söndag 30 september 2012

Stockholm, och andra större svenska orter,behöver fler höghus

Utvecklingsmotståndaren Kerstin Westerlund Bjurström förfärar sig på SvD Brännpunkt över att det byggs högre hus i Stockholm. Några sakliga argument framförs dock inte, utan hon säger bara med onödigt många ord att hon inte gillar det estetiskt på subjektiv grund.

Det som är bra för samhällets utveckling bör dock prioriteras före hennes irrationella estetiska motstånd mot högre byggnader ,särskilt då som det finns många med motsatta estetiska preferenser.

Och faktum är att Sverige har, och bör ha, en växande befolkning och att för att det ska vara möjligt med denna befolkningstillväxt är det nödvändigt med fler höghus.

Men är inte Sverige ett relativt glesbefolkat land med gott om obebott land? Jo, det är Sverige. I exempelvis Arjeplogs kommun i inre delen av Norrbottens län (i landskapet Lappland med andra ord) fanns det bara ynka 3093 invånare på en landyta på 12556 kvadratkilometer, vilket är nästan dubbelt så stort som den som hela Stockholms län med drygt 2,1 miljoner invånare har. Skulle befolkningstillväxten enbart ske i Arjeplogs kommun och liknande kommuner i Norrlands inland, och för den delen också Svealands och Götalands inland, skulle det finnas mer än tillräckligt med plats för att tillgodose befolkningstillväxten med nya enplansvillor, eller, av skäl som framgår i nästa stycke, tomma existerande bostäder.

Men nu är det så att det inte är i Arjeplog och liknande kommuner som befolkningstillväxten sker. Tvärtom så minskar antalet invånare där. Medan Sveriges totala folkmängd ökat med 18% sedan 1970, har Arjeplogs folkmängd sjunkit med nära 30% under samma period.  Ytterst få vill helt enkelt bo i glesbygden, delvis på grund av att det är mycket svårare att få tag på jobb där och delvis också för att särskilt de flesta yngre värderar fördelarna med större städer som bättre tillgång till nöjesställen och butiker högre än fördelarna med mindre orter, som mer lugn, mer närhet till naturen och större tillgång till bostadsyta.

Såvida det inte mot all förmodan sker en dramatisk förändring i arbetsmarknadssituationen och folks preferenser kommer urbaniseringen att fortsätta, och hela, eller kanske även fortsättningsvis mer än hela, befolkningsökningen ske på större orter. Vilket innebär att nya bostäder måste byggas där.

Och faktum är att särskilt i Stockholm, men också de andra större orterna, finns det inte särskilt mycket oanvänd mark kvar. Och det är knappast önskvärt att helt ta bort alla parkområden och liknande. Även extremt tätbefolkade områden som Manhattan i New York och Singapore har kvar parkområden. Vilket innebär att för att städerna ska kunna fortsätta är det nödvändigt att endera

Det innebär att motstånd mot högre byggnader i praktiken är ett motstånd mot att städerna ska växa. Vilket i sin tur givet tidigare nämnda verklighet vad gäller arbetsmarknaden och folks preferenser i praktiken är ett mot att Sverige ska växa. Istället bör man slopa de politiska/byråkratiska hinder på framför allt kommunal nivå som förhindrar byggandet av höghus.

lördag 29 september 2012

Filmtips

Jag såg nu ikväll på filmen "Hypnotisören" på bio. Det var faktiskt bland de bästa nya filmerna jag sett under senare år, och också bland de allra bästa svenska filmerna någonsin. Väldigt spännande och välgjord. Så om ni känner ett behov att gå ut på bio, så rekommenderas den. Jag kan dock inte nu avslöja varför utan att också avslöja för mycket av handlingen. Här är trailern till filmen:


onsdag 26 september 2012

Exportfallet accelererade i augusti

Värdet av exporten föll med 5% i augusti, klart högre än de 1% den föll under januari-juli och den största månadsnedgången hittills förutom i mars. Men till skillnad från i mars vars nedgång i hög grad berodde på kalendereffekten från att det var en vardag färre än i mars 2011 fanns i augusti ingen kalendereffekt så augusti får nog därför sägas vara den sämsta exportmånaden hittills i år.

