onsdag 30 maj 2012

Sverige behöver om något en starkare krona

Tillväxtsiffrorna för första kvartalet kom idag, och de visade som väntat en svag industrisektor men en förhållandevis stark tjänstesektor, något som innebar en sammantagen tillväxt på 1,5%. Det senare är lägre än tidigare och även lägre än i vårt grannland Finland (2,9%) och de baltiska länderna (4 till 5,5%) men högre än den nolltillväxt som EU som helhet hade.

Att restaurangsektorn fått sig en vitamininjektion av momssänkningen visas av att tillväxten där steg från -0,4% fjärde kvartalet 2011 till 3,6% första kvartalet 2012.

En annan sak värd att notera är att bytesbalansöverskottet steg till en ny rekordnivå under samma period. Och eftersom det svenska överskottet bygger på att andra länder, exempelvis Spanien och Grekland, har underskott, så går det verkligen att ifrågasätta Anders Borgs åsikt att det vore önskvärt med en svagare krona.

Denna önskning bygger på en merkantilistisk önskan om att Sverige borde parera nedgången genom att ha ännu större överskott, något som är svårförenligt med Borgs krav på Grekland och andra att eliminera sina underskott. Snarare borde kronan om något bli starkare för att styra över ekonomin till inhemsk efterfrågan från nettoexport.

Vidare borde Borg se till att stimulera inhemsk aktivitet genom mer omfattande skattesänkningar. Den sänkta restaurangmomsen var bättre än ingenting, men det är dock alldeles för lite.

lördag 26 maj 2012

LO för lika pris på diamanter och vatten?

Ett bra exempel på hur enfaldig det ekonomiska tänkandet inom (större delen av) LO är hittar vi här.

Efter det att Anders Ferbe från det jämförelsevis vettiga fackförbundet IF Metall protesterat mot den vansinniga idén att löneskillnaderna mellan "manliga" och "kvinnliga" yrken ska utraderas eller högst vara 3% år 2020 så fick han detta svar från Johan Ingelskog från Kommunal:

Jag hoppas att vi alla här i salen är överens om att det är lika mycket värt att sköta barn som att bygga en bil. Det blir konstigt när vi inte vågar ta i en sådan fråga på en LO-kongress

Men varför skulle man tycka att det nödvändigtvis är lika mycket värt att sköta barn som att bygga en bil? Det Ingelskog helt klart försöker få folk att tänka och det han förmodligen tänker själv är att eftersom det är viktigare att barnen tas hand om än att vi får nya bilar så är det minst "lika mycket värt" att ta hand om barn som att bygga bilar.

För att inse felet med det resonemanget bör vi fråga oss vad som är viktigast för oss: diamanter eller vatten. Svaret är naturligtvis vatten. Utan vatten skulle vi inte kunna överleva medan förlusten av diamanter inte skulle  orsaka någon större skada. Med Ingelskogs resonemang så borde vi därför ha minst samma literpris på vatten som på diamanter.

Det vore dock naturligtvis fullständigt galet. Särskilt då i länder som Sverige så finns det ett överflöd av vatten medan det bara finns mycket små mängder diamanter. Även om det totala värdet av allt vatten för oss är långt högre än det totala värdet av alla diamanter så gör den enormt  mycket större kvantiteten av vatten för oss att värdet på marginalen av mer -eller mindre- vatten faktiskt är långt lägre än värdet på marginalen av mer -eller mindre- diamanter.

Samma sak gäller för barnskötare och bilbyggare. Även om barnskötsel må vara minst lika viktigt som bilbyggande så är tillgången på kompetenta barnskötare högre än tillgången på bilbyggare, vilket innebär att marginalvärdet av barnskötare faktiskt är lägre än marginalvärdet av bilbyggare,

torsdag 24 maj 2012

Kommentarer om "glödlampskartellen"

En läsare har bett mig kommentera dokumentären "glödlampskonspirationen" som nyligen sändes i SVT och som kan ses på Internet här.

Dokumentären  handlar om det som kallas "planerat åldrande", att företag medvetet ger sina produkter en kortare livslängd än nödvändigt. Den innehåller en del flum om hur högre ekonomisk levnadsstandard skulle vara dåligt som jag för tillfället inte kommer diskutera. Det finns dock flera andra punkter att ta upp.

