tisdag 29 oktober 2013

Löfvens självmål om exemplet Sydkorea

I ett närmast monumentalt självmål så utnämner Stefan Löfven Sydkorea till ett föredöme, och menar att landet visar på varför Sverige bör sätta satsningar på skolan före skattesänkningar.

Problemet för Löfven är att skattetrycket i Sydkorea endast är 25% av BNP, att jämföra med 44% i Sverige. För att nå till Sydkoreas skattenivå skulle vi behöva sänka skatterna med nära 700 miljarder om året! Och då är Sydkorea ändå tvungen att avsätta en flera gånger större andel av sin statsbudget till militären än Sverige på grund av hotet från den stalinistiska diktaturen i Nordkorea.

Så vad Sydkorea i själva verket visar är att det går att ha radikalt mycket lägre skatter än Sverige och ha ett klart bättre utbildningsväsende. Inte direkt ett exempel man tycker någon som felaktigt påstår att det råder ett motsatsförhållande borde ta upp.....

fredag 25 oktober 2013

Värdet av kontanter

Gamla ABBA-profilen Björn Ulvaeus argumenterar för att kontanter ska slopas. Han har två argument: dels att de kostar att tillverka, transportera och förvara, dels att de är "smutsiga", något han exemplifierar med att han såg någon sjuk person använda kontanter.

Det första argumentet är i princip korrekt, men de kostnaderna är små jämfört med fördelarna. Det där med att vara smutsig överskattar han minst sagt grovt. Risken att bli sjuk från kontanter är försumbart, i princip obefintligt som en expert inom området förklarade i en replik.

Vad är då värdet med att ha kontanter? Utöver den estetiska preferens många av oss har för dem så finns det två huvudskäl, båda relaterat till friheten från staten.

Det ena är att existensen av kontanter förhindrar centralbanker från att sänka den nominella räntan under noll. Om pengar enbart fanns i kontoform skulle det inte finnas något hinder för att införa negativ ränta. Finns inte kontanter kan folk inte ta ut pengar från sina konton. Men nu när kontanter finns så vågar inte centralbankerna sänka räntan under noll då de fruktar att folk skulle ta ut alla sina pengar från kontona.

Det andra är att existensen av kontanter är en av de få kvarvarande hindren mot det allt värre övervakningssamhället. När du betalar kontant går inte en transaktion att spåra till dig (såvida du inte drar något av affärernas kundkort), men betalar du med en elektronisk överföring då kommer banken att veta vad du köpt-och när och var du köpt vad du köpt. Och om du tror att NSA, FRA och andra som vill övervaka dig låter sig hindras av den så kallade banksekretessen då är du väldigt naiv.

I dessa tider när vi tack vare hjälten Edward Snowden och andra fått reda på hur övervakningssamhället blivit allt värre och värre så är det av största vikt att vi slår vakt om de saker som bevarar vår integritet. Kontanter är en av de viktigaste skydden av den personliga integriteten som finns och måste därför värnas.

Ränteavdraget borde slopas

Att vänsterpartiet skulle ha den sundaste inställningen i en fråga var då något jag aldrig trodde jag skulle få se, men de är faktiskt de enda som förespråkar den rationella åtgärden att begränsa avdragsrätten för skuldräntor (dock tvivlar jag på att de vill genomföra den sänkning av kapitalinkomstskatten som krävs för att bevara skattesystemets symmetri)

Näst efter avreglering av byggandet är det den mest rationella åtgärden för att begränsa skuldökningen. Att som vissa partier istället förespråka mer av fyrkantiga administrativa regler kring exempelvis amorteringskrav skapar ett ekonomiskt absurt system att staten subventionerar vissas lånande samtidigt som man förbjuder andras. Tydligen är dock rädslan att stöta sig med storstadsförorternas högbelånade medelklass viktigare än att ekonomin fungerar bra.


måndag 21 oktober 2013

Enligt S-tidning är lägre utgifter lika med högre skatter

Socialdemokratiska "Aktuellt i Politiken" hävdar att löntagarna fått betala skattesänkningarna via en höjning av den så kallade "allmänna löneavgiften". I illustrationen i början av artikeln framställs det som att skattesänkningarnas storlek är lika med den allmänna löneavgiftens, drygt 140 miljarder, något som helt klart ger intrycken att den senare betalt de förra.

