torsdag 29 september 2011

Språk & objektivitet

Jag skrev för några månader sedan ett inlägg om missvisande ord i politiken. Det som var gemensamt för dessa ord var att de var uttryck för missvisande beskrivningar.

Men medan åtminstone mer rationella filosofer är eniga om att det går att objektivt utvärdera definitioner av begrepp utifrån deras relation till verkligheten så antas det allmänt att språk i sig enbart kan ses som sociala konventioner. Då "social konvention" är en form av kollektiv subjektivism innebär det att det inte går att objektivt utvärdera om språk är objektivt bättre eller sämre, eller ens om enskilda delar av språk är objektivt bättre eller sämre.

Att det rent deskriptivt är så att språk är i grunden är sociala konventioner råder det ingen tvekan om. Det innebär dock inte att vi inte kan normativt objektivt bedöma om vissa aspekter av språk är objektivt bra eller dåligt, precis som vad gällde begreppsdefinitioner som i språket deskriptivt är sociala konventioner men som kan objektivt bedömas.

Den grund på vilket aspekter av språk ska bedömas är i mångt och mycket detsamma som för begreppsdefinitioner. Enkelhet är ett självändamål och när det inte existerar någon funktion i termer av förståelse bör vi därför göra det så enkelt som möjligt, men när det fyller en signifikant positiv funktion då bör vi komma med nya bokstäver, ord eller regler.

Vi kan till att börja med se hur denna princip kan tillämpas är när det gäller alfabetet. Vi bör inte ha bokstäver som inte kan motsvaras av ljud då dessa bokstäver inte fyller någon positiv funktion, men vi bör inte heller ha flera ljud för samma bokstav . Ett exempel på det är svenskans särskilda alfabet.

Svenskan använder som bekant en variant av det latinska alfabetet, precis som alla andra västeuropeiska språk och en del östeuropeiska språk och sedan 1920-talet även turkiskan. Svenskan skiljer sig dock från andra genom att vi har å, ä och ö (det finns dock också i finska, och i danska och norska har man också å, och de ä och ö snarlika æ och ø ). I detta avseende är faktiskt svenskan (och de andra nordiska språken) objektivt bättre eftersom å, ä och ö faktiskt motsvarar faktiska ljud och därför främjar den språkliga förståelsen jämfört med exempelvis engelskan där man ordnar det genom att låta "a" ibland betyda det ljud som ä och ö uttrycker.

Som kontrast kan ü som finns i de tyska och turkiska varianterna av det latinska alfabetet inte objektivt rättfärdigas eftersom det motsvarar ljudmässigt i princip y, och är därför överflödigt och därför bara något som krånglar till det. Detsamma gäller för övrigt även w som också motsvarar en annan bokstav (v) och som därför också bara krånglar till det.

Ett annat exempel är grammatiken. I engelska har man särskilda ord och böjningar som enbart finns för tredje person singular (han, hon, det) exempelvis för svenskans "har" så har engelska "have" allmänt sett, men just för tredje person singular så har man "has". Då man genom att säga "he", "she" eller "it" redan klargjort att det handlar om tredje person singular så är den särskilda böjningen av exempelvis motsvarigheten till "har" överflödig och därför bara något som krånglar till det och således objektivt fel.

När det sedan gäller glosorna så är det lite svårare att fastslå att något ord skulle vara objektivt bättre än ett annat. Det är svårt att exempelvis säga att "kanin" är ett bättre eller sämre ord än "rabbit" eller "conejo" (kanin på spanska) eller "kaninchen" ( kanin på tyska). I grunden duger alla ungefär lika bra. Även om det har mindre betydelse kan dock olika ord vara mer eller mindre lämpliga för att de upplevs som för korta (vilket är varför personer med "Bo" som förnamn ofta spontant kallas "Bosse" istället) eller för långa.

Så i grunden kan framförallt de alfabetiska och grammatiska aspekterna av språk objektivt utvärderas.

måndag 26 september 2011

Utrymme för skattesänkningar på minst motsvarande 115 miljarder

Johnny Munkhammar pekar på hur regeringens prognos (sidan 39 i dokumentet) visar på att de offentliga utgifternas andel av BNP förväntas falla från 49,7% i år till 46,4% 2015.

