fredag 27 september 2013

95% säkra på....." 0,78 grader"

Att vänstern i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet, är extremt överrepresenterade inom svensk journalistkår märks en dag som denna då nyhetsrapporteringen domineras av att FN:s klimatpanel nu säger sig vara ännu säkrare, 95% istället för som tidigare 90%, att uppvärmningen ska bero på människans utsläpp.

Men det de inte säger är att denna uppvärmning enligt samma rapport är närmast bagatellartad till sin karaktär. Så här står det i rapporten:

The total increase between the average of the  1850–1900 period and the 2003–2012 period is 0.78 [0.72 to 0.85] °C, based on the single longest dataset available

0,78 grader har uppvärmningen alltså hittills varit efter mer än ett århundrade av rekordutsläpp av koldioxid och andra "växthusgaser". Det är mindre än skillnaden i temperatur mellan Gävle och Stockholm.

Otroligt men sant

EU, där Sverige ingår, anser inte att al-Shabab, den somaliska islamistgrupp som utförde det bestialiska terrordådet mot en galleria i Kenyas huvudstad Nairobi, är att betrakta som en terroristgrupp.

Det är samma EU som i åratal vägrat terrorstämpla Hizbollah, och som inte ens nu vill terrorstämpla mer än den "militära grenen" vilket bara är löjeväckande (eftersom den militära grenen lyder under den politiska) och verkningslöst.

Kommer terrorn i Nairobi få EU att äntligen terrorstämpla al-Shabab? Det borde vara självklart, men är knappast det. Måhända blir det återigen bara "den militära grenen" som terrorstämplas......


torsdag 26 september 2013

Inte mycket av "exportboom"

"UD förutspår exportboom", basunerar olika medier ut. Nu har ju UD:s prognoser inte visat sig särskilt tillförlitliga . Man förutspådde exempelvis en kraftig ökning redan i år, men siffror släppta idag visar att exporten hittills i år (januari-augusti) fallit med 9% jämfört med motsvarande månader 2012.

Hur det faktiskt blir beror på en rad faktorer, som kronans kurs och den globala konjunkturen i allmänhet och den europeiska i synnerhet.

Men för all del är det som journalisterna kallar "exportboom", en ökning på 24% på 5 år, långt ifrån omöjlig. Bara inte det blir någon ny kris eller kronan stiger dramatiskt är det nog minst lika troligt att siffran överskrids som att den underskrids.

Men satt i relation till handelsministerns (extremt orealistiska) mål om fördubbling på 5 år, är 24% ökning inte så mycket att hurra för. Och det är lägre än de 27% som den ökade mellan 1997 och 2002, och klart lägre än de 41% som den ökade mellan 2002 och 2007. Däremot är det mycket bättre än de ynka 3% det ökade mellan 2007 och 2012.

Men med tanke på att värdet av exporten nu ser ut att bli klart lägre 2013 än det var 2007 även ojusterat för inflation, så är en 24%:lig nominell ökning mellan 2013 och 2018 allt annat än en imponerande "exportboom".

måndag 23 september 2013

Tysklands framgång mot arbetslösheten under Merkel

Trots FDP:s kraftiga nedgång, så gick det, som jag diskuterade i förra posten, för regeringspartierna ändå hyfsat bra tack vare CDU/CSU:s stora uppgång. Detta i en tid då det rent allmänt går uselt för sittande regeringar. I Norge och Australien förlorade de sittande regeringarna makten och enligt opinionsmätningarna så är även de sittande regeringarna i Sverige och Danmark rätt så impopulära.

Varför gick det då så bra för Merkel? Tja, kanske för att under hennes 8 år som förbundskansler har arbetslösheten (som framgår av nedanstående diagram) i Tyskland fallit från drygt 11% till drygt 5%, den klart bästa utvecklingen i Europa. Till detta kommer att sysselsättningsgraden stigit ännu mer då aktivitetsgraden stigit och att reallönerna stigit.


Risken med stödröstning

Ännu är rösterna inte färdigräknade i det tyska valet, men det mesta tyder på att trots att Angela Merkels CDU/CSU ökar mycket kraftigt jämfört med förra valet så förlorar den borgerliga sidan majoriteten. Anledningen är att hennes koalitionspartner, marknadsliberala FDP tappar stort och får bara 4,8%  vilket innebär att de hamnar under 5%-spärren som finns för att bli representerade i Tysklands motsvarighet till Riksdagen, Förbundsdagen (Bundestag på tyska).

De 41,5% som CDU/CSU fick är lägre än de 42,7% som Tysklands rödgröna partier, miljöpartistiska Grüne, vänsterpartistiska Die Linke och socialdemokratiska SPD sammanlagt fick, vilket innebär en rödgrön majoritet. Dock lär det inte innebära en rödgrön regering, för till skillnad från svenska Socialdemokraterna som gärna samarbetar med Vänsterpartiet, så vägrar SPD samarbeta med Die Linke pga partiets rötter i det forna östtyska kommunistpartiet. Den troliga utgången är därför en storkoalition mellan SPD och CDU/CSU.

Samtidigt kan det noteras att FDP under valrörelsens slutskede kampanjade delvis med devisen "vill ni ha Merkel, rösta på FDP" och fick nog därför ett stort antal stödröster från väljare från väljare som egentligen föredrog CDU/CSU. Det visade sig dock att antalet stödröster var just precis fel, både för få och för många på samma gång. De var för många eftersom de var tillräckligt många för att förvägra CDU/CSU egen majoritet givet att FDP åkte ut, men de var också för få eftersom de var otillräckligt många för att FDP skulle hålla sig kvar i Förbundsdagen.