Detta är missvisande på flera plan. För det första, som det medges senare i artikeln, så fanns den allmänna löneavgiften även under den föregående Socialdemokratiska regeringen. Och även med oförändrad procentsats hade den ökat eftersom lönesumman ökat. Ökningen som kan tillskrivas högre skattesats är alltså inte som illustrationen antyder 141 miljarder eller som påstås i artikeln 91 miljarder, utan mindre än 80 miljarder

Ännu viktigare är att den "allmänna löneavgiften" inte är en fastställd skatt. Det är en funktion, en residual, av skillnaden mellan hur mycket intäkter staten får från arbetsgivaravgifterna och hur mycket man betalar ut till de olika transfereringssystemen. Utbetalningarna till exempelvis a-kassan utgör grunden för hur hög den så kallade "arbetsmarknadsavgiften" ska vara och när utgifterna för det sjunker så sjunker även "arbetsmarknadsavgiften". Givet en viss skattesats för de totala arbetsgivaravgifterna innebär då en lägre "arbetsmarknadsavgift" direkt orsakad av lägre utgifter för a-kassa att den "allmänna löneavgiften" stiger med lika många procentenheter.

Eftersom att de totala arbetsgivaravgifterna inte höjts, utan tvärtom sänkts något (dock för lite enligt mitt tycke), så är ökningen av "den allmänna löneavgiften" alltså helt resultatet av att utgifterna för exempelvis a-kassa sänkts. Att som Aktuellt i Politiken beskriva det som en skattehöjning är alltså helt fel, utan på sin höjd kan det beskrivas som en utebliven skattesänkning. Men den skattelättnaden har då istället kommit i form av jobbskatteavdrag.

Dock har höjningen av den "allmänna löneavgiften" relevans för en annan diskussion. Eftersom att jobbskatteavdragen då finansierats via lägre transfereringar till personer i yrkesverksam ålder är det missvisande att säga att de varit orättvisa mot pensionärerna, något som pensionärsorganisationer och vissa andra politiska grupper, däribland det Socialdemokratiska partiet envist hävdat.

lördag 19 oktober 2013

Restaurangmomssänkning har åstadkommit en kraftig sysselsättningsökning

Riktigt välgjord rapport från Besöknäringens arbetsgivarorgan Visita om effekten av den sänkta restaurangmomsen.

Man visar på klara tecken på hur momssänkningen sänkt priserna betydligt jämfört med hur de annars kunnat förväntas vara och påpekar att den samlade lönesumman ökat med 20,6% mot 6,5% för ekonomin som helhet. Rensat för löneökningar så motsvarar det en sysselsättningsökning på 15% för restaurangnäringen mot 1,5% för hela ekonomin.

Som Visita konstaterar motsvarar det en sysselsättningsökning på 9600 (de avrundar i rapporten i bland upp det till 10000) sedan momsen sänktes. Om vi antar att hela den relativa ökningen jämfört med övriga ekonomin på 13,2% (1,206/1,065) beror på sänkningen är effekten alltså redan 8500 jobb. De långsiktiga effekterna kan bli ännu större då det leder till att fler företag etableras eller bygger ut sin verksamhet

Visita noterar också i slutet av rapporten att alternativa sysselsättningsundersökningar från SCB ger vid hand en klart svagare utveckling än lönesumman. Men som Visita noterar är lönesummor en mer tillförlitlig källa eftersom den bygger på de faktiskt utbetalade lönerna varje månad, medan de andra är intervjuundersökningar med mycket hög statistisk felmarginal.

Irrelevanta fakta är ogiltiga argument även om de är sanna

Ibland är faktaargument ogiltiga trots att de, åtminstone på sätt och vis, är sanna. Ett exempel på det är när de som hävdar att grekerna själva inte är ansvariga för sin kris påpekar att medelarbetstiden i Grekland är klart högre än i exempelvis Tyskland och Sverige, vilket då bevisar att grekerna inte är "lata" och "därmed" inte är ansvariga för sin kris.

Men antalet timmar grekerna befinner sig på arbetet är, annat än möjligen delvis och indirekt, inte alls relevant för denna fråga. Ja, faktum är att det inte, återigen annat än möjligen delvis och indirekt, ens är relevant hur mycket de producerar på arbetet.

Det som är relevant är hur höga grekernas utgifter var i förhållande till deras inkomster, och där visar de enorma underskotten i statsbudgeten och bytesbalansen att grekerna som nation via sin stat slösade mycket mer än de tjänade och därmed gjorde sig själva ansvariga för sin kris.

Jag kom att tänka på det när jag läste denna debattartikel från TCO:s ordförande Eva Nordmark där hon kräver ökade statliga subventioner till höginkomsttagare genom höjt tak i a-kassan. Hennes argument för det är bland annat att medlemmar i hennes förbund som tecknar privata tilläggsförsäkring, blir tvungen att betala för a-kasseersättning tre gånger: först via den del av arbetsgivaravgifterna som finansierar subventionen av a-kassan, sen via den formella a-kasseavgiften och sen vi avgiften till tilläggsförsäkringen.

