportindustrins företrädare klagat över hur stark kronan är och hur det förstör för dem. Men den tidigare kraftiga kronuppgången var ju driven av oro över vissa euroländers (alla utom Irland i Sydeuropa) problem att kunna låna till sin statsskuld till räntenivåer som är hållbara. Denna oro blev sedan självuppfyllande då det drev ännu fler investerare bort från deras statspapper samtidigt som det medförde att euron försvagades. Då växelkurser är ett nollsummespel måste svaghet för euron med nödvändighet innebära styrka för andra (dock inte nödvändigtvis alla andra) valutor, inklusive kronan. Efter att tidigare legat på 9-10 kronor så¨försvagades euron till som lägst 8,20 sommaren 2012.

Men efter det att ECB-chefen Mario Draghi hotade att om inte räntorna på framförallt spanska och italienska statspapper börjar falla till mer hållbara nivåer då kommer man börja agera som många andra centralbanker och börja köpa statspapper i den skala som krävs för att få ner räntorna så avtog oron ordentligt.

Detta fick även euron att stärkas gentemot andra valutor (till synes paradoxalt med tanke på att det handlade om ett hot att expandera den monetära basen, men här övervägde effekten på efterfrågan på euros) inklusive kronan. Nu har då kronan därför åter försvagats ordentligt och ligger nu åter på den historiskt normala nivån 9 kronor per euro.

En mindre del av denna försvagning beror på att marknaderna redan "prisade in" räntesänkningen, men det beror minst lika mycket på att den oro som tidigare stärkte kronan mot euron nu lagt sig.

tisdag 17 december 2013

De stora skattesänkningarnas tid är över-tyvärr

Som tidigare nämnts har skattetrycket under alliansens tid sänkts från 48% av BNP till 44%, eller från 53,8% till 49,3% av nationalinkomsten. Detta har bidragit till att stärka svensk ekonomi och öka svenskarnas frihet, vilket förstås är bra.

Dock kan vi inte vänta oss mer av det-även om alliansen mot all förmodan skulle lyckas vända deras stora underläge och vinna nästa val.

Anledningen är att dessa skattelättnader huvudsakligen inte finansierats med lägre utgiftskvot utan genom svagare budgetsaldo. 2006 låg det offentliga budgetsaldot på ett överskott på 65 miljarder, cirka 2,2% av BNP något som 2012 vänts till ett underskott på 22 miljarder, cirka 0,6% av BNP. Mer än 70% av finansieringen av skattesänkningarna kom alltså genom ett svagare budgetsaldo.

Jag tycker i och för sig att det var rätt att försvaga budgetsaldot då det tidigare överskottet innebar en form av tvångssparande av skattepengarna. Men poängen är att nu när saldot ligger på minus så går det inte att göra om utan att skapa underskott på nivåer som anses oacceptabla.

För att kunna sänka skatterna ytterligare krävs därför beslut som sänker utgiftstrycket och att dessa beslut inte förtas av beslut om ökningar av andra utgifter. Någon sådan politisk vilja finns dock inte bland de nuvarande riksdagspartierna.

Alliansen, särskilt Moderaterna, vill visserligen fortsätta med de "automatiska besparingar" som det faktum att inte ersättningsnivån i exempelvis a-kassan och sjukpenningen räknas upp med löneökningarna innebär men utrymmet för såna besparingar är mindre än tidigare och man har indikerat att man vill använda de besparingarna för att fortsätta öka utgifterna på "skola, vård och omsorg".

SD vill minska de statliga utgifterna på asylinvandring och bistånd men vill använda de besparingarna för att öka andra utgifter.

Och de rödgröna  vill öka nästan alla utgifter (S minst, V mest och Mp mittemellan) utan att minska några andra, något de vill finansiera med skattehöjningar.

Nästa mandatperiod lär det alltså inte bli fler skattesänkningar utan i bästa fall oförändrad skatt och i värsta fall klart högre skatter.


söndag 15 december 2013

Det där med principer

Aftonbladets och DN:s ledarsidor kritiserade i fredags skarpt Ryanair för att de försöker identifiera anställda individer som anonymt uttryckt åsikter på nätet som de inte gillar, för att sedan straffa dem för det.