Lärdomen av det är att moderatsympatisörer som funderar på att stödrösta på Centern eller Kristdemokraterna tar en stor risk. De kan med sina stödröster bidra till att partierna inte åker ut ur riksdagen, men om det visade sig att otillräckligt många andra tänker så innebär stödröster bara att fler borgerliga röster utestängs när det gäller representation i Riksdagen.

söndag 22 september 2013

Miljöpartiet i regeringsställning vore en katastrof

Här är en sammanställning av de tre rödgröna partiernas föreslagna skattehöjningar. Att Vänsterpartiet är värst är väntat, men anmärkningsvärt är att Miljöpartiet föreslår klart större höjningar än Socialdemokraterna. Notera att denna tabell troligen underskattar Miljöpartiets skattehöjningsiver då Gustav Fridolin, till skillnad från Stefan Löfven, sagt att han förespråkar att femte jobbskatteavdraget ska rivas upp även för låg- och medelinkomsttagare (vilket skulle innebära en höjning med klart mer än 2,7 miljarder).


Samtidigt säger Miljöpartiet att de kommer att kräva att minst två kärnkraftsreaktorer avvecklas nästa mandatperiod, något som skulle innebära högre elkostnader för hushållen och ordentligt försvaga den elintensiva basindustrins konkurrenskraft.

Att Miljöpartiet i regeringsställning vore en katastrof mot bakgrund av ovanstående, och andra, fakta uppenbart. Att vissa borgerliga/liberala företrädare anser att man bör samarbeta med eller t.o.m. rösta på partiet är desto mer obegripligt.

lördag 21 september 2013

130 miljarder 2014 inte samma som 130 miljarder 2002

Daniel Suhonen från vänstertankesmedjan Katalys får utrymme på DN debatt idag. Hans artikel innehåller som väntat många felaktigheter och missvisande påståenden, men det mest häpnadsväckande är påståendet att Reinfeldt genomfört Bo Lundgrens gamla skattepolitik. Bo Lundgren föreslog skattesänkningar på 130 miljarder, med de skattesänkningar som nu föreslås har Reinfeldt sänkt skatterna med 130 miljarder, hävdar Suhonen.

Även om Suhonens påstående att Reinfeldts skattesänkningar skulle uppgå till 130 miljarder är korrekt så stämmer det inte att de skulle vara samma som Bo Lundgren gick till val på 2002.

Detta dels för att de skattesänkningar som genomförts är mer "progressiva" än de Lundgren föreslog. Lundgrens skattesänkningar var mestadels såna som formellt bara gynnar de rikaste, som helt slopad statlig inkomstskatt. slopad förmögenhetsskatt och slopad fastighetsskatt. Reinfeldt har visserligen slopat förmögenhetsskatten och gjort fastighetsbeskattningen mer regressiv men vad gäller den statliga inkomstskatten har han nöjt sig med en mindre höjning av brytpunkten (samt en till föreslagen mindre höjning som lär stoppas i riksdagen). Istället är det låg- och medelinkomsttagare bland löntagare och pensionärer som fått de procentuellt största skattesänkningarna.

Dessutom så är faktiskt 130 miljarder nu inte likvärdigt med 130 miljarder 2002. Anledningen är att pga en kombination av en större befolkning, inflation och höjd real genomsnittsinkomst så är BNP i nominella termer klart större nu än 2002. 2002 var BNP 2444 miljarder, 2012 hade det ökat till 3549 miljarder. Hur stor BNP kommer vara 2014 vet ingen nu av uppenbara skäl, men regeringens prognos i budgetpropositionen är 3748 miljarder.

Detta kan vara överoptimistiskt men det handlar ändå om en nominell ökning på runt 50%. Vilket innebär att 130 miljarder 2014 motsvarar 85-90 miljarder 2002.

fredag 20 september 2013

Lars E.O. Svenssons nya

Lars E.O. Svensson fortsätter sitt "korståg" mot idén att Riksbanken bör begränsa sin inflation för att begränsa skuldsättningen. Förra gången kom han med teorin att detta vore kontraproduktivt för att begränsa skuldsättningsgraden, en teori som inte höll för närmare granskning.  Nu har han kommit med en ny infallsvinkel och kritiserar föreställningen att svenska hushåll är för högt skuldsatta.

Svensson menar att det inte är något problem med hög skuldsättning eftersom hushållens tillgångar är klart större än deras skulder. Detta var ett argument som förnekarna av den amerikanska bostadsbubblan ofta använde.

Detta argument hade varit giltigt om det inte varit för två saker. För det första så bortser det från att det inte alltid är samma personer/hushåll som har skulderna som har tillgångarna. Det 100-tal miljardärer som finns i Sverige har sammanlagt över 1000 miljarder i tillgångar men förmodligen inte så många skulder. Som kontrast finns det många hushåll med skulder som är 3-4 gånger (eller ännu mer) deras inkomst samtidigt som de inte har så mycket mer tillgångar än deras hem. Att blanda samman dessa grupper blir missvisande.

För det andra så kan hushållens tillgångar i form av aktier eller hus falla i värde samtidigt som värdet på deras lån inte faller. Och då uppstår problem.