Det första som kan påpekas  är att det faktum att folk ofta köper nytt ofta är rationellt givet den tekniska utvecklingen och produktion av varor i allmänhet och elektroniska varor i synnerhet med tiden blivit allt billigare och billigare relativt köp av tjänster. Det senare innebär att det inte nödvändigtvis är någon "konspiration" bakom att det ofta är billigare att köpa nya elektroniska apparater än att anlita någon att laga dem.

Med detta sagt så är det ändå så  att "Planerat åldrande" allt annat lika inte är positivt då tekniska  förändringar inte alltid är positiva, som att det numera inte går att programmera TV-apparater direkt, utan man måste använda en dosa, vilket är en nackdel om dosan försvunnit eller gått sönder, eller så kanske utvecklingen uteblivit. Och hursomhelst är det bra om konsumenter har ett val om de vill skaffa nya varianter eller behålla deras gamla.

I dokumentären framförs dock att det skulle gynna tillväxten (notera att påståendet inte framförs som ett argument för "planerat åldrande" utan som argument mot tillväxten)  är ett klassiskt fall av Bastiats "det som syns och det som inte syns". Precis som i Bastiats exempel där en slyngel krossat en handlares fönster och där folk bara ser att han köper ett nytt fönster ser folk här bara att folk köper nytillverkade versioner av det de redan hade. Vad de inte ser är att handlaren respektive vanligt folk på grund av att de är tvungna att köpa nytillverkade varianter av fönster respektive prylar inte har råd att köpa annat.

Att vissa som dokumentären visade föreslog att "planerat åldrande" skulle bli obligatoriskt för att rädda ekonomin skiljer sig som nationalekonomisk idé inte från keynesianers syn att naturkatastrofer visserligen ofta för med sig beklaglig förlust av människoliv, men är bra för ekonomin

En anklagelse som framförs i dokumentären är att "medvetet åldrande" kan vara lönsamt för företag, vilket då skulle vara något som utgör en kritik mot fri företagsamhet givet att det som sagt är negativt. Men även om det är möjligt att det i vissa situationer är lönsamt givet att konsumenter inte är helt rationella och konkurrenstrycket inte är perfekt så är det en riskabel

onsdag 23 maj 2012

Journalister vilseleder om restaurangmomsen-igen

Att vissa journalister endera saknar analytisk förmåga eller medvetet önskar vilseleda sina läsare eller kanske både och, hittar vi (ytterligare) ett bra exempel på i denna DN-artikel författad av någon som heter Dan Lucas. Han skriver bland annat följande angående Swedbanks senaste hushållsbarometer.
Sänkt restaurangmoms har inte hjälpt. Av de svenska hushåll som minskat sin konsumtion har de flesta dragit ner på sina restaurangbesök
För det första: när man utvärderar om sänkt restaurangmoms hjälpt eller inte då är inte kriteriet om näringen expanderat eller krympt jämfört med tidigare eftersom det existerar så många andra faktorer som påverkar, utan om den expanderat eller krympt jämfört med om momsen inte sänkts. Om sedan en annan faktor existerar som sänker näringen, exempelvis att oro över skuldkrisen får hushållen att dra ner på sina besök då är det naturligtvis inget som talar emot momssänkningen eftersom folk skulle på den grunden ha dragit ner på sina besök minst lika mycket utan den.

Tvärtom innebär oron över skuldkrisen att man när man analyserar de faktiska försäljningssiffrorna bör utgå från att den kausala effekten av momssänkningen är större än den faktiska försäljningsökningen eftersom oron är en kausal faktor som minskar försäljningen. Och som jag berättat tidigare så ökade försäljningsvolymen i branschen trots oron över skuldkrisen med 5,9% i mars jämfört med ett år tidigare.

tisdag 22 maj 2012

Höga ersättningsnivåer som medvetet och öppet redovisat bedrägeri

En av de till synes märkligaste politiska fenomenen är att vänstern kräver att höginkomsttagare ska få högre bidrag i form av att taken i "socialförsäkringarna" (a-kassa, sjukpenning med flera) höjs. Med tanke på att vänstern säger sig vilja omfördela från höginkomsttagare är det anmärkningsvärt att de förespråkar en politik som omfördelar till höginkomsttagare.