Vissa skulle kanske invända att eftersom exportpriserna föll med 3% så var den reala nedgången inte så stor. Men att exportörer känner sig tvingade att sänka priserna i kronor för att inte tappa marknadsandelar när kronans värde stiger är inget som gör att de drabbas mindre. Det relevanta måttet är istället att sätta förändringen i kronor relativt den inhemska inflationen, och eftersom den ligger på drygt 1% så blir den reala nedgången i exporten något större än fallet räknat i kronor.

Exporten till EU föll något mer (6%) än den till länder utanför EU (4%). Någon länderuppdelning inom EU finns ännu inte för augusti (de siffrorna kommer med en månads eftersläpning), men under januari-juli då den totala nedgången som sagt var 1% så föll exporten till Portugal med 15%, till Italien med 16%, till Spanien med 21% och till Grekland med hela 33%.. Det är knappast en särskilt vågad gissning att exportnedgången var särskilt stor till dessa krisländer även under augusti.

Att exporten faller även till andra länder beror dels på att även andra länder har en svag utveckling, dock inte lika illa som de fyra nämnda i förra stycket, men också naturligtvis på att den starka kronan gjort att svenska exportörer inte längre är konkurrenskraftiga som konkurrenterna i exempelvis Tyskland och Finland.

Hittills i år har en stark inhemsk ekonomi lyckats hålla emot den svaga exporten hyfsat bra. Men när exportfallet blir så stort som 5% i ett land så exportberoende som Sverige blir det svårt för den inhemska efterfrågan att kompensera det. Nyheterna idag att att skogsbolaget Södra varslar 260 anställda om uppsägning och att Konjunkturinstitutets månadsbarometer för svensk ekonomi föll ytterligare illustrerar de negativa effekterna av fallet i exporten

måndag 24 september 2012

Om ordet "hen"

Miljöpartiet ökar nu sina ansträngningar att besegra Vänsterpartiet i kampen om titeln "Sveriges galnaste riksdagsparti" genom att börja använda det nya könsneutrala pronomen "hen" istället för "hon" och "han" i sina texter.

Att använda könsneutrala pronomen är inte i sig nödvändigtvis fel. Trots allt finns det i pluralisform i form av "de"/"dem" och även i tredje person singularis finns könsneutrala ord som "denne" och "personen". I vissa språk så är även pronomen för tredje person singularis redan könsneutralt, Miljöpartiets Yvonne Ruwaida tog när hon skulle rättfärdiga det upp exemplet att i det finska språket har man inte någon motsvarighet till "han" och "hon" utan istället används det könsneutrala ordet  "hän" (med tanke på hur likt "hen" är "hän" så kan man för övrigt misstänka att de som lanserade "hen" fick idén efter att ha hört om det finska ordet) och tydligen är det samma ordning i de tre andra finsk-ugriska språken, alltså samiska, estniska och ungerska. Så varför används i svenska, liksom i alla andra germanska språk och de flesta andra icke-finsk-ugriska språk, könsspecifika pronomen för tredje person singularis?

Helt enkelt för att språkets funktion är att förmedla information, och genom att använda "han" eller "hon" förmedlar man mer information än om man använder "hen" eller "hän". Om jag skriver eller säger att "hen gjorde det" då framgår inte om en man eller kvinna gjorde det, men skriver eller säger jag att "han gjorde det" eller "hon gjorde det"  då framgår det. Det innebär i de flesta sammanhang inte heller någon nämnvärd tillkrångling. Så utifrån den språkliga avvägningen mellan enkelhet och informationsförmedling så är de germanska språkens ordning överlägsen de finsk-ugriskas.

En invändning som jag hört från en vänsterextremist är att valet av just kön som bestämning är "godtyckligt", och att man lika gärna kunnat använda exempelvis hårfärg. Men det är faktiskt inte alls godtyckligt då kön faktiskt är i de flesta sammanhang den viktigaste eller en viktig eller åtminstone intressant egenskap. Hårfärg är som kontrast i princip helt eller nästan helt irrelevant i nästan alla sammanhang.