Men det relevanta här är inte hur många gånger det betalas, utan det relevanta är relationen av betalningarnas värde i förhållande till förmånernas värde. Och faktum är att eftersom finansieringen sker via arbetsgivaravgifter som till stor del betalas av arbetande som inte är berättigade till a-kassa så subventioneras ändå deras förmåner.

tisdag 15 oktober 2013

Reinfeldt: mer på det som inte lyckats

Alliansregeringen har under sina 7 år sänkt skatterna på arbete och ökat utgifterna på skolan och andra offentliga verksamheter. Något som dels finansierats via lägre utgifter på bidragssystemen och dels via försvagat budgetsaldo

Resultatet av satsningen på sänkt skatt har varit positivt med stigande sysselsättningsgrad medan de ökade utgifterna på skolan varit associerat med sämre resultat. Reinfeldts slutsats, nu när utrymmet att försvaga budgetsaldot är mer begränsat, är att fortsätta på den inslagna vägen när det gäller den satsning som misslyckats men inte med den som lyckats......

måndag 14 oktober 2013

Ekonomipristagare vs samma års ekonomipristagare

Så i år gick nobelpriset i ekonomi dels till Eugene Fama, en man mest känd för att hävda att finansmarknaderna är effektiva, och dels till Robert Shiller (samt någon relativt okänd ekonometriker vid namn Lars Peter Hansen) som gjort sig känd för att kritisera denna syn. Så Riksbankens budskap tycks vara att den ekonomiska sanningen både är att de är effektiva och att de inte är det....

lördag 12 oktober 2013

Miljöpartiet: höj skatterna för att finansiera "genuspedagoger"

Bra krönika idag av Paulina Neuding om Miljöpartiets vidriga förslag om att tvinga alla  förskolor att ha "genuspedagoger". "Genusvetenskap" är som Neuding påpekar något som riktiga forskare beskriver som "trams" och ”så dumt så man inte tror det är sant”  men inom Miljöpartiet, och tyvärr också de flesta andra partier, är det desto populärare varför man vill indoktrinera alla från tidig barndom i det.

Att anställa en massa "genuspedagoger" kostar naturligtvis för övrigt en hel del pengar, men det löser förstås Miljöpartiet med sina krav på stora skattehöjningar.

fredag 11 oktober 2013

S kan bilda ny minoritetsregering om de vill

Traditionellt sett när Socialdemokraterna bildat regering, mellan 1932-76, 1982-91 och 1994-2006 så har det alltid varit som minoritetsregering med (S) som enda parti, förutom under andra världskriget då alla partier utom VPK ingick i en nationell samlingsregering, samt den korta perioden 1968-70, då man hade egen majoritet.

Det har alltid varit, och är nog fortfarande, Socialdemokraternas förstahandsval om de får regeringsmakten. Det som gjort att många trott att det inte kommer hända igen är att ett av de partier som ingår i dess regeringsunderlag, Miljöpartiet, insisterat på att ingå i regeringen. Efter 2002 års val, då de borgerliga och Miljöpartiet tillsammans var större än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans hotade man fälla Göran Perssons regering om man inte fick ministerposter och sa att man inte längre skulle finns sig i att enbart vara stödparti. Persson såg dock igenom deras bluff och sa nej till kravet och sa att om de inte gillade det så får de väl försöka bilda regering med de borgerliga. Samtal fördes också
mellan Miljöpartiet och de borgerliga om det, men de stora sakpolitiska skillnaderna förhindrade det, och Socialdemokraterna förblev ensamt regeringsparti.

Sedan dess har Miljöpartiet med ännu större bestämdhet krävt att få ingå vid en rödgrön valseger, något Mona Sahlin tog på så stort allvar att hon öppet gick med på kravet. Efter en revolt från partivänstern så togs sedan även Vänsterpartiet med, något som slutade med storförlust 2010.

Eftersom det slutade så dåligt för de rödgröna 2010 så kommer man inte samordna sig 2014 på motsvarande sätt, men Miljöpartiet fortsätter att kräva att få ingå i regeringen vid rödgrön valseger och nästan alla antar att det blir så.