Förklaringen är dels att vänstern är rädda för att folk kan komma att teckna privata försäkringar istället, något de av ideologiska skäl är emot. Den mer anmärkningsvärda är att de hoppas kunna lura höginkomsttagare att stödja välfärdsstaten. Det anmärkningsvärda med det är dock inte i sig att de hoppas kunna lura folk, ärlighet har väl aldrig varit någon dygd inom vänstern, utan att de öppet medger att de vill lura folk. Som Aftonbladets Ingvar Persson uttryckte det när han förklarade varför han beklagade att taken inte höjts under senare år:

För det andra hotar den utveckling statsministern vill se som sagt en grundsten i välfärdsbygget. Alla betalar för trygghetssystemen, därför måste de också ge något till alla. När allt fler måste betala sin egen försäkring kommer de självfallet också att fråga varför de ska betala skatt?

Svaret på den sista frågan som den bokstavligen formulerats är naturligtvis att de betalar därför staten tvingar dem. Men det Persson syftade på var nog dock inte varför folk följer gällande skattelagstiftning, utan det han oroar sig för är att folk ska rösta på partier som vill ändra skattelagstiftningen så att deras börda blir lägre. Men om det är så att folk är emot att det omfördelas från dem då borde de vara det oavsett om det är så att de betalar höga skatter men får en del tillbaka eller om de bara betalar låga skatter men inte får något tillbaka. Då samma vänster som vill höja bidragen till höginkomsttagare vill höja skatterna för dem minst lika mycket så borde väljare som motsätter sig omfördelning från dem vara minst lika negativa till "höga skatter men en del tillbaka" som "låga skatter men inget tillbaka" förutsatt att nettoomfördelningen är detsamma.

(Och i den mån höginkomsttagare faktiskt vill att deras stat ska omfördela mer från dem, en vilja som bland annat de amerikanska miljardärerna Mark Zuckerberg och Warren Buffett uttryckt så borde det för övrigt gå lika bra med "låga skatter men inget tillbaka" som "höga skatter men en del tillbaka".)

Det Persson och andra inom vänstern tror är då att de mer egoistiskt inriktade höginkomsttagarna kommer att låta sig luras om de får mindre belopp tillbaka trots att deras nettoförlust inte minskats eftersom de betalat högre skatter. I vilken grad denna tro är korrekt kan man diskutera, jag tror den är mestadels men inte helt inkorrekt, men det intressanta är dock att vänstern alltså öppet säger att deras politik bygger på medveten bedrägeri.

måndag 21 maj 2012

Att argumentera för vänsterpolitik tautologiskt

Vänsterprofessorn Joakim Palme (son till ni vet vem) har författat en rapport där han kommit fram till att under alliansregeringen så har Sverige fallit i det han kallar "trygghetsligan", som han definierar som skillnaden mellan den nettoinkomst man får om man arbetar och den nettoinkomst man får om man lever på a-kassa, sjukpenning eller arbetsskadeförsäkring.

Palmes definition av "minskad trygghet" är dock helt synonymt med "ökade incitament", vilket innebär att enligt Palmes "logik" så blir all politik som förstärker incitamenten för arbete per definition fel. Man skulle lika gärna istället för fall i "trygghetsligan" kunnat säga att Sverige ökat i "incitamentsligan" eller "frihetsligan". Allt Palme "bevisat" är alltså egentligen att högerpolitik är något som utifrån vänsterns ideologiska synvinkel är dåligt, en slutsats av närmast tautologisk karaktär.