Finns det då inte sammanhang där kön är irrelevant och andra egenskaper är viktigare? Jovisst, det finns många såna sammanhang, men då kan man istället för "hon" och "han" använda ord som "miljöpartisten", "amerikanen", "tjuven" eller "polisen" eller vilket ord det nu än är som passar bäst. Men för pronomen så bör det ord som allmänt har störst betydelse användas, och det råkar vara kön.

Det finns i och för sig dock också sammanhang där könsspecifika ord inte tillför någon information och samtidigt krånglar till det, exempelvis när man ska beskriva att någon vars kön man inte vet om gjort något eller när man formulerar allmänt inriktade erbjudanden eller uppmaningar. Dessa sammanhang är dock tillräckligt sparsamt förekommande för att som allmän regel är det bättre med enbart könsspecifika pronomen i tredje person singularis än enbart könsneutrala. Allra bäst vore dock kanske i och för sig en ordning där man hade såväl ett maskulint, ett neutralt och ett feminint pronomen, men behovet av ett neutralt täcks redan som sagt i princip av ord som "denne" och "person".

Men om det kan finnas i vissa mindre vanliga sammanhang en roll för könsneutrala pronomen i tredje person singularis, vari ligger då skadan i att lägga till "hen"? Ytterst liten, om det inte hade varit för att detta ord inte kommit till i kognitivt, utan i kulturellt vänsterradikalt ideologiskt syfte. De som argumenterar för "hen" gör detta på basis av övertygelsen att alla former av könsdistinktioner är ondskefullt. Med tanke på att det som tidigare nämnts finns motsvarande ordning i de finsk-ugriska språken så vore den direkta praktiska effekten nog väldigt liten, men dock negativ och eftersom det är en symboliskt viktig del av en vänsterradikal agenda så gillar jag inte det.

söndag 23 september 2012

Läsvärt

Villaägarnas riksförbund påpekar att nya klimatfundamentalistiska krav för bostadsbyggande kommer att innebära att det byggs färre och dyrare bostäder

Per-Olof Samuelsson har lagt ut ett stort antal översättningar av texter från George Reisman på den särskilda blogg han har just för det syftet.

Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg påpekar att regeringens grundläggande strategi med lägre skatter och stramare bidrag faktiskt varit väldigt framgångsrikt trots att den formella arbetslösheten ökat. Detta med tanke på för det första, som jag tidigare påpekat, att ett stort antal dolt arbetslösa som varit sjukskrivna och förtidspensionerade förts över till den formella arbetskraften, för det andra med tanke på den svaga utvecklingen för världsekonomin och för det tredje med tanke på ökningen av lågutbildade arbetslösa invandrare från länder som Somalia och Afghanistan.

fredag 21 september 2012

Har arbetslösheten stigit eller fallit under alliansregeringen?

I en debatt med Anders Borg i morse, så hävdade Socialdemokraternas ekonomisk-politiska taleskvinna Magdalena Andersson att arbetslösheten "stigit kraftigt" under Anders Borgs tid som finansminister, ett påstående som även andra inom vänstern upprepat flera gånger, dock vanligen utan ordet "kraftigt".

Vad är då sanningen i den här frågan? Som jag nyligen konstaterade är det sant att den formella arbetslöshetsprocenten var högre det andra kvartalet 2012 jämfört med andra kvartalet 2006, men uppgången från 8,0% till 8,2% är nog dock på tok för blygsam för att använda ett ord som "kraftigt" för att beskriva förändringen.

Och om man vidgar begreppet arbetslöshet från att enbart gälla dem som aktivt säker jobb till de som inte arbetar och är bidragsförsörjda då har faktiskt arbetslösheten/utanförskapet fallit kraftigt. Andelen bidragsberoende föll från 19,1% 2006 till 14,4% 2011 på grund av att allt färre lever på sjukpenning och förtidspension.