Nu finns det tyvärr viss anledning att vara skeptisk till prognonsen. Dels för att det förutsätter att det inte blir några ytterligare utgiftsreformer, något som knappast lär ske. Dels för att prognosen förutsätter en hög tillväxt åren 2013 till 2015, något som inte är garanterat särskilt då om enda tillväxtfrämjande skattesänkningen blir sänkt restaurangmoms (något som är positivt, men otillräckligt).

Men om man avstår från mer än marginella utgiftsreformer och faktiskt genomför mer omfattande skattesänkningar då innebär detta att även med oförändrat finansiellt sparande (jag anser annars att det bör sänkas) så faller utgiftskvoten med 3,3%: enheter, vilket givet nuvarande* BNP på ungefär 3500 miljarder motsvarar ungefär 115 miljarder.

Detta skulle möjliggöra exempelvis sänkt bolagsskatt, kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter, slopad värnskatt och femte jobbskatteavdrag.

Särskilt då givet det faktum att sådana omfattande skattesänkningar skulle kraftigt förbättra oddsen för att tillväxten ska bli lika hög eller högre än i prognosen (vilket innebär att de är delvis självfinansierande) så borde skattesänkningar motsvarande 115 miljarder idag vara en miniminivå för hur mycket regeringen bör försöka få igenom. Givet den besvärliga parlamentariska situationen där de fyra oppositionspartierna har majoritet lär det knappast gå att få igenom, men regeringen bör göra allt den kan, inklusive opinionsbildning, förhandlingar och hot om nyval, för att försöka få igenom så mycket som möjligt.

*=framtida BNP lär bli större framförallt i nominella termer, men jag använder nuvarande för att det är lättare att förstå översatt till dagens förhållanden.

söndag 25 september 2011

Hur bostadsbrist löses

Maria Ludvigsson har en rätt så bra ledare i SvD om hur problem med bostadsbrist i framförallt Stockholm men också en del andra orter ska lösas som rekommenderas.

Det kan tilläggas att ett annat sätt att öka bostadsbyggandet vore att ta bort makten från kommunala byråkrater att bygga på exempelvis höjden.

torsdag 22 september 2011

Bra om Israel

Via Erik Svansbo ser jag denna utmärkta videopresentation av fakta kring konflikten mellan Israel och olika arabiska förtryckar- och terroristgrupper. Jag har i tidigare inlägg i frågan redan nämnt de viktigaste fakta som presenteras, men även om ni läst dessa inlägg kan det vara bra att påminna sig om det.

Det vore faktiskt bra med fler infrastrukturinvesteringar nu

Av mågon anledning så får Lars Calmfors jämnt mycket utrymme i media, nu senast i en ledarkrönika i DN.

Calmfors artikel är mestadels dålig, men inte helt. Jag delar inte hans skepsis mot sänkt restaurangmoms, och menar att fler skattesänkningar utöver det vore det bästa sättet att mota konjunkturavmattningen, medan däremot mer pengar till kommunerna inte vore bra. Dock så håller jag med om att regeringen i sin helhet är för försiktig.

Dessutom finns faktiskt skäl att just nu tidigarelägga infrastrukturinvesteringar. Detta är dock inte av de skäl som Calmfors anger, utan snarare att den svenska statens upplåningskostnader nu är häpnadsväckande låg. 10-års räntan ligger i skrivande stund på endast 1.67%, medan 5-års räntan ligger på 1,33% och 2-års räntan på 1,1%. Givet Riksbankens inflationsmål på 2%, innebär det att realräntan för staten nu är negativ, till och med för långa löptider som 10 år.

Det innebär i sin tur att just nu är ett gyllene tillfälle att genomföra de infrastrukturinvesteringar som man ändå på lång sikt ser som nödvändiga. Gemom att göra det nu när det råder negativ långsiktig realränta så ger obligationsmarknaderna i praktiken staten betalt för att investera, att jämföra med normalläget då staten betalar obligationsmarknaderna.