Det innebär inte att det är omöjligt att visa att en viss ideologisk princip, inklusive rent hypotetiskt den om "trygghet" enligt vänsterns definition av det,  är rätt eller fel, för jag tror i grunden på objektiv etik, Men Palme har iallafall inte i de mediauttalanden jag läst argumenterat för att vänsterprincipen om "trygghet" skulle vara det objektivt rätta, utan allt han sagt är att en politik som minskar "tryggheten"....minskar "tryggheten" 

lördag 19 maj 2012

Reinfeldts kontroversiella sanning

Fredrik Reinfeldt har orsakat viss uppståndelse genom att han korrekt påpekat att sysselsättningsproblemen i Sverige till största del är koncentrerat till två grupper: ungdomar och invandrare.

Att vänsterdebattörer fördömer påpekandet för att "det ställer grupper mot grupper" är som Dick Erixon påpekade ett uppenbart fall av hyckleri. Brukar inte vänstern ställa olika grupper mot varandra, som när de ställer höginkomsttagare mot låginkomsttagare eller kvinnor mot män? Och när det gäller att bevisa "diskriminering" av invandrare brukar inte heller vänstern dra sig för att ställa infödda mot invandrare.

Och vänstertyckarnas påstående att det inte finns några etniska svenskar  är något som motsägs av....de själva, som Maria K. Andersson påpekar här.När det passar deras syften använder de som nu protesterar mot Reinfeldts användade av begreppet. inklusive Aftonbladet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Fredrik Federley, gärna begreppet "etnisk svensk" Sen är det förstås absurt också med tanke på att svenskar, till skillnad från exempelvis vänsterns favorit-etnicitet "palestinier" uppfyller de normala kriterierna för etnisk grupp som exempelvis ett distinkt språk och kultur.

Att det faktamässigt är korrekt råder det inget tvivel om. Om ni inte tror mig så gå bara själv in på SCB:s hemsida så kan ni själva se att arbetslösheten 2011 bland inrikes födda i åldern 25-54 var 3,4%  att jämföra med 14,7% för utrikes födda i åldern 25-54,  21,1% för inrikes födda i åldern 15-24 och 37% för utrikes födda i åldern 18-24.

En kritik som framförts att begreppet "etnisk svensk" inte används i den officiella statistiken utan där talar man om "inrikes född", vilket inkluderar vissa som inte är etniska svenskar, som samer och många andra generationens invandrare och exkluderar etniska svenskar födda utomlands, inklusive framför allt finlandssvenskar. Men särskilt då den senare gruppen inte behandlas i svensk arbetsmarknadsstatistik så lär resultaten vid en hypotetisk etnisk uppdelning i statistiken knappast skilja sig särskilt mycket och i den mån det skiljer sig är skillnaderna troligen ännu större än mellan kategorierna "utrikes födda" och "inrikes födda".

Vad är då relevansen av det påpekandet? Det är trots allt inte någon förbättring om färre utrikes födda blirarbetslösa om det sker till priset av samma (eller större) antal fler inrikes födda arbetslösa, och det är på motsvarande sätt inte någon förbättring om arbetslösheten minskar bland personer yngre än 25 om priset är att samma (eller större) antal 25-54-åringar (eller personer äldre än 55) blir arbetslösa.

Relevansen är att påpekandet endera kan utgöra saklig grund för vilka åtgärder som kan vidtas för att minska den totala arbetslösheten. Jag ska nu inte gå in på en djupgående diskussion om exakt vilka åtgärder det innebär, det får vänta till en senare post

måndag 14 maj 2012

Segerfeldts recension kommer inte med några nya argument

Fredrik Segerfeldt recenserar Ingmar Karlssons bok "Bruden är vacker-men har redan en man. Sionismen-en ideologi vid  vägs ände" där han konstaterar att hans argument mot att gilla Israel består i

1) Att Israel definierar sig etniskt, något han menar liberaler bör vara emot.
2) Israel bildades på ett legitimt sätt.

Då argumenten redan framförts har jag redan besvarat dem och svaret lyder, gällande punkt 1) att förvisso så var de sionistiska grundarna av Israel motiverade huvudsakligen av etnisk judisk nationalism, men de betonade också respekt för rättigheterna för individer tillhörande andra etniska grupper. Det är därför de arabiska invånarna i Israel har lika, och i ett avseende faktiskt mer rättigheter, än de judiska eftersom att de (förutom de som tillhör den religiösa inriktningen druser, vars ledare valt att de ska alla göra värnplikt) har möjlighet att slippa militär tjänstgöring om de vill.