Dagen innan hade båda publicerat ledare som försvarat Expressens uthängning av personer som anonymt uttryckt åsikter de inte gillar, med det uppenbara syftet att dessa personer i sina privatliv ska straffas för det, något som i vissa fall också skett i form av avskedanden och hot om våld från vänsterextrema terrorister.

Det där med principer tycks inte vara något för Aftonbladets och DN:s ledarredaktioner. Och det är definitivt inte något för Expressens redaktion heller. Såvida då inte principen är åsiktsförtryck.

Som Svenska Dagbladets Sanna Rayman, som däremot har principer, påpekar så har Expressen och andra stora tidningar som princip att nästan aldrig publicera brottslingars, inte ens grova brottslingars, namn. Det är bara i riktigt extrema och spektakulära fall, som serievåldtäktsmannen Niklas Lindgren ("Hagamannen") och den högerextrema massmördande terroristen Anders Behring Breivik som detta frångås.

Även när det gäller valda politiker som dömts för våldtäkt väljer, som Rayman påpekar, Expressen att dölja deras identitet. Den logiska slutsatsen är att Expressen, och Aftonbladets och DN:s ledarredaktioner, anser det vara värre att uttrycka främlingsfientliga åsikter än att våldta, åtminstone så länge man inte våldtar lika många gånger som Niklas Lindgren gjorde.

torsdag 12 december 2013

Inte riktigt samma sak

Per-Olof Samuelsson skriver att med anledning av att han tagit upp samma ämne som jag tog upp: olika välbärgade socialisters hycklande om skatt, fått motargumentet att marknadsliberalt/klassiskt liberalt inriktade personer i så fall är hycklare om de inte avstår från att ta ut olika bidrag eller utnyttja olika offentliga tjänster.

Han kommer med en del bra poänger i sin replik som att det i många områden, exempelvis skolan för ens barn (om man nu har barn), i princip inte är möjligt att avstå från det på grund av det orättfärdiga förbudet mot hemundervisning. Men han tar dock inte upp den viktigaste poängen.

Liberaler i allmänhet uttrycker inte någon vilja att avstå pengar till staten, det har Claes de Faire och andra välbeställda socialister gjort.

Kom ihåg att det Claes de Faire skrev var (bland annat):

Jag vill att regeringen återkallar de 600 kronor som jag fick i onsdags och upprättar en fond. Pengarna behövs mer på annat håll.
I skolan som får allt tuffare att hjälpa våra barn.
De barn som växer upp under fattigdom.
Till järnvägen.
Inte till Claes de Faire.
Här handlar det alltså om att han säger sig vara altruistisk och vilja avstå från pengarna till förmån för fattiga barn och järnvägar via staten. Det är något helt annat än att skriva att man är beredd att avstå från olika sätt att få tillbaka pengar man betalat i utbyte mot att staten inte tar pengarna till att börja med, vilket är den marknadsliberala positionen.

onsdag 11 december 2013

Skattetrycket högre än det oftast sägs

Hur högt är skattetrycket i Sverige? 44% brukar det vanligen sägas. Denna siffra får man i regel fram genom att man delar den offentliga sektorns skatteinkomster med BNP samma år.

Detta är dock en missvisande siffra. Varför är det en missvisande siffra? Därför att det relevanta måttet är summan av skatter delat med nationalinkomsten, och nationalinkomsten är betydligt lägre än BNP.