Kanske blir det också så, men om de ville så skulle Socialdemokraterna kunna bilda minoritetsregering igen. Anledningen är att de borgerliga har sagt att om de rödgröna tillsammans blir större än alliansen då kommer de att lägga ned sina röster när Stefan Löfven väljs till statsminister. Som det ser ut kommer Vänsterpartiet också lägga ned sina röster till en S-ledd regering. Det innebär att enbart Miljöpartiet och Sverigedemokraterna kommer att rösta emot, och då det är mycket osannolikt att de tillsammans skulle få fler röster än Socialdemokraterna så skulle Socialdemokraterna återigen kunna ensamma bilda minoritetsregering.

tisdag 8 oktober 2013

Återvänd till utanförskapsbegreppet

Per Gudmundsson har delvis rätt när han pekar på hur ett fokus på den öppna arbetslösheten är missvisande och gynnar Socialdemokraterna. Socialdemokraterna höll under sin tid vid makten artificiellt ner den öppna arbetslösheten genom att sjukskriva och förtidspensionera arbetslösa i stor skala, och även om de inte vill tala om det, lär de agera på liknande sätt om olyckan skulle vara framme och det bli en rödgrön regering nästa år.

Problemet är att hans alternativa problemformulering om antalet sysselsatta lätt kan avfärdas som att enbart avspegla folkökning. Istället bör man fokusera på sysselsättningsgraden eller alternativt den totala andelen bidragsförsörjda bland personer yngre än 65. Och medan den öppna arbetslösheten är något högre än den var 2006 så har den totala andelen bidragsförsörjda fallit pga ett stort fall i andelen förtidspensionärer samtidigt som sysselsättningsgraden stigit.

Närhelst vänsterdebattörer talar om "högre arbetslöshet" bör borgerliga/liberala man fråga om de vill återgå till att försöka dölja den med förtidspensioneringar och därefter påpeka att det totala utanförskapet fallit.

Socialdemokraternas förkärlek till påtvingat umgänge

Socialdemokraterna har nu kommit ut med krav på:

-Obligatorisk gymnasieskola
-Att förskolan ska bli "allmän" ,obligatorisk många år.
- Och nu "obligatorisk mönstring".

Det är oklart vad det senaste innebär. Ska det bara bli så att man tvingas till några dagars granskning av psykologer och dylikt och sen får man göra vad man vill, eller är det tänkt att innebära ett återinförande av värnplikten, fast nu då även för kvinnor ?

Oavsett vilket tycks det som att det Socialdemokratiska partiet tycks se det som något av ett självändamål att maximera tiden av påtvingat umgänge, vilket är den "röda tråden" mellan dessa förslag, med allt vad det innebär i form av mobbning, konformism och allmänt kränkande av individuell frihet.

Illa som den nuvarande regeringen med Jan Björklund i spetsen är i dessa frågor så utmärker sig (S) som ännu mycket värre

fredag 4 oktober 2013

Inte lika lätt att upphäva skatteförändringar som att vara emot att de införs

Den Socialdemokratiska partiledningen, med Stefan Löfven och Magdalena Andersson i spetsen, möter på kritik från såväl många borgerliga politiker som det egna partiets vänsterflygel och Miljöpartiet och Vänsterpartiet för sitt dubbla besked att vara emot att jobbskatteavdraget införs men också emot att det rivs upp efter det att det införs.

Delvis är kritiken berättigad, särskilt då som partiet i sina utgiftsförslag utgår från att det inte införs, trots att vi redan vet att det kommer att införas. Om de då accepterar det innebär det att det saknas 12 miljarder för att finansiera deras utgiftsökningar. Vilka utgifter som då ska hållas nere vägrar S-ledningen att ange, men det borde de krävas besked på.

Och om är fel med ett jobbskatteavdrag, vilket de anser, då är det i grunden fel oavsett om det redan är infört eller ej.

Men rent politiskt är det på sätt och vis förståeligt. Det kritikerna bortser från är att folk i allmänhet upplever det som mycket värre att bli av med inkomster de vant sig vid än att aldrig haft inkomstnivån. Och när det blir september nästa år kommer de breda medelklassgrupperna att ha vant sig vid den inkomstförstärkningen. Att då gå till val på att ta bort den skulle kosta Socialdemokraterna betydligt fler väljare än om det aldrig införts och de helt enkelt sagt att de inte vill införa.

Motsvarande politiska logik gäller, fast omvänt, gäller för den grupp som ingen vill anklagas för att gynna: de rika. De borgerliga partierna var emot den så kallade värnskatten när den infördes 1995, och till och med dåvarande S-ledaren Ingvar Carlsson sa att den bara skulle vara tillfällig och avskaffas efter en mandatperiod (alltså 1999). Men när det väl gått en mandatperiod då kunde inte S-ledningen rättfärdiga för sin partivänster att låta den försvinna eftersom det skulle gynna de rika.