Detta är ju också det mest relevanta måttet ur samhällssynpunkt. När det gäller hur svårt det är för arbetslösa att få jobb är den formella arbetslöshetsprocenten det mest relevanta måttet, men när det gäller kostnaden för skattebetalarna och samhällsekonomin är det andel bidragsberoende och sysselsättningsgrad som är mest relevant. Och enligt dessa senare mått så är situationen klart bättre nu än innan alliansregeringen tillträdde.

onsdag 19 september 2012

Svensk media om Mitt Romneys groda och ickegroda

Den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney är just nu i blåsväder för att han vid ett möte med rika donatorer till hans kampanj uttryckt sig nedsättande om de 47% av amerikanerna som inte betalar någon federal inkomstskatt och utmålat dem som fienden medan de andra 53%, och i synnerhet de allra rikaste likt de som närvarade vid mötet då enligt honom är naturliga anhängare.

Detta uttalande var helt klart en "groda" av två skäl. Dels för att det är sakligt felaktigt. Medan det i exempelvis Sverige är så att det finns ett tydligt klassmönster i hur man röstar så är detta inte alls särskilt klart i USA. En stor del av republikanernas väljarbas består av vita väljare med låg inkomst  i framför allt Sydstaterna men också större delen av Mellanvästern och klippiga bergen-området som ofta tillhör de där 47 procenten som Romney attackerade, medan det som kontrast finns många höginkomsttagare och superrika, inklusive USA:s rikaste man Warren Buffett och många Hollywoodstjärnor och Silicon Valley-chefer, som av olika skäl stödjer Obama och demokraterna, ofta faktiskt helt eller delvis på basis av att de tycker det är rätt att såna som dem betalar mer i skatt.

Att då formulera sig som Romney gjorde, att valet är en kamp mellan dessa båda grupper, är både sakligt felaktigt och också negativt för hans chans att vinna valet, då sådant tal knappast lär vinna över någon rik Obamaanhängare, men riskerar stöta bort en del Obamamotståndare med låg inkomst.

Vad som däremot, svenska mediers påståenden om motsatsen till trots, inte var en "groda" var att Romney också sade att palestinierna inte vill ha fred med Israel, och att de inte nöjer sig med mindre än att förstöra och eliminera Israel. Detta är faktiskt en sakligt korrekt observation. Palestinska företrädare har ända sedan 1947  och senast 2008 gång på gång fått erbjudanden om en stat lika stor, eller större än "Västbankens" och Gazas samlade yta, men konsekvent avvisat dessa erbjudanden eftersom de också innebar att Israel skulle fortsätta existera och det finns inga tecken på att de ändrat sin hållning.

Inte heller lär detta korrekta faktapåpekande vara något problem för Romney i valkampanjen. Snarare tvärtom, då en klar majoritet av amerikanerna klart tar ställning för Israel, vilket är varför Obama nu försöker framställa sig som en entusiastisk Israelvän. Medan Obamas valkampanj har gjort en stor sak av hans första uttalande så har de därför  inte velat diskutera det senare. Att svenska medier försökt likställa de båda tyder på att de inte inser att den amerikanska debatten om Israel skiljer sig ordentligt från den svenska.

Skulle Obama bli omvald, och han därmed på grund av det konstitutionella förbudet mot en tredje mandatperiod inte längre behöva bekymra sig om väljaropinionen, eller kampanjbidrag från judiska grupper då lär han bli betydligt hårdare mot Israel och mjukare mot Israels huvudfiende Iran. Israel är därför nog det land som fruktar en valseger för Obama mest av alla i världen. Som kontrast är nog mullorna i Teheran de ledare som främst hoppas på att Obama blir omvald.

måndag 17 september 2012

Precis, Löfven, det här går inte riktigt ihop

Stefan Löfven kommenterar regeringens förslag om en blygsam sänkning (50 kronor i månaden) av skatten på pensioner genom att konstatera att regeringen argumenterat för att det ska vara större skillnad mellan att arbeta och inte arbeta genom jobbskatteavdrag men säger sig nu vilja minska klyftan i beskattning, något han menar inte går ihop.