Detta innebär nödvändigtvis inte större infrastrukturinvesteringar på lång sikt, utan helt enkelt att de som ändå ska ske sker nu när det råder ett ovanligt gynnsamt läge, något som därmed innebär långsiktigt lägre statliga utgifter.

onsdag 21 september 2011

Vänsterkrönikör säger att hon inte kan säga något

Aftonbladet, särskilt då dess ledarsida och kultursidor, innehåller så gott som alla dagar ett eller vanligen flera exempel på galet vänstertrams. Så är det också idag. Men idag fanns det ett närmast komiskt och självavfärdande form av vänstertrams i form av en krönika från någon vid namn Elin Grelsson:

"Det är aldrig den som tillhör normen som kan definiera vad som upplevs som kränkande och obehagligt. En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte."

Det finns många idiotiska saker med detta, som motsägelsen att i "antirasismens" namn säga att personer från en viss ras inte får uttrycka sig just för att de tillhör den rasen eller det faktum att personen vars åsikter hon vänder sig emot är Sakine Madon, en invandrare från Mellanöstern.

Det allra roligaste är dock att Grelsson att döma av sitt namn och foto själv är just vit svensk. Om hon har rätt i den här frågan innebär det att hon inte kan uttrycka någon åsikt om det. Genom att säga att det är ickevita som kan förklara vad som är rasism så förklarar hon själv indirekt vad som är rasism, vilket innebär att hon enligt sig själv gör något hon säger att hon inte kan göra.

Det är i och för sig lite deprimerande att någon så förvirrad som Grelsson kan bli krönikör i Sveriges största tidning, och för övrigt att en blaska av så låg kvalitet som Aftonbladet kan bli den största tidningen. Men en tröst i det här fallet var att förvirringen var så stor att den var komisk.

måndag 19 september 2011

Bra att inte höja alkoholskatten-men varför höja cigarettskatten?

Enligt SvD så ställer regeringen in den tidigare aviserade höjningen av alkoholskatten nästa år. Vilket är väldigt bra då en sådan höjning hade minskat både friheten och tillväxten. Även om det är oklart om de permanent skrotar idén eller bara skjuter upp det till 2013 eller 2014 är nyheten helt klart värd att fira med en drink.... :-)

Tydligen beror omsvängningen på att många inom alliansen insett att detta skulle ökat smugglingen och privatimporten. Man kan dock då fråga sig varför de inte skippar även höjningen av skatten på cigaretter då cigarettsmuggling också är ett stort problem och också lär öka vid en skattehöjning.

lördag 17 september 2011

Genierna på Arla

Arla 1:a september: Vi sänker priset vi betalar mjölkbönderna för mjölkråvara.

Arla 17:e september: Vi fick i augusti besked om brist på mjölkråvara.

Alltså, efter det att man fick besked om att det råder brist på mjölk så beslutar man sig för att sänka priset som mjölkbönderna får. Arlas ekonomer verkar vara riktiga genier, för det är knappast något som bättre löser en bristsituation än lägre priser. Det var ju därför det aldrig var några tomma butikshyllor i Sovjetunionen efter det att kommunistledningen kommenderade fram artificiellt låga priser.

fredag 16 september 2011

Lärdomen från Danmark

Valet i Danmark var rätt så dåligt från marknadsliberal synvinkel. Visserligen ökade det ena av de två relativt marknadsliberala partierna, Liberal Alliance med 2,2 procentenheter (från 2,8% till 5%), men det överskuggas helt av katastrofen för det andra av Danmarks relativt marknadsliberala partier, Konservative Folkeparti som föll med hela 5,5 procentenheter (från 10,4% till 4,9%). Dessutom övergick regeringsmakten från den borgerliga sidan till vänsterblocket.

Nu lär det dock inte bli särskilt stora sakpolitiska försämringar. Den borgerliga regeringens liberaliseringar blockerades till största delen dels av Venstres fruktan att mer långtgående liberaliseringar skulle innebära förlust av mittenväljare, men också av det i ekonomiska frågor socialdemokratiska Dansk Folkeparti som bara släppte igenom ett fåtal otillräckliga liberaliseringar (och även då vanligen till priset av exempelvis återinförda gränskontroller mot grannländerna Tyskland och Sverige).