Eftersom Svenssons argument användes av förnekarna av deras bostadsbubbla kan en jämförelse också göras med hur siffrorna såg ut där då och hur de ser ut nu i Sverige. Detta är data för hushållens skulder och tillgångar i procent av den disponibla inkomsten

Sverige nu: ( Svensson själv som källa)
Tillgångar 510% (630% inkl. kollektiva pensionsförsäkringar)
Skulder    170%
Förmögenhet  340% (460% inkl. kollektiva pensionsförsäkringar)

USA 2007
Tillgångar 780%
Skulder    136%
Förmögenhet 644%

Situationen är alltså värre nu än i USA före deras bostadskrasch, detta till och med om man inkluderar de kollektiva pensionsförsäkringarna bland tillgångarna. Och det är nog olämpligt i detta sammanhang att inkludera de kollektiva pensionsförsäkringarna då hushållen inte kan använda pengar därifrån förrän de går i pension.

Jag håller dock i och för sig med honom om att man inte borde införa någon lag om amorteringstvång. Det beror dock inte på att jag inte tycker skulderna är för höga, utan för att det är ett dåligt sätt att bekämpa det som skapar minst lika mycket problem som det löser. Avreglering av byggandet och en begränsning eller helst slopande av skattesubventioneringen av lån via avdragsrätten för räntor vore bättre sätt att bekämpa det.

onsdag 18 september 2013

Sänkt skatt för höginkomsttagare är sakligt rätt

Det ser tyvärr ut som att de rödgröna sätter sin sakpolitiska agenda före deras påstådda princip om att "inte samarbeta med SD" då man nu anpassar sina förslag efter SD:s önskemål, vilket skulle kunna stoppa den höjda brytpunkten för statlig inkomstskatt.

När SD motiverar varför man är för femte jobbskatteavdraget men inte den höjda brytpunkten säger man att "Sverigedemokraterna har varit emot höjningen av brytpunkten eftersom det inte har någon tydlig sysselsättningsskapande effekt."

Det stämmer dock inte. Förslaget har i och för sig i princip obefintlig effekt på incitamenten för arbetslösa att ta lediga jobb, däremot lär det få fler vilja satsa på att vidareutbilda sig till höglöneyrken. Och det kommer att få färre högutbildade svenskar att vilja emigrera och locka hit fler högutbildade arbetskraftsinvandrare.

Och fler högproduktiva kommer även gynna andra, dels för att priserna på deras tjänster pressas och dels för att de kommer efterfråga andra gruppers tjänster och därmed öka andra gruppers sysselsättning.

Just i dagarna släpptes faktiskt en studie som illustrerar den betydande effekt som marginalskatten har på utbudet av högproduktiv arbetskraft. I Danmark införde man 1992 ett system där de som uppfyller vissa krav fick en inkomstskatt på 30% medan andra fick fortsatt betala 62%. Här är resultatet som visar antalet högbetalda arbetskraftsinvandrare. De som var över nivån för att få lägre skatt illustreras med linjen med fyrkanter, de som var under och fick betala fortsatt hög skatt illustreras med trianglar.
Före systemet infördes så utvecklades antalet likartat, men efter det att vissa fick skattelättnad ökade den inkomstgruppen kraftigt i relativa termer, nära fördubblades. Detta innebär för övrigt att även om man bortser från de indirekta positiva effekterna så var sänkningen nästan helt självfinansierad.

tisdag 17 september 2013

Skattesänkningar är ingen kostnad

Att vänstern ägnar sig åt begreppsförvirring är ingen nyhet. Ett bra exempel på sådan förvirring är när man hävdar att skattesänkningar innebär att man "slösar bort skattepengar". Skattesänkningar innebär dock naturligtvis inte att skattepengar slösas bort, det innebär att medborgarnas pengar inte blir till skattepengar.

Detta är något som man bör tänka på när olika debattörer hävdar att skattesänkningar skulle vara "kostsamma". Ofta brukar vänsterföreträdare och andra motståndare till skattesänkningar hävda att exempelvis sänkt restaurangmoms eller jobbskatteavdrag är "oerhört kostsamma" eftersom någon beräkning visar att varje nytt jobb de skapar "kostar" någon miljon. Poängen är dock att även om dessa beräkningar är sanna så är det inte sant att det kostar samhället något. Ja, faktum är att det inte är en kostnad ens om den jobbskapande effekten är noll.

Visst, det innebär lägre intäkter för staten, men statens intäktsminskning är medborgarnas inkomstökning. Resurserna försvinner inte utan omfördelas.

Och givet att de flesta skattesänkningar skapar jobb så utgör dessa nya jobb en ren samhällsekonomisk vinst

Vad som däremot är en kostnad är när staten exempelvis satsar mer på skolan. Skolan är inget självändamål utan ett medel och utgifter på den kan i bästa fall beskrivas som en investering. Vilket innebär att de eventuella positiva effekter som satsningar på skolan har måste räknas bort från kostnaden. Det ger den typen av offentliga investeringar en inbyggd nackdel.

Jag kan redan tänka mig två invändningar mot mitt ovanstående resonemang. Det ena är att det borde innebära att även  bidragshöjningar inte är en samhällsekonomisk kostnad. Och det stämmer på sätt och vis, om vi enbart ser till den direkta effekten så är bidragshöjningar likt skattesänkningar bara något som omfördelar. Men skillnaden är att medan vi har anledning att tro att de flesta skattesänkningar ger fler jobb så finns det ingen anledning att tro att högre bidrag har en sådan effekt. Många bidrag har tvärtom en jobbförstörande effekt.