Han har i och för sig delvis en poäng där, även om skillnaden som skulle ökas främst inte gällde för skillnad mellan lön och pension, utan skillnaden mellan lön och bidrag för personer yngre än 65, alltså socialbidrag, a-kassa, sjukpenning, förtidspension och dylikt, och för såna bidrag sänks inte skatten

Värre ur arbetslinjesynpunkt är väl då snarare förslaget att höja bostadstillägget för pensionärer med låg pension, något som ytterligare försvagar den koppling som finns mellan hur mycket en person betalat in i pensionssystemet och hur mycket personen får ut. En person som arbetat väldigt lite eller inte alls i Sverige får genom det högre inkomst i förhållande till personer som arbetat mycket, vilket försvagar incitamenten till arbete.

Dock går inte Löfvens argumentation ihop heller. För senare i artikeln säger han att "Socialdemokraterna anser att pension är uppskjuten lön och därför ska beskattas lika". Men om det nu är så att pension är att betrakta som uppskjuten lön då håller inte hans första påstående om att regeringen motsäger sig själva när de vill öka skillnaden mellan att ha lön och ha bidrag och sänka skatten på pensioner, eftersom om pensioner är uppskjuten lön då innebär lägre skatt på det lägre skatt på lön.

fredag 14 september 2012

Automatisk utgiftsnedskärning

De senaste åren har vi vid varje budget hela tiden diskuterat frågan om vilka skattesänkningar eller utgiftsökningar som bör göras och varje år har en del såna genomförts, i skarp kontrast mot de flesta andra europeiska länder där det varit skattehöjningar eller utgiftsminskningar som diskuterats och genomförts. Ändå fortsätter budgeten vara i balans. Hur är detta möjligt?

En delförklaring är att Sverige haft starkare tillväxt än de flesta andra länder. En annan förklaring är som konstateras i denna intressanta artikel i tidningen Arbetet (som tidigare hette LO-tidningen) att storleken på olika former av bidrag inte höjs automatiskt när inkomstnivåerna stiger, vilket leder till att i frånvaro av aktiva beslut så sänks de i förhållande till ekonomins storlek, Vissa bidrag justeras inte ens automatiskt upp med inflationen, och även de som gör det faller i relativt värde när de reala inkomsterna stiger. Detta innebär att i frånvaro av aktiva politiska beslut så sänks de offentliga utgifternas andel av BNP, åtminstone så länge som tillväxten är positiv.

Tidningen Arbetets skribent anser, föga förvånande, att denna ordning är dålig. Men för oss som anser det positivt med lägre utgiftstryck så är det en väldigt bra ordning. Det innebär att utgiftstrycket ofta faller även om regeringen presenterar vissa aktiva utgiftsökningsbeslut, eftersom den automatiska utgiftssänkningen är större, något som i sin tur möjliggör både fortsatt starka statsfinanser och lägre skatter.

tisdag 11 september 2012

Varför a-kassan inte bör höjas

Exakta kvantitativa beräkningar av olika förslags orsakseffekt är till sin natur osäkra, men Anders Borgs beräkning om en jobbförlust på 30,000 är knappast  en underskattning. Om det är fel är det snarare i andra riktningen. Per Gudmundsson, som äntligen återvänt till jobbet som ledarskribent för Svenska Dagbladet efter en längre tids pappaledighet, sätter denna förlust i perspektiv här.

lördag 8 september 2012

Sysselsättning, arbetslöshet & jobbskatteavdrag

I mitt inlägg om jobbskatteavdragets effekter pekade jag på hur en möjlig indikator på dess effekt är exakt hur en viss sysselsättningsökning uppstått, men jag förklarade inte riktigt varför det är en relevant indikator, så det tänkte jag göra i denna post

Det finns två sätt att höja sysselsättningsgraden: endera kan man höja aktivitetsgraden (arbetskraftsdeltagandet) eller så kan man sänka arbetslöshetsprocenten

Genom att göra det mer attraktivt att arbeta så har man teoretiskt otvetydigt positiv effekt på arbetskraftsdeltagandet. Detta kommer dels genom lägre friktionsarbetslöshet och dels genom lägre löneglidning bidra till högre sysselsättning samtidigt som det också dock som sagt kan bidra till att fler ej arbetande personer räknas som formellt arbetslösa.