Dessutom så är motståndarsidan avsevärt mer etniskt nationalistiska. Medan Israel tillåter ickejudar att bo där och ger dem likvärdiga rättigheter, kräver de palestinaaabiska ledarna att deras stat ska bli vad den palestinska sakens främsta förkämpe fram tills april 1945 skulle kallat judenrein. Inte en enda jude ska få finnas där. Normalt sett brukar inte liberaler uttrycka sympati för rörelser som kräver att deras territorium ska vara judenrein, men Segerfeldt gör det märkligt nog i det här fallet.  Att klandra Israel för viss etnisk nationalistisk grund och sedan stödja palestinaaraberna är som att klandra Socialdemokraterna för viss socialistisk grund och sedan stödja det stalinistiska Kommunistiska partiet (f.d. KPML(r))

Att Segerfeldt klandrar Israel för etnisk nationalistisk motivation blir ännu mer hyckleri när man ser på hans argument för 2). En rent ickenationalistisk liberal analys av det hela skulle vara: vilken av de rörelser som vill ha statlig överhöghet över området säkrar bäst, eller kränker minst, individens rättigheter. Och där är det uppenbart att Israel vinner en överlägsen seger. Israel har sina brister och är långt ifrån någon liberal utopi, men det är ändå i grunden ett västerländskt samhälle som mestadels respekterar grundläggande rättigheter. De palestinska områdena som kontrast är i grunden antiliberala och präglas av exempelvis systematisk tortyr och mord på exempelvis homosexuella och oppositionella.

Segerfeldt argumenterar dock inte alls angående den aspekten när det gäller att Israel skulle vara illegitimt. Hans argument är nämligen helt enkelt att "Palestina" hade en etnisk arabisk majoritet under 1800-talet och början av 1900-talet, och att dessa araber då enligt honom i kraft av sin etnicitet skulle äga landet, ett argument som naturligtvis är rent etniskt nationalistiskt, alltså bygger på just den ideologi som Segerfeldt dömde ut Israels grundare för!

För övrigt är detta argument inte giltigt ens om vi för diskussionens skull accepterar att den etniskt nationalistiska ideologin är den rätta, eftersom judarna hade majoritet i området före den arabiska invasionen på 600-talet. Vilket innebär att effekterna av den judiska erövringen av det majoritetsarabiska området bara innebar att effekterna av den arabiska erövringen av det majoritetsjudiska området eliminerades.

Detta är dock som sagt något jag redan konstaterat. Segerfeldts recension kommer dock inte med några nya argument för sin sak, annat än att den för mig och de flesta andra hittills okända personen Ingmar Karlsson anser samma sak.

lördag 12 maj 2012

Varför "vanliga greker" är medskyldiga till Greklands kris

Vi hör ofta från såväl grekiska protesterande som dess svenska försvarare, att krisen i Grekland orsakades av politikerna och bankerna, inte av "vanligt folk" i Grekland och att det därför är fel att begära att de ska betala mer i skatt eller motta mindre statliga förmåner.

Att de grekiska politikerna bär ett avgörande ansvar för krisen och förtjänar att klandras för det är det nog ingen som bestrider. Iallafall så gör då jag det definitivt inte. I den mån det vore möjligt att kräva tillbaka den lön som de grekiska politikerna fått under tiden underskotten byggdes upp så vore det helt klart rätt att göra så. Och det vore också rätt att åtala de som medverkat i förfalskningen av den grekiska budgetstatistiken för grovt bedrägeri.

Men frågan man bör ställa sig är, exakt vad var det de grekiska politikerna gjorde för fel? Jo, man gick vanliga grekers krav på att få omfattande sociala förmåner från staten utan att betala de skatter som krävs för att finansiera dem till mötes. Att grekiska politiker ska klandras för att de tidigare gav ut för omfattande förmåner är naturligtvis inte ett argument för att fortsätta göra det där klandervärda. Just eftersom att vanliga greker inte har rätt till dessa obetalda förmåner så är det inte heller att betrakta som ett egentligt straff att ta bort dem.