Det andra är att det skulle innebära att även privata investeringar är en kostnad. Och visst är de det, även om kostnaden med rätta sprids ut över flera år i bokföringen som så kallade avskrivningar eftersom investeringsvaror i regel håller i flera år. Om investeringen genererar intäkter som överskrider värdet för utgifterna så innebär det ändå en vinst. Men när man beräknar vinst måste ändå investeringsutgiften räknas av, precis som då när man beräknar eventuell vinst från investeringar i skolan måste investeringsutgiften dras av från de positiva effekterna.

måndag 16 september 2013

De rödgrönas val

Regeringen föreslår som väntat 2 nya skattesänkningar, dels ett femte jobbskatteavdrag och dels höjd brytpunkt/skiktgräns för statlig inkomstskatt. De tre rödgröna partierna säger att man tänker lägga ett förslag om att stoppa sänkningarna.

Det intressanta är då att SD säger nej till den höjda brytpunkten men ja till jobbskatteavdraget. Detta innebär att de rödgröna endera måste låta SD utforma politiken genom att endera själva ändra sitt förslag för att stoppa enbart den höjda brytpunkten eller rösta på ett SD-förslag med den innebörden eller så måste de låta regeringen få igenom förslaget. Det första alternativet är det mest sakligt logiska, men det skulle innebära att man frångår sin moraliska princip om att inte samarbeta med SD.

För notera att det första alternativet innebär inte bara att man röstar på samma sätt som SD, vilket man gjort flera gånger tidigare, utan det innebär att man utformar sina förslag efter SD:s önskemål. Om man som de rödgröna upprepade gånger sagt att de anser, anser det vara någon slags moralisk princip att inte ge SD inflytande, då skulle det vara omoraliskt.

Vad som kommer att hända återstår att se, men vi får hoppas att de rödgrönas beröringsskräck inför SD gör att de hellre låter den höjda brytpunkten gå igenom än att samarbeta med SD.

söndag 15 september 2013

Inte fullt så bra

Att sysselsättningsgraden ökat under alliansens tid vid regeringsmakten är något jag konstaterat här flera gånger, samtidigt som även arbetslösheten stigit. Både högre sysselsättning och högre öppen arbetslöshet är det teoretiskt förväntade resultatet av en utbudsstimulerande politik givet begränsad löneflexibilitet.

Samtidigt är det inte så bra som Per Gudmundsson vill framställa det på SvD:s ledare idag. I den konstaterar han att sysselsättningsgraden nådde 80,5% i åldersgruppen 20-64 i augusti i år.  Siffran är korrekt, men överdriver hur bra situationen är. Augusti är nämligen av säsongsskäl en månad då sysselsättningsgraden alltid är ovanligt hög. Anledningen är att många är på semester i augusti och enligt gällande metodologi räknas både semestervikarier och de semestrande som "sysselsatta"-och det räcker med 2 timmars arbete för att räknas som sysselsatt för vikarierna, så även när semestern bara sträcker sig in någon dag i augusti kommer semestrande och vikarier dubbelräknas för samma plats den månaden.

Sysselsättningsgraden lär därför falla tillbaka under 80% redan i september. Det är just på grund av denna säsongsfaktor som man när man jämför utveckling mellan år alltid jämföra samma månader eller kvartal, aldrig jämföra olika delar av året. Dock så visar en jämförelse med 2006 likafullt på en ökning, då sysselsättningsgraden i augusti 2006 var bara 79,6%.

lördag 14 september 2013

Vad visar de senaste 10 årens euroerfarenhet?

Då det idag är 10 år sedan det blev nej i folkomröstningen om euron så  har frågan uppmärksammats en del i media och i vissa bloggar. och det tycks vara något av ett konsensus att Sverige ekonomiskt gynnades av den utgången. Det är inte bara gamla nej-anhängare som säger "vad var det vi sa" utan också gamla ja-anhängare som ändrat sig och nu säger "vad bra att vår sida förlorade" och till och med vissa som fortfarande är ja-anhängare håller med om det, exempelvis Svenskt Näringslivs Urban Bäckström, som i DN säger att Sverige gynnats av en krona med flytande växelkurs (hans argument för att ändå gå med är att han tror att annars kommer den inre marknaden på sikt fragmenteras). Att ett sådant konsensus kunnat uppstå är märkligt eftersom som det framgår nedan inte finns några argument för det som håller för en närmare granskning.

Det argument som används för det är då dels att Sveriges tillväxt varit klart högre än genomsnittet för euroländerna och dels naturligtvis de djupa problemen i vissa sydeuropeiska euroländer, särskilt då Grekland.

Men exakt hur skulle den flytande växelkursen ha hjälpt Sverige? Oftast bryr sig de som hävdar det inte ens om att beskriva orsakssambandet och hävdar bara att tillväxtsiffrorna i sig är bevis nog. Men utan krav på beskrivning av orsakssamband skulle man lika gärna kunna hävda att det är det svenska språket som är orsakat det.

När orsakssamband trots allt beskrivs pekas vanligen på kronans kraftiga värdeminskning 2008-09 som exempel på något som skulle ha fått fart på exporten och resten av ekonomin. Men varken svensk export eller tillväxten i allmänhet var högre än för de flesta euroländer under 2008-09, tvärtom något lägre faktiskt. Det var när kronan var betydligt starkare som svensk tillväxt överskred genomsnittet

Det kan också påpekas att det finns flera euroländer som haft lika bra, eller ännu bättre, utveckling som i Sverige, däribland Tyskland, Österrike, Luxemburg, Slovakien och Estland (Estland hade en kortvarig depressionsliknande nedgång 2008-09, men man hade extremt hög tillväxt innan det, och en mycket snabb återhämtning efter). Och det finns flera länder med flytande växelkurs som haft stora problem, däribland Island, Storbritannien, Ungern och Rumänien.