BNP är nämligen bruttovärdet av det som produceras men eftersom att det krävs investeringsvaror för att producera och eftersom dessa med tiden förlorar sitt värde (endera för att de slutar fungera eller för att de blir omoderna, eller kanske både och) så blir de samlade inkomsterna klart lägre. Därför måste man dra av denna värdeförlust, som brukar kallas kapitalkonsumtion eller kapitalförslitning i nationalräkenskaper och avskrivning i företagsekonomisk redovisning. Mycket riktigt så beräknas naturligtvis den bolagsskatt som företag betalar utifrån vinst efter att avskrivningarna dragits av från vinsten

2012 var den uppskattade kapitalförslitningen i svensk ekonomi 472 miljarder, eller drygt 13,3%  av BNP (som var 3549 miljarder), vilken innebär att nettovärdet av produktionen är 86,7% av bruttovärdet. Dock är det samtidigt så att Sverige hade ett faktorinkomstöverskott (huvudsakligen att svenskar hade klart större kapitalinkomster från investeringar i utlandet än vad utlänningar har från investeringar i Sverige) på 88 miljarder, eller cirka 2,5% av BNP.

Så nationalinkomsten är cirka 89,2% av BNP. Det innebär att om skatterna är 44% av BNP så är det verkliga skattetrycket snarare 49,3%

lördag 7 december 2013

Feministisk förvirring om könsskillnader

Hanna Fahl i DN har en märklig kolumn där hon menar att det är meningslöst att tala om att det finns biologiska könsskillnader eftersom skillnaderna är större inom könen än mellan.

Det är i och för sig sant att med vissa uppenbara undantag, som könsorganens utformning, så är skillnaderna större inom könen än mellan. Män springer i genomsnitt snabbare än kvinnor, men världens snabbaste kvinna
är avsevärt snabbare än de flesta män. På motsvarande är världens starkaste kvinna klart starkare än de flesta män trots att män i genomsnitt är klart starkare än kvinnor.

Innebär det att det är meningslöst att tala om könsskillnader? Nej, det är det inte.Allt det innebär att när man exempelvis utser personal till tjänster som kräver styrka eller snabbhet inte automatiskt utestänger kvinnor utan gör en individuell prövning. Men vetskapen om skillnaderna är ändå meningsfull då det kan förklara varför män är överrepresenterade i fysiskt krävande yrken.där man gjort individuell prövning,

Dessutom så är det så att om man förkastar talet om biologiska könsskillnader eftersom skillnaden är större inom könen än mellan då gäller detta även när det talas om löneskillnader mellan könen.

Trots allt är det avsevärt större skillnader inom könen än mellan. Det finns män (hemlösa exempelvis) som tjänar mindre än till och med det så kallade "existensminimumet" och det finns kvinnor som har extremt höga inkomster. SEB:s kvinnliga VD Annika Falkengren tjänade ifjol 14,2 miljoner brutto, mer än minst 99,999% av alla män i Sverige och för övrigt även klart mer än de andra tre storbankernas manliga VD:ar.

Så om vi då upprättar principen att det är meningslöst att tala om gruppskillnader om skillnaderna är större inom grupperna än mellan, då innebär det att är meningslöst att tala om löneskillnader mellan män och kvinnor

fredag 6 december 2013

Det svenska skolfiaskot och hemundervisningsironin

Det har pratats mycket denna vecka om de usla resultat som svenska skolelever fått i den internationella jämförelse som brukar kallas PISA.

Vad som är orsaken till detta är inte helt klart. Från sverigedemokratiskt håll så skylls det föga förvånande  på invandringen. Men även om en högre andel invandrare nog faktiskt har bidragit till att sänka genomsnittsresultaten en del (invandrarelevers resultat är klart lägre än resultaten från elever som inte har invandrarbakgrund) så är skillnaden mot andra länder och nedgången jämfört med tidigare år för stor för att detta ska vara den huvudsakliga förklaringen.

Skolminister Jan Björklund å sin sida skyller på den gamla socialdemokratiska flumskolan och menar att det gått för kort tid sen hans reformer implementerats för att bedöma resultatet av dem. Han har en poäng i att det gått för kort tid sedan hans reformer genomförts för att bedöma resultaten och troligen har vissa fluminslag i den gamla socialdemokratiska skolan en del i skulden men jag tvivlar starkt på att det exempelvis kommer hjälpa att man gör läraryrket till ett skråväsende.