Vad gäller arbetslösheten så har däremot jobbskatteavdraget en teoretiskt tvetydig effekt. Å ena sidan bidrar den  till att sänka den så kallade friktionsarbetslösheten men å andra sidan innebär det faktum att fler söker jobb att fler av de som inte har arbete går från att räknas som "utanför arbetskraften" till att räknas som formellt arbetslösa (för att räknas som "arbetslös" räcker det inte med att en person saknar arbete, personen måste också aktivt söka jobb).

Detta innebär att trots att det blir fler arbeten så kan det paradoxalt bli svårare för arbetslösa att få jobb eftersom det ökade arbetskraftsutbudet kan öka konkurrensen om jobben ännu mer.

Om vi då kollar på de faktiska data som finns  så kan vi se att mellan andra kvartalet 2006 och andra kvartalet 2012 så steg sysselsättningsgraden i åldersgruppen 16-64 från 74,4% till 75,8%.. Detta berodde dock helt på att aktivitetsgraden steg från 80,9% till 82,6%. Arbetslöshetsprocenten steg däremot faktiskt från 8% till 8,2%.

Fler jobb, men svårare för arbetslösa att få jobb är alltså vad vi sett, alltså precis den utveckling man teoretiskt kunnat förvänta sig givet antagandet att jobbskatteavdraget haft en signifikant effekt på utbudet av arbetskraft, även om förstås andra utbudsfrämjande inslag i "arbetslinjen" som stramare regler för a-kassa, sjukpenning och förtidspension också spelat roll.

torsdag 6 september 2012

Men om regeringen inte gör något då?

Stefan Ingves och resten av riksbanksstyrelsen föll då för det inre och yttre trycket att sänka räntan. Det var väntat att de skulle sänka, men kanske inte just vid detta möte.

Vi har ju de senaste dagarna sett hur nästan alla som uttalat sig i media, inklusive både Dagens Nyheters och Aftonbladets ledarsidor, kräva en räntesänkning. Ett delvis undantag var Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv som i morse i en diskussion med Karl-Petter Thorwaldsson från LO pekade på riskerna för ökad skuldsättning. Thorwaldsson avfärdade det med att regeringen borde vidta åtgärder mot det.

Det kan man i och för sig delvis hålla med om. Den åtgärd som Fölster nämnde, sänkt kapitalskatt kombinerad med begränsade möjligheter att göra avdrag för skuldräntor skulle också ha effekten att dämpa skuldtillväxten utan att stärka kronan.

Men vad gör man om regeringen inte vill eller kan (pga att de är i minoritet i riksdagen) göra något då? I så fall duger det inte att säga att den istället borde göra någonting, för det är inte ett alternativ. Alternativen är därför att hålla hög ränta även om det på kort sikt är sämre för tillväxten eller att sänka den för att stimulera tillväxten kortsiktigt men till priset av framtida problem. Med tanke på hur vi sett att överskuldsättning skadar ekonomier i såväl USA som Europa borde det senare framstå som det sämre alternativet.

onsdag 5 september 2012

Nationalekonomisk inkompetens om jobbskatteavdrag

Jag ser via ekonomistas att I Nationalekonomisk debatt hävdas från ekonomerna Che-Yuan Ling, Karin Edmark, Eva Mörk och Håkan Selin att det inte går att utvärdera effekterna av jobbskatteavdraget eftersom det införts "lika för alla", vilket då innebär att det inte finns någon kontrollgrupp hävdas det.

Det finns så många fel med den analysen att jag knappt vet var jag ska börja. Men jag gör ett försök. Till att börja med måste det konstateras att eftersom det finns andra, mer eller mindre okvantifierbara faktorer som påverkar kan man aldrig säkert fastställa exakt hur mycket en viss faktor förändrat exempelvis den totala sysselsättningen.