Så om nu empirin visar oss något så är det att valutapolitik har väldigt liten effekt på tillväxten rent allmänt sätt, vare sig åt det ena eller det andra hållet. Det viktiga är andra faktorer. Och det finns ingen anledning att tro att tillväxten inte varit minst lika hög som de varit i Sverige om det blivit ett "ja", särskilt då som Sverige med sina sunda statsfinanser aldrig löpt någon risk att drabbas av den fara som diskuteras nedan.

Den lärdom man däremot kan dra av den skuldkris som Grekland och andra haft är att det visar att det är mycket farligare med underskottspolitik för politiska entiteter som inte har tillgång till egna sedelpressar (med flytande växelkurs för den valuta som trycks) än för politiska entiteter som har det. Annat än i vissa undantagssituationer så innebär egna sedelpressar, förutsatt att staten lånar i den valuta man trycker, att man kan ha stora underskott utan att få några finansieringssvårigheter. USA, Storbritannien och Japan har haft stora underskott samtidigt som deras upplåningskostnader sjunkit eftersom centralbanken köper deras obligationer och eftersom investerarna vet att deras sedelpressar gör en formell konkurs nästan omöjlig (däremot är det förstås en hög risk att obligationernas värde urholkas genom inflation).

Om man däremot som länder i ett guldmyntfotssystem, som länder inom en valutaunion eller som lokala myndigheter i ett land (som staden Detroit som nyligen gick i konkurs) lånar i en valuta som man inte själv trycker och har stora underskott ja då kan svåra problem uppstå. Detta särskilt om man har de strukturproblem som genomsyrar de sydeuropeiska ekonomierna.

Att den finansieringskris som sydeuropeiska länder haft under senare år mestadels försvunnit nu beror mest på att ECB förra sommaren delvis accepterade att agera som en nationell centralbank och började lova att köpa spanska och italienska statspapper på motsvarande sätt som exempelvis Bank of England köpt brittiska statspapper och Federal Reserve köpt amerikanska statspapper, om inte räntorna höll sig någorlunda låga.

Det där med att det är farligare med underskottspolitik är både ett argument emot och för en valutaunion och fasta växelkurser. Det är ett argument emot eftersom det innebär att när länder som har stora underskott nås av en förtroendekris så kommer de kortsiktigt att lida mer än de skulle gjort med en egen sedelpress.Men det är också ett argument för eftersom de senaste årens erfarenhet kommer att beivra euroländerna från att fortsätta med underskottspolitik, varför det kommer bidra till sundare ekonomisk politik i framtiden.

fredag 13 september 2013

Övervakningssamhällets faror

Johan Norberg har en bra kolumn om varför vi bör oroa oss över det övervakningssamhälle som NSA och FRA står för. Ett utdrag:

Du behöver inte dela mitt tvivel på att staten alltid är god för att bli orolig. Myndigheter består av människor. NSA visste inte vad Snowden hade för avsikter, hur ska de då ha koll på de andra 1,4 miljoner amerikaner som har genomgått samma ”top secret”-säkerhetsprövning? Nästa gång kan det vara någon som vill utnyttja spioneriet, i stället för att berätta om det för världen. Vad kan tillgång till andras e-post, bankuppgifter och medicinska journaler leda till i händerna på stalkare, utpressare och industrispioner?....

...I torsdags vittnade den brittiske journalisten Duncan Campbell inför ett utskott i EU-parlamentet att USA:s och Storbritanniens massövervakning nu sprider sig över Europa genom en ny, ”mycket aktiv och samarbetsvillig” medlem: Sverige. Fiffigt. Svenska och amerikanska politiker lovar dyrt och heligt att inte kartlägga sina medborgare – bara andras. Då kan de spionera på varandras befolkningar och byta uppgifter med varandra.  

Det är mot denna bakgrund vi ska se Metros avslöjanden om Försvarets Radioanstalts regelbrott. Alliansregeringen lovade att dess övervakning skulle vara mycket restriktiv, men man kan säga att den byggde in bakdörrar i FRA-lagen.

För att ”utveckla” sina it-system får FRA nämligen på prov övervaka lite vad som helst och det används som ursäkt för att ta fram data myndigheten inte skulle ha, och som kan överföras till andra länder. Och FRA har flyttat material mellan databaser för att slippa radera det efter tidsgränsen ett år. Allt i hemlighet. 

onsdag 11 september 2013

Ingen motsättning mellan sänkt skatt och ökat byggande

Swedbanks chefekonom Anna Fellander menar att regeringen borde avstå från femte jobbskatteavdraget och istället satsa på ökat byggande, genom subventioner får man förmoda.

Att den allt värre bostadsbristen är ett stort problem som hämmar tillväxten håller jag helt med om. Detta dels för att det begränsar inflyttningen av kvalificerad arbetskraft till tillväxtorter och dels för att det hotar den finansiella stabiliteten genom att bidra till för hög skuldsättning.