Och just genom att grekiska väljare krävde av politiker att få omfattande förmåner samtidigt som inget meningsfullt skulle göras för att stävja det omfattande skattefusket som de flesta greker (såväl låginkomsttagare som medelinkomsttagare och höginkomsttagare) ägnade sig åt, så är de medskyldiga till krisen

Dessa krav var också vad som pressade de grekiska politikerna att förfalska budgetstatistiken så att varken EU eller obligationsinvesterare skulle se följderna av grekiska politikers oansvariga tillmötesgående av folkets orimliga krav.

Bankerna då? Tja, nog står det så här i efterhand klart att de och andra investerare gjorde fel som hjälpte till att finansiera de ohållbara förmåner som grekiska politiker gav sitt folk, men med tanke på att grekiska politiker gjorde sig skyldiga till bedrägeri när de förfalskade budgetstatistiken så är de den minst klandervärda parten av de nämnda.

fredag 11 maj 2012

Lars E.O. Svensson och Storbritannien

Det var tydligen något så ovanligt som en öppen debatt mellan Riksbanksledningens olika ledamöter. Den mer inflationistiska Lars E.O. Svensson kritiserade alla andra ledamöter utom Karolina Ekholm (som för det mesta delar hans syn) för att de fört en för stram penningpolitik, vilket han anses bevisat av att konsumentprisinflationen i genomsnitt legat något under 2%-målet. Stefan Ingves och Barbro Wickman-Parak svarade att det är svårt att uppnå målet perfekt hela tiden, något som Svensson svarade med att bland annat Storbritannien lyckats väldigt bra med att uppnå ett 2% mål.

Sanningen är dock den att under de senaste 5 åren har Storbritannien haft en genomsnittsinflation på 3,5% per år, alltså 1,5 procentenheter högre än målet, att jämföra med de enstaka promille som det svenska inflationsmålet underskridits med. Svenssons exempel bara förstärker poängen att det är svårt att perfekt uppnå ett mål för en variabel som man bara till begränsad del styr över. Att sedan Svensson tycker det är bättre att man som Storbritannien överskrida snarare än som Sverige underskrida det är en annan sak. Att Sverige haft klart starkare real ekonomisk tillväxt än Storbritannien under senare år är dock inget som talar för Svenssons preferenser.

KD:s enda hopp är att fokusera på valfrihetsinriktad familjepolitik

Varför ska en borgerligt sinnad väljare välja Kristdemokraterna istället för något av de andra allianspartierna? På grund av dess relativa skepsis mot tillväxtfrämjande skattesänkningar? På grund av dess vurmande för olika former av bistånd? På grund av dess förmynderipolitik vad gäller alkohol (och annat)? Det är ståndpunkter som varken är borgerliga/liberala eller populära.

Den enda frågan där KD står för en politik som kan vinna borgerliga väljare är familjepolitiken där man är mer valfrihetsinriktad än de andra borgerliga partierna och för den delen också alla oppositionspartier utom möjligen SD. Man gör därför rätt när man nu kräver att exempelvis pappamånaderna ska slopas.  Vill man hålla sig kvar i riksdagen efter nästa val är det just kring de frågorna man bör kampanja.

För att KD ska bli ett parti som liberaler bör rösta på räcker det dock naturligtvis inte med att man enbart väljer att fokusera på sin mest liberala sida. Man måste också ändra uppfattning i de frågor där man är antiliberala, framförallt då de 3 ovannämnda.

onsdag 9 maj 2012

Om jobbskatteavdraget och sysselsättningen

Finansdepartementet har publicerat en utvärdering av jobbskatteavdragets effekter som visar att den haft betydande positiv effekt på sysselsättningen. Den är över 70 sidor lång och jag upptäckte den bara för en timme sedan så jag har inte hunnit läsa igenom hela rapporten, men av det jag hunnit läsa så är det mestadels bra skrivet. Jag återkommer kanske i frågan när jag hunnit gå igenom den noggrannare.

tisdag 8 maj 2012

Hur mycket kan högre inflation sänka arbetslösheten?