Det enda vi vet säkert är att ekonomisk teori säger att folk annat lika ser högre inkomst som positivt, varpå det följer logiskt att om man gör något mer lönsamt då kommer folk bli mer benägna att göra det, och eftersom jobbskatteavdraget gör arbete mer lönsamt så följer det att jobbskatteavdraget gör folk mer benägna att arbeta.

Men även om man inte kan säkert fastställa den exakta effekten så går det att med olika metoder uppskatta en ungefärlig effekt. Exempelvis kan man kolla på Sveriges relativa prestation i förhållande till andra länder när det gäller sysselsättningen före och efter reformen, man kan jämföra den faktiska sysselsättningen med den förväntade givet demografiska förändringar. En annan sak man kan kolla på är i vilken mån sysselsättningsökningen beror på ökat arbetskraftsdeltagande, ökad befolkning eller lägre arbetslöshet då jobbskatteavdraget främst kan förväntas öka sysselsättningen genom högre arbetskraftsdeltagande

Förutom såna makrojämförelser göra jämförelser på en mer mikroorienterad nivå. För tvärtemot vad som påstås av författarna* är det inte så att alla fått lika jobbskatteavdrag. Personer äldre än 64 har fått dubbelt jobbskatteavdrag. Mycket riktigt ser vi att de ökat sin sysselsättningsgrad mer.

Medan sysselsättningsgraden i gruppen 15-64 steg från 74,1% till 75,6% mellan andra kvartalet 2006 och andra kvartalet 2012 så steg den i gruppen 65-74 från 10,1% till 13.2%. under samma period. Detta kan troligen delvis tillskrivas att personer som är närmare 65 ökat i antal mer än personer som är närmare 74 (SCB:s arbetsmarknadsstatistikdatabas gör ingen åtskillnad på 1- eller 5-årsklasser, tyvärr) men det är också en indikation på att jobbskatteavdraget haft effekt.

I regeringens utvärdering av avdragets effekt så kollar man också bland annat på hur sysselsättningen utvecklats för 66-åringar relativt 64-åringar och det visar sig att den ökat klart mer för 66-åringar.

Det faktum att regeringen gjort en utförlig utvärdering på 70 sidor baserat på såväl teori som mikro- och makroindikatorer visar för övrigt att det är nonsens att det inte skulle gå att utvärdera jobbskatteavdraget. Artikelförfattarna kanske inte håller med utvärderingens metoder eller slutsatser men i så fall bör de ange vad felet eller felen med den var, istället för att bara ignorera den.

*=författarna noterar på sidan 10 intressant nog att personer som är äldre än 64 fått högre avdrag, men trots att de i övrigt klagar på att påstådd likhet skulle göra utvärdering omöjligt, så använder de här häpnadsväckande nog olikheten som ett argument för att inte ta med äldre!

tisdag 4 september 2012

Aftonbladets pinsamheter

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit en oavsiktligt komisk ledare kallad "Erik Ullenhags pinsamheter". I den så diskuterar han regeringens beslut att lägga 200 miljoner i öronvikta pengar till "socialt svaga stadsdelar", vilket då i klartext innebär invandrartäta områden med mycket låg sysselsättningsgrad, som exempelvis Rinkeby i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö.

I början så gör han hyfsat bra ifrån sig och påpekar att liknande satsningar varit rena fiaskon, och det finns bland annat därför anledning att tro att regeringens nya satsning också blir ett fiasko. Därefter blir hans analys rena pinsamheter.

Han hävdar nämligen att problemen är en effekt av citat "en politik som Erik Ullenhags regering drivit sedan den tillträdde för sex år sedan: urholkad a-kassa, utförsäkringar, skattelättnader för de som tjänar bäst. "

Detta bortser då från att dessa områden var problemfyllda även för 6 år sedan, Det bortser också från att nästan alla i dessa områden inte var kvalificerade till vare sig a-kassa eller sjukpenning (vilket är vad det där med "utförsäkringar syftar på"), utan det de bidragsberoende där i första hand lever på är socialbidrag, samt i barnfamiljers fall barnbidrag och "föräldraförsäkring" (till skillnad från a-kassa och sjukpenning kräver det inte en tidigare arbetsinkomst). Så frågan om a-kassa och "utförsäkringar" har ytterst lite med dessa problemområden att göra.