Men saken är att det behövs inga subventioner för att få fart på byggandet. Allt som behövs är att man tar bort de regleringar som försenar, fördyrar och förhindrar byggande. Byggavreglering är helt gratis för statskassan och är som exemplet Texas visar mycket effektivt för att få fart på byggandet.

tisdag 10 september 2013

Norge blir något mindre sovjetstat-men bara något

Norge är den sista sovjetstaten, sa en gång den förre näringsministern Björn Rosengren (när han felaktigt trodde att TV-kamerorna var av). Det var förstås en överdrift-Norge är trots allt en demokrati och någon planekonomi kan landet inte heller sägas ha, men det fanns och finns en kärna av sanning i påståendet. Landets ekonomi är betydligt mer reglerat än Sveriges och man har exempelvis skyhöga tullar på många varor och även en skyhög alkoholskatt.

Att landets ekonomi är stark är ju trots, och definitivt inte tack vare, det och beror förstås på de enorma oljetillgångarna landet har. När vissa svenska kommentatorer uttrycker sin förvåning över att den rödgröna regeringen led ett nederlag bortser de från att det norska folket inser att det inte är Jens Stoltenberg förtjänst, lika lite som det är Vladimir Putins förtjänst att Rysslands ekonomi går starkt eller kung Abdullahs förtjänst att Saudiarabiens ekonomi går starkt, utan det beror som sagt på oljan.

När nu den rödgröna regeringen ersätts med en borgerlig kan vi nog förvänta oss att Norge blir mindre av en sovjetstat. Framförallt Norges mest marknadsliberala parti, Fremskrittspartiet, har förespråkat omfattande liberaliseringar och skattesänkningar, och det näst mest marknadsliberala partiet Höyre har lovat samma sak, låt vara i mer måttliga mängder än Fremskrittspartiet. Problemet är dock att Höyre och Fremskrittspartiet tyvärr inte fick egen majoritet utan de är beroende av att minst ett av mittenpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti (som motsvarar Folkpartiet och Kristdemokraterna) röstar med dem.

Detta lär innebära att den nya borgerliga regeringen bara kan genomföra högst begränsade liberaliseringar och Norge lär mestadels behålla de "sovjetstat"-drag landet har.

måndag 9 september 2013

Västerbottens bisarra folkomröstning

Igår var det i Västerbottens län folkomröstning om att upphäva två av de besparingar som den styrande majoriteten av Miljöpartister och Socialdemokrater i Västerbottens landsting genomfört, nämligen nedläggningen av en sjukstuga i Dorotea och ersättandet av en ambulans i Åsele med en akutbil.

Denna omröstning är bisarr av två skäl. Det ena, som jag diskuterade i en tidigare post i ämnet, är att ingen finansiering anges, varpå dessa utgifter framställs som en "gratislunch".

Så ser verkligheten naturligtvis dock inte ut, offentliga utgifter är aldrig en gratislunch utan måste finansieras på något vis. Detta är särskilt tydligt för landsting ( och kommuner) då de till skillnad från staten inte kan gå med underskott enligt gällande lag. Alltså måste en utgiftsökning likt den som föreslås finansieras endera med högre skatt eller med besparingar inom andra områden.

Men det anges som sagt ingen finansiering. Denna typ av folkomröstningar i budgetfrågor där man kan föreslå utgifter utan att ange finansiering borde överhuvudtaget inte tillåtas

Trots att frågan alltså var riggad till "ja"-sidans fördel så hävdar de själva att frågan är riggad till deras nackdel och att det gäller "allas rätt till vård", ett begrepp som är luddigt men som dock implicerar ännu större ofinansierade utgiftsökningar.

För att göra det hela ännu mer bisarrt så finns det enbart "ja"-kampanjer, bland annat från de borgerliga partierna och  från Vänsterpartiet. Någon "nej"-kampanj finns inte, då MP och S sagt att det "vore att ställa olika delar av Västerbotten mot varandra". Att ställa olika delar mot varandra hör i själva verket till fördelningspolitikens natur.

Med tanke på hur riggad frågan var och med tanke på att det inte fanns någon "nej"-kampanj är det knappast förvånande att det blev en jordskredsseger för "ja"-sidan. 92,3% röstade ja mot 7,7% nej (jag exkluderar blankröster och ogiltiga röster).  Allra störst var som väntat majoriteten i Dorotea (97,7%) och Åsele(96,6%) men det var en förkrossande seger i alla kommuner. Endast i Skellefteå kommun fick ja-sidan under 90% och det bara knappt (89,6%).

Samtidigt var dock valdeltagandet mycket lågt i länet, endast 27,8% av de röstberättigade röstade "ja" eller "nej", vilket då innebär att endast 25,7% av de röstberättigade röstade "ja".

På grundval av det mycket låga valdeltagandet säger nu de styrande att de ska strunta i resultatet, då som de påpekar, klart förre röstade "ja" än som röstade på de styrande Socialdemokraterna och Mijöpartiet i senaste landstingsvalet. Ja-sidan fick bara drygt 53000 röster att jämföra med de över 83000 röster S & MP fick i senaste valet.