Lars E.O. Svensson, före detta kollega på Princetonuniversitet till ökända inflationister som Ben Bernanke och Paul Krugman, och kanske inte helt förvånande mot bakgrund av detta, Riksbanksstyrelsens mest inflationistiska ledamot, har klandrat andra såväl nuvarande som före detta styrelseledamoter för att de inte skapat tillräckligt mycket inflation.

Han hävdar att Riksbanken systematiskt hamnat under sitt eget 2% mål för konsumentprisinflationen och bara uppnått i genomsnitt 1,4% inflation per år under den senaste 16-års perioden. Han har ofta hävdat att denna "för låga" inflation skapat en onödigt hög arbetslöshet.

Nu var för det första den genomsnittliga inflationen enligt det mer relevanta HIKP-måttet (som exkluderar effekten av Riksbankens egna räntebeslut på bostadsräntor) snarare legat på i genomsnitt 1,65% per år, en klart mindre avvikelse.

En långt viktigare punkt är att det går att ifrågasätta i vilken grad denna "för låga" inflation verkligen höjt arbetslösheten. Det är i och för sig sant att det finns ett teoretiskt scenario enligt vilken högre inflation sänker arbetslösheten, nämligen om de nominella lönerna är högre än den jämviktsnivå där full sysselsättning råder och om de nominella lönerna är fasta eller trögrörliga då kan högre inflation genom att sänka reallönerna till en rimligare nivå bidra till att höja sysselsättningen.

Att lönerna inom vissa områden, exempelvis Handeln, ligger på en för hög nivå för full sysselsättning råder det ingen tvekan om. Det är förvisso också så att på väldigt kort sikt så är lönerna i princip fasta så en inflationsökning kan på kort sikt bidra till lägre arbetslöshet. I en arbetsmarknad där nominell trögrörlighet huvudsakligen beror på så kallad penningillusion, som den amerikanska, så kan den sysselsättningshöjande effekten i princip bli "permanent"*.

Problemet är dock att givet Sveriges väldigt starka fackföreningar så kommer en sådan effekt bara bli kortvarig. De kommer vid nästa lönerörelse at begära kompensation för den högre inflation och lär kunna tvinga till sig det. Och även om det går att lura dem en gång så skulle en systematiskt högre inflation också systematiskt höja de nominella lönekraven.

Och även för Sverige skulle en mer inflationistisk politik riskera förvärra problemen med för hög skuldsättning. Även med den politik som förts har den ökat oroväckande mycket de senaste 15 åren, och med Lars E.O. Svenssons politik skulle den ökat ännu mer.

*= Fast det förutsätter dock att inflationspolitiken inte skapar bubblor likt den amerikanska bostadsbubblan som när de spricker kraftigt höjer arbetslösheten.

måndag 7 maj 2012

Miljöpartiet och Vänsterpartiets galenskap i partiledardebatten

Gårdagens debatt innehöll inte särskilt mycket nytt eller anmärkningsvärt. Den klart mest "färgstarka" var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, men det behöver inte varit enbart positivt för honom då han kan ha skrämt bort en del genom att verka för arg.
Och orealismen i hans politik lär skrämma bort alla som ens kommer i närheten av att vara vettiga.

Exempelvis vill han och hans parti lägga ner svensk vapenexport, som ger Sverige inkomster på 14 miljarder årligen, och ersätta de förlorade jobben med högre statliga utgifter. Han vill alltså ersätta en stor inkomstkälla för staten med högre utgifter! Man tar sig verkligen för pannan....

Det manliga språkröret för riksdagens andra galna parti på vänsterkanten, Gustav Fridolin, utmärkte sig å sin sida (de är för övrigt lika galna i vapenexportfrågan) genom att kritisera Reinfeldt för att han inte förhindrade att koldioxidutsläppen överskred målet. Reinfeldt svarade genom att korrekt påpeka att man kan inte kortsiktigt reglera exakt hur stora utsläppen bli annat än genom att beordra industrier att stänga ner och alla fordon att stå stilla, något som skulle innebära något av ett sammanbrott för samhället.