Från vänstern så kommer två förklaringar som är ännu sämre. Det ena är att hävda att staten satsar för lite pengar på skolan. Men då Sveriges skolutgifter är bland de högsta i världen och då de ökat under det senaste årtiondet så kan det inte ses som ens en delförklaring. Detsamma gäller deras andra förklaring, alltså friskolesystemet. Inte bara finns det inte någon forskning som stödjer att konkurrens skulle sänka resultaten, tvärtom är det så att resultaten är högre i orter med friskolekonkurrens än orter utan.

Vad som är klart är dock att den svenska skolan är dysfunktionell. Vilket gör det extra ironiskt att Björklund genomdrivit ett förbud för föräldrar att själva ta hand om undervisningen om sina barn med idiotiska argument som att "föräldrar klarar aldrig av det för att de inte har lärarutbildning". Nu visar det sig alltså att de som har lärarutbildning i svenska skolor inte klarar av att utbilda barnen på ett ordentligt sätt samtidigt som för övrigt forskningen i området visar att hemundervisade barn har bättre kunskaper än andra.

tisdag 3 december 2013

Maria Abrahamsson överdriver men har ändå en bra poäng

"Alliansfritt Sverige" kritiserar den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson för att hon sagt att hennes inkomst på 60000 kronor brutto, vilket i Stockholm blir 39000 kronor netto, i månaden inte gör henne till höginkomsttagare eftersom det är mycket dyrare att leva i Stockholm än i övriga landet.

Maria Abrahamsson överdriver lite, Stockholm har klart högre genomsnittsinkomst och levnadskostnadsnivå än övriga delar av landet, men även i Stockholm är en person med en nettoinkomst på 39000 i månaden en höginkomsttagare.

Dock har hon i grunden en bra poäng. Levnadskostnaderna i allmänhet och boendekostnaderna i synnerhet är klart högre i Stockholm än i övriga landet vilket gör att den högre genomsnittsinkomsten till stor del är en illusion.

När man jämför levnadsstandard mellan länder brukar man vanligen inte jämföra hur inkomsterna skiljer sig justerat för gällande växelkurs utan man jämför hur inkomsterna skiljer sig justerat för lokal köpkraft, så kallade köpkraftspariteter, eller "purchasing power parity (PPP)" på engelska. Skulle man göra motsvarande köpkraftsjustering mellan olika delar av Sverige skulle framför allt de skyhöga boendekostnaderna i Stockholm göra att inkomstövertaget till stor del suddas ut.

söndag 1 december 2013

Aftonbladet som påvens budbärare

Katrine Kielos uppmärksammar att påven Franciskus skrivit något antikapitalistiskt och antyder att vi därför också borde vara antikapitalistiska. Inga egentliga sakliga argument utan i princip ett rent auktoritetsargument. Men om påven står för en högre sanning när det gäller ekonomi innebär det också att den katolska kyrkans motstånd mot exempelvis homosexualitet, aborter och skilsmässor är korrekt också?

Men påven är mer upplyst än sina företrädare i dessa frågor, antyder dock Kielos, eftersom han sagt att man bör visa kärlek, inte fördömande, mot homosexuella. Men påven har på intet vis sagt att homosexualitet inte är en synd, utan han har gjort en distinktion mellan synden och syndaren. "Älska syndaren-hata synden", med andra ord, något som är i linje med kristen tradition (Ni har säkert hört om bibelberättelsen där Jesus räddar en otrogen kvinna från att bli stenad till döds (med orden "låt den som är utan synd kasta den första stenen" till pöbeln som ville döda henne) och därefter säger åt henne "gå nu och synda inte mer") och som ser exempelvis homosexuell läggning eller den moraliska svaghet som får vissa att skilja sig eller göra abort som en sjukdom.

Nästan alla skulle nog säga att man inte bör hata den sjuke (utan tycka synd om denne och försöka bota denne) samtidigt som man bör hata sjukdomen, ungefär så är Franciskus syn på homosexualitet och andra saker som är en synd enligt katolsk doktrin. Detta är som sagt i linje med traditionell katolsk och kristen syn, men att det är minst sagt anmärkningsvärt att det framhålls som positivt på Aftonbladets ledarsida.