Hela den här folkomröstningen var fel från början eftersom frågeställningen byggde på felaktiga premisser och visade sig bara bli ett stort slöseri med pengar. Istället borde Dorotea- och Åseleborna ha omprövat vilka partier de röstar på. I senaste landstingsvalet fick de två partier som genomdrev de beslut de är emot så mycket drygt 55% av rösterna i båda kommunerna. Gillar de inte besluten så får de välja andra partier och inte fortsätta slentrianmässigt rösta (S) bara för att det är någon slags tradition.


söndag 8 september 2013

Iran och Syrien

Expressens Anna Dahlberg har en för svenska medier ovanligt nyanserad och påläst kolumn om Syrien. Hon påpekar många av de saker som jag påpekat, som att inbördeskriget där i grunden är ett religiöst sekteristiskt intramuslimskt krig mellan sunnirebeller och en regim som styrs av Bashar al-Assad och andra alawiter, en variant av shiaislam. Vilket då fått konflikten att bli ett krig via ombud där sunnimuslimska makter som Saudiarabien, Qatar och Turkiet stödjer rebellerna medan shiamuslimska makter som Iran och Hizbollah stödjer Assadregimen. Och till det kommer då ett storpolitiskt spel där USA, Storbritannien och Frankrike stödjer sunnisidan och Ryssland stödjer shiasidan.

Hon påpekar också för dem som vill se ett västligt ingripande av humanitära skäl, att skulle sunnirebellerna vinna, då är det en hög risk för att de mer radikala (al-Quaida-anslutna) orienterade elementen ge sig på alawiter och kristna i stor skala. I den mån de kunnat har sunnijihadistiska rebeller redan gett sig på dessa grupper. Här är en video som visar på hur några av dem stoppar lastbilar körda av alawiter. Förarna tillfrågas om vilken grupp de tillhör, men eftersom de förstår vad som skulle hända om sanningen kom fram hävdar de först att de är sunnimuslimer. Då rebellerna förstår att en del av dem de stoppar lär ljuga så börjar de förhöra dem om sunnimuslimska böneritualer. Då de alawitiska förarna inte kan med dem så bra kommer sanningen fram. Varpå rebellerna avrättar dem samtidigt som de säger "allah akbar" (8 minuter in i klippet)



Men skulle inte Assadregimens fall ändå vara bra eftersom Iran stödjer den? För att svara på den frågan måste man påminna sig om varför Iran stödjer Assad. För detta finns det två skäl.

Det viktigaste skälet är som tidigare antydits religiös solidaritet med alawiterna, som visserligen i några frågor skiljer sig från normala shiamuslimer (främst då att kvinnor inte påtvingas slöja och att alkohol är tillåtet) men som ändå anses vara shiamuslimska fränder av den iranska ledningen. Just denna religiöst sekteristiska aspekt är helt klart inte skäl att bry sig

Ett sekundärt skäl är att Assadregimen fungerat som mellanhand vid vapenleveranser till den Irans libanesiska marionett Hizbollah. Skulle Assadregimen falla försvinner alltså denna mellanhand. Just det är däremot ett giltigt argument för att vara emot Assad, då en försvagning av Hizbollah är önskvärd.

Men sunnijihadister som vill se Israel utplånad skulle knappast ha viljan och förmågan att helt eller ens mestadels stoppa leveransen av vapen tänkta att riktas mot Israel. Så även om det skulle innebära ökade besvär för Iran och Hizbollah, skulle leveranserna mestadels kunna fortsätta genomföras.

Vänsterpartiet för könsapartheid

Jag ser att Vänsterpartiet inför sina partistyrelsemöten har separata möten för de manliga och de kvinnliga medlemmarna.

 När detta ifrågasattes svarade Ulla Andersson "Vi har insett att könstrukturer påverkar vårt arbete. Ni väljer att blunda för det. Ni vill inte förändra könstrukturer" Om vi nu bortser från hennes stavfel (ett "s" saknas i könsstruktur) så innebär det att Vänsterpartiet anser att inte ens de strikt feministiska könsstrukturmedvetna männen i Vänsterpartiets partistyrelse (inklusive då Jonas Sjöstedt) kan umgås med kvinnor utan att "förtrycka" dem.?

Vad blir då implikationen för relationen i samhällslivet mellan kvinnor och övriga (de 99,9999% som ej är vänsterpartistiska partistyrelsemedlemmar) män, som nästan alla lär vara mer omedvetna om eller direkt negativa till den radikalfeministiska analys som Vänsterpartiet bekänner sig till....?

fredag 6 september 2013

onsdag 4 september 2013

Penionärsskattesänkning & ekonomin

När de som förespråkar sänkt skatt för pensionärer ska motivera det görs det vanligen med argumentet att det är för att uppnå "rättvisa" eller helt enkelt för att de tycker synd om pensionärerna. Borgerliga debattörer framhåller också att precis som andra skattesänkningar innebär det mer frihet. Och även om det sällan uttalas är det för politiska partier i hög grad motiverat av viljan att få pensionärers röster.

Jag har inte här tänkt kommentera dessa argument närmare, utan jag har här tänkt fokusera på ett femte argument som  då och då framförs, nämligen att det skulle vara bra för ekonomin också eftersom det innebär att det blir mer lönsamt "att ha arbetat".

Man skulle förstås kunna tänka sig sänkningar som, verkligen skulle göra det "mer lönsamt att ha arbetat". Om marginalskatten på pension utöver den som inklusive så kallade bostadstillägg garanteras alla pensionärer sänks så skulle det bli mer lönsamt att ha arbetat, något som skulle skapa incitament att arbeta mer idag.

Så är dock inte regeringens föreslagna pensionärsskattesänkning utformad utan där sänks skatten med 100 kronor för alla pensionärer. Detta gäller även pensionärer som inte arbetat alls eller bara väldigt lite eller huvudsakligen utanför Sverige och som därför får så kallad garantipension samt bostadstillägg. Då man får lika stor skattesänkning oavsett hur mycket man arbetat eller inte arbetat alls blir det ingen förstärkning av incitamentet för att ha arbetat. Om något snarare tvärtom då den relativa skillnaden minskas.