Samtidigt lär det mittenorienterade Radikale Venstre blockera mycket av de krav på skatte- och utgiftshöjningar som Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhedslistan förespråkar.

Även om dessa faktorer innebär att det bara blir en mindre förändring, så blir det dock ändå en försämring.

Lärdomen som den svenska borgerliga regeringen bör ta till sig är att detta är vad som händer när man som den danska borgerliga regeringen nöjer sig med obetydliga och marginella förbättringar. Det innebär att ekonomin blir svag som den varit de senaste åren i Danmark, vilket i sin tur innebär att väljarna överger en. Genom att kapitulera om ytterligare inkomstskattesänkningar (och vägra föreslå ännu ekonomiskt effektivare sänkningar av arbetsgivaravgifter) så slår dagens svenska alliansregering in på den linje som innebar valförlust för dess danska kollegor.

onsdag 14 september 2011

På sätt och vis poetisk rättvisa

Fredrik Segerfeldt uppmärksammar mig om hur en grupp yngre personer ledd av en viss Sara Hansson i programmet "tankesmedjan" i statsradion "argumenterar" mot en antifeministisk artikel från Roland Poirier Martinsson genom att fnittra ordentligt, komma med förolämpande kommentarer om hans utseende, tillskriva honom åsikter han aldrig gett uttryck för och genom att utan minsta antydan till saklig grund jämföra honom med bland annat bajs, zombies och Hitler.

Jag håller förstås helt med Segerfeldt att det är skrämmande låg kvalitet och oanständigt. Dock missar han att detta program, som är så kallad "public service" tvångsfinansierad av så kallad "TV-licens" motsäger Poirier-Martinssons tidigare argumentation att så kallad "public service" är en garant för hög kvalitet och emot "tingel-tangel" TV. Att Poirier-Martinsson nu från den institution han så passionerat försvarat nu drabbas av en attack av "tingel-tangel" karaktär känns på sätt och vis som poetisk rättvisa.

Återigen: Radiotjänst delenda est

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid slår i Aftonbladet ett slag för att avskaffa den orättfärdiga "TV-licensen". Tvärtemot vad (den av Aftonbladet valda) rubriken antyder förespråkar de dock ingen reform utan ett avskaffande av den.

Det främsta argumentet för att avskaffa den är att den kostar nära 200 miljoner i form av existensen av den onödiga myndigheten Radiotjänst.

Borgerliga partier har i åratal förespråkat detta. Vi får hoppas att de får ändan ur vagnen och äntligen avskaffar det och att något av oppositionspartierna inte försöker blockera det.

tisdag 13 september 2011

Regnets positiva sida

Elpriserna blir lägre tack vare mer välfyllda vattenmagasin.

Om nu detta, som vissa klimatalarmister hävdar, beror på "den globala uppvärmningen" (eller "klimatförändringarna") så är det ytterligare ett exempel på att det också har positiva effekter.

lördag 10 september 2011

Grön Ungdom (och resten av vänstern) vill att vi ska positivt särbehandla diktaturer

Ett argument som vissa Israelvänner ibland använder är att Israel utsätts för dubbla måttstockar där man bedöms mycket hårdare för sina handlingar, till och med jämfört med diktaturer.

Det är ett i grunden korrekt argument som faktiskt även jag ibland använder, även om jag ser det som problematiskt att det ofta tycks underförstått medge att Israel är en skurkstat likt diktaturerna. Förre Kd-ledaren Alf Svensson, använde också nyligen det argumentet när han likt mig tidigare påpekade att vissa föredrar diktaturen Kina framför demokratin Israel, något som nu Björn Lindgren, det manliga språkröret för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom, svarar på.

Björn Lindgrens argument kan verka övertygande för folk som inte tänker igenom det hela, men är vid närmaste granskning alla helt falska och missvisande.

Dels så är det så att Israel inte begått något fel, annat än att möjligen i allt för hög grad gett efter för utländska krav på eftergifter som Lindgrens meningsfränder bidragit till. Eftersom Israel är det friaste landet har de större rätt till de omtvistade områdena