Reinfeldt hade helt rätt, men han missade att notera är att alla försök att med statliga restriktioner och ingrepp har effekten att vissa industrier måste stängas och att vissa fordon måste stå stilla. Kort sagt, mindre doser av "klimatpolitik" innebär också mindre doser av sänkning av den ekonomiska aktiviteten.

lördag 5 maj 2012

Varför främjande av företagande helst bör vara generellt

Efter det att Ayn Rand betecknade storföretag som "Amerikas mest förföljda minoritet" fick hon mycket kritik av olika personer som korrekt påpekade att storföretag är experter på att pressa till sig subventioner och speciella förmåner. Ett bra nutida exempel på det såg vi när Facebook lyckades pressa till sig mer än 100 miljoner i "investeringsstöd" från regeringen och ännu större stöd från EU för att investera i datahallar i Luleå. Storföretag är alltså i praktisk handling allt annat än förföljda, dels eftersom de har råd att anställa skickliga lobbyister och förhandlare och dels eftersom de har relativt lätt att flytta produktion mellan länderna.

Samtidigt hade Rand delvis en poäng i att storföretag ofta retoriskt beskrivs väldigt negativt (ibland dock inte helt utan berättigande av skäl som framgår ovan)  samtidigt som arbetare och/eller småföretag däremot hyllas och ses som några som ska gynnas.

Angående småföretag ser vi mycket riktigt ofta hur vissa politiska grupper förespråkar speciallösningar som speciellt gynnar småföretag. Det motiv som brukar anges för det är att det är "de nya företagen som skapar jobben". Och förvisso skapar småföretag en del jobb, liksom medelstora och stora företag gör det. Men i andra småföretag, liksom i andra medelstora och stora företag så försvinner också jobb.

Eftersom att nya småföretag även i värsta fall bara går omkull samtidigt som de har potential i i ett mindre antal fall växa ordentligt, medan företag som redan växt sig stora har mer begränsade möjligheter att växa ytterligare samtidigt som problem för dem representerar mycket större förluster i sysselsättning så är det nästan säkert att det rent statistiskt nog är så att småföretag utvecklar sig bättre procentuellt sett än småföretag. Men detta avspeglar bara den tidigare historian av att de större företagen, mer eller mindre per definition, redan haft större framgångar. Det säger inget om hur förändringar i skatter påverkar i rena orsakstermer förändringen av sysselsättningen. Även om storföretagen har mindre möjligheter att växa så är det också större risk att de krymper. Och på motsvarande sätt så är det så att även om förlusten av ett småföretag är mycket mindre allvarligt än förlusten av ett storföretag så är det billigare per företag att främja mindre företag och de mindre företagen har också större tillväxtpotential.

Eftersom att att fördelen av att gynna större företag i form av de större förlusterna om de inte gynnas i princip motsvaras av att det blir dyrare per företag och att det finns mindre potentiell vinst och att det omvänt då är så att den större potentialen och den lägre kostnaden per företag i princip motsvaras av de lägre förlusterna så finns det alltså ingen anledning att vare sig ge storföretag "investeringsstöd" eller att begränsa skattelättnader till enbart småföretag. Då sådana speciallösningar skapar snedvridningar finns det däremot anledning att undvika det och istället se till att allt utrymme för att främja tillväxten gynnar alla företag oavsett storlek,

fredag 4 maj 2012

Momssänkning skapar expansion i restaurangbranschen

Då det ofta tar flera år innan man ser de fulla effekterna av skattesänkningar är det ännu på tok för tidigt att försöka utvärdera hur stor den långsiktiga positiva effekten av den sänkta restaurangmomsen kommer att bli

Dock börjar vi nu få in data som ger en viss fingervisning om vad den kortsiktiga effekten blivit. Och den bild som kommer fram är inte den som vissa inkompetenta journalister och politiker från de 3 oppositionspartier som var emot sänkningen, alltså V, S och SD, velat få oss att tro

I mars så steg försäljningsvolymen med hela 5,9% , vilket är häpnadsväckande bra med tanke på att detta är en konjunkturkänslig bransch (när det är ekonomisk oro då brukar restaurangbesök ligga högt upp på listen över utgifter man kan avstå ifrån). Som kontrast så har vi sett industriproduktionen falla i början av året.