Sen utgår den problemformuleringen utifrån premissen att problemet är att invånarna i dessa områden har för låga bidragsinkomster. Problemet som de flesta annars brukar utgå ifrån är att allt för många där är allt för beroende av bidrag. Att bara höja bidragsnivåerna skulle förvisso höja bidragstagarnas inkomster, men minska alla andras.

Det som problemen grundar sig i är naturligtvis att man inte ställt krav på invandrare att de ska kunna försörja sig själva för att få komma hit, något som naturligtvis ökat på mängden personer som inte kan försörja sig själva.

söndag 2 september 2012

Finn tre fel

Anna Dahlberg på Expressens ledarsida har en ledare om varför hon inte håller med sin Bonnierkollega Peter Wolodarski om att skuldkrisen främst kan skyllas på Tyskland och andra överskottsländer. Den innehåller en karta över Europa där euroländerna färgats med rött och andra länder med gult.

Den som gjort illustrationen har dock gjort tre pinsamma fel. Kolla i den nordvästra delen av kartan, alltså brittiska öarna. Är det inte där ett land som felaktigt beskrivits som del av euroområdet och ett som felaktigt beskrivits som varande utanför?

Det tredje felet är svårare att se eftersom det berör en så liten ögrupp, men kollar man noggrant ser man att den felaktigt färgats gult. En ledtråd till vad jag syftar på är att det är ett område som jag diskuterat flera gånger på denna blogg, bland annat för att den har låg arbetslöshet och att många hemundervisare från Sverige flytt dit.

lördag 1 september 2012

Hur kan hemundervisning vara överlägsen?

När Jan Björklund och de som stöder honom i frågan ska försvara förbudet mot hemundervisning då brukar de anföra argumentet att det är omöjligt för föräldrar att på ett bra sätt undervisa sina barn eftersom de inte har lärarutbildning och Björklunds egna nya skråväsendepåhitt "lärarlegitimation".

Det finns flera problem med det argumentet, till att börja med det faktum att det faktiskt finns föräldrar som har de formella kvalifikationer Björklund och andra anser vara nödvändigt, och att det i så fall borde vara lagligt för dem, och för personer som väljer att skaffa det, att hemundervisa. Men Björklunds skollag tillåter inte ens dem att göra det.

Ett ännu viktigare problem är att det inte finns några belägg för påståendet att sådana formella kvalifikationer skulle vara nödvändiga (vilket för övrigt gör Björklunds skråväsendepolitik för lärare rent allmänt felaktigt också, men det lämnar vi därhän för tillfället). Även om det finns hemundervisare med sådana kvalifikationer är det förvisso så att de flesta inte har det, men ändå visar alla vetenskapliga undersökningar som gjorts konsekvent att hemundervisade presterar klart bättre än de som går i offentliga skolor.

Men hur är detta möjligt egentligen, om nu det skulle vara så viktigt med de kvalifikationer som det sägs? Det är lite som det tidigare sades om humlan, att den inte borde kunna flyga för att den var för tung för sina vingar, men likväl ser vi hur humlor flyger. Förklaringen är förstås att, precis som teorin om att humlan egentligen inte borde kunna flyga bortsåg från faktorer som gjorde det möjligt, så är Björklunds teori om att de där kvalifikationerna skulle vara så viktiga felaktig, särskilt då när det gäller hemundervisning.

Det handlar dels som sagt om att de rent allmänt överskattar betydelsen av såna kvalifikationer, särskilt då Björklunds nya skråväsende. Och dels handlar det om att de bortser från de fördelar som hemundervisning rent specifikt har..

Dels handlar det om att lärartätheten är väldigt hög, med bara några få barn per lärare, att jämföra med de ofta 20-30 barn per lärare som är vanligt i skolor. Och dels handlar det om att det är betydligt mer personligt engagemang och direkt uppföljning när det gäller ens egna barn än när det gäller en stor grupp av andras barn som man bara känner ytligt.