Och trots att det inte bara är så att de nuvarande regeringspartierna var emot den när den infördes utan det också är så att alla företrädare för den nuvarande regeringen (inklusive Anders Borg) sagt att den är skadlig för ekonomin, och därför nog med säkerhet aldrig infört den om den inte redan funnits, så har framför allt Anders Borg motsatt sig att den slopas, något han inför interna kritiker i partiet motiverade så här:

De av er som känner er trygga med att stå i en valstuga och säga att vi tycker att en bankdirektör behöver en skattelättnad på 40.000 kronor i månaden, men att vi också tror på sammanhållning och därför ska en sjuksköterska få 400 kronor i månaden. Om ni tycker att det fungerar, om ni kan se en sjuksköterska, en lärare, en polis, en brandman i ögonen och säga det, då ska vi ta bort värnskatten.
Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons till synes märkliga "femte jobbskatteavdraget är dåligt, men vi vill inte ta bort det" är i grunden samma som Anders Borgs "värnskatten är dålig, men vi vill inte ta bort det", med enda skillnaden att Löfven & Andersson utgår från en rädsla att låg- och medelinkomsttagare ska bli missnöjda över att de får det sämre medan Borg utgår från en rädsla att låg- och medelinkomsttagare ska bli missnöjda över att höginkomsttagare får det bättre.

torsdag 3 oktober 2013

Hur oppositionen skiljer sig från regeringen

Idag och igår har oppositionspartierna presenterat sina "skuggbudgetar". Nedan framgår hur mycket högre skatter de föreslår för nästa år (netto) jämfört med regeringen:

Vänsterpartiet 94 miljarder
Miljöpartiet 31 miljarder
Socialdemokraterna 28/16 miljarder
Sverigedemokraterna 10 miljarder

Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förespråkar alla att vissa skatter ska vara lägre än regeringen föreslår men skattehöjningarna överstiger alltså med bred marginal skattesänkningarna, allra mest för Vänsterpartiet, minst för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraternas enda skattesänkning är något som formellt inte betraktas som en skattesänkning, nämligen slopad andra sjuklönevecka  men som är det i praktiken då det är att betrakta som en skatt att tvinga arbetsgivare att betala sjuklön. Den är dock väldigt liten jämfört med de 30 miljarder i bruttohöjningar av skatter de föreslår. En av Vänsterpartiets "skattesänkningar" är något som endast formellt är en skattesänkning. sänkt skatt på förtidspension, föräldrapenning och sjukpenning något som med tanke på att de inkomsterna är bidrag dock snarare bör betraktas som en bidragshöjning.

Att jag skriver 28/16 miljarder för Socialdemokraterna beror på att de samtidigt säger att de är emot att ett femte jobbskatteavdrag införs men att de har redan nu säger att de inte tänker riva upp det.  28 miljarder är då om man räknar med att de säger nej till jobbskatteavdraget, 16 miljarder om man betänker att de samtidigt säger sig acceptera det

tisdag 1 oktober 2013

Så ledarskribenter får ljuga?

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson har ett högt tonläge i inlägget "en partiledare får faktiskt inte ljuga" och säger att det finns "en särskild plats i helvetet" för Göran Hägglund (notera hur hon för övrigt uttrycker sig lika religiöst som en kristdemokrat!) eftersom han "ljuger" om att resurserna för "skola, vård och omsorg" ökat.

Hon har i och för sig en poäng i att det är missvisande att inte justera för inflation och befolkningstillväxt, vilket Hägglund inte gjorde. Men faktum kvarstår att den offentliga konsumtionen, där utgifter för "skola, vård och omsorg" ingår ökat under alliansregeringen.

Under första halvåret 2006 var den offentliga konsumtionen 374 miljarder, under första halvåret 2013 var den 483 miljarder, en nominell ökning på 29%. Givet en folkökning på 5% och en inflation på 13% så innebär det en real ökning per invånare med 9%.

Notera också att denna ökning är snabbare än BNP-ökningen. Första halvåret 2006 utgjorde offentlig konsumtion 25,8% av BNP, en andel som steg till 27,1% första halvåret 2006. Andelen av våra ekonomiska resurser som går till "skola, vård och omsorg" har alltså stigit betydligt, motsvarande 5% snabbare (27,1/25,8) än BNP

(Källa till alla siffror är SCB:s statistikdatabas ).

Hur man än räknar så är Petterssons påståenden direkt felaktiga. Eller för att uttrycka det som hon skulle ha uttryckt det så finns det en särskild plats i helvetet för en lögnare som hon.