Det går förstås ändå att vara för sänkt skatt för pensionärer på basis av andra argument, exempelvis de jag nämnde i första stycket. Men att de, som de nu är utformade, till skillnad från nästan alla andra skattesänkningar inte är bra för ekonomin kan det inte råda något tvivel om.

tisdag 3 september 2013

Lars E.O. Svenssons nya inflationistiska teori

Kom ni ihåg Lars E.O. Svensson? Riksbanksstyrelsens mest konsekventa och hängivna "duva", som offentligt kritiserade sina kollegor (förutom den andra duvan Karolina Ekholm).

När han var ledamot gick hans argumentation ut på att räntan var ett olämpligt sätt att begränsa skuldsättningen men ett desto lämpligare sätt att begränsa arbetslösheten. Nu går han längre angående det första och lanserar en ny teori om att högre ränta är direkt kontraproduktivt när det gäller att begränsa skuldsättningen. Detta eftersom, hävdar han, det är så att det sänker de nominella inkomsterna mer än den nominella skuldsättningen, vilket då innebär en högre skuldkvot, åtminstone på kort sikt. Och även på lång sikt blir effekten enbart att skuldkvoten blir oförändrad.

Han utvecklar dessa tankar i denna uppsats. Den uttrycks i engelska och en massa grekiska bokstäver (alltså avancerad matematik) och är troligen därför lite svårläst för många bloggläsare, men han ger en mer kortfattad och lättläst redogörelse på svenska här.

Efter att ha läst igenom den faktiska uppsatsen kan jag konstatera att hans slutsats bygger på två antaganden:  att räntan inte påverkar redan utgivna lån och enbart minskar antalet nya lån proportionellt med nominella BNP. Då nya lån bara är en mindre del av lånemängden så följer av det att på kort sikt så höjs skuldkvoten och på lång sikt blir den oförändrad

Om dessa antaganden varit korrekta hade hans slutsats varit korrekt också, men problemet är att de antaganden han gör är felaktiga. Bland annat så motiverar han antagandet att ränteförändringar inte påverkar redan utgivna lån så här:

Some borrowers may amortize their debt in nominal terms. Others may increase their mortgage when housing prices increase. Assuming no amortization is a compromise between these two
alternatives.

Alltså, eftersom det både är möjligt för låntagare att amortera och att ta ut värdeökningar genom att öka sin skuld är det en rimlig kompromiss att anta noll i nettoamortering. Men här missar han ju helt poängen. Förvisso är det kanske så något år att det råkar vara noll i nettoamortering, men här undersöker vi ju den kausala effekten av ränteförändringar, inte aktuellt kassaflöde något givet år då många andra faktorer påverkat Och när det gäller orsakseffekten är det absolut inte rimligt att anta noll i nettoamortering. En högre ränta kommer att begränsa, kanske helt stoppa, uttagandet av värdeökningar genom högre lån, samtidigt som låntagarnas vilja att amortera kommer att öka. Högre ränta kommer alltså att sänka värdet på existerande lån.

Och det är också orimligt att anta att mängden nya lån inte sänks mer än inkomstnivån. Högre ränta skapar en substitutionseffekt som gör att nyutlåningen kommer att falla betydligt mer än inkomsterna.

Med dessa mer korrekta antaganden så faller hela Svenssons teori och högre ränta är något som begränsar inte enbart den nominella skuldnivån utan även skuldkvoten.

Har Aftonbladets ledarredaktion tagit över DI:s ledarsida?

Ena dagen så argumenterar man för höjd a-kassa, andra dagen för kvoterad föräldraförsäkring. I båda fallen med ren nonsensargumentering. Nästan så man börjar tro att Aftonbladets ledarredaktion numera även skriver Dagens Industris ledare......

Så är det förstås dock inte, utan problemet är att DI värvat den med Miljöpartiet sympatiserande PM Nilsson som politisk chefredaktör.

måndag 2 september 2013

Statstelevisionen är fortfarande förälskad i Obama

När Obama var presidentkandidat, och även en tid efter det att han blev vald, var många inom vänstern helt förtrollade av Obama, vissa såg honom som en messias-figur och gillade honom så mycket att de närmast var kära i honom. En viss Amber Lee Ettinger fångade detta när hon började kalla sig "Obama girl" och skrev låtar till stöd för Obama, den mest kända av vilka var "I got a crush on Obama", vilket i princip betyder just "Jag är kär i Obama"
.

Nu är Ettinger inte längre kär i honom, och ville ifjol inte ens uppmana folk att rösta på honom. Detta fall i entusiasm är ganska typiskt. Nästan alla inom vänstern ansåg (och anser) förvisso att han var att föredra framför Mitt Romney, men det handlade allt mer om att han ansågs vara det mindre dåliga alternativet, inte att han var någon slags messias eller någon de var kära i.

Det tycks dock fortfarande finnas vissa som fortfarande är kära i Obama. Statstelevisionen har nämligen beslutat att när Obama besöker Stockholm på onsdag ska de inte bara ägna större delen av ordinarie nyhetssändningar och morgonprogram åt det, utan dessutom ha 6 timmar och 15 minuter i extrasändningar helt ägnade åt Obamas besök under onsdagen, och sen ytterligare 1 timma och 15 minuter på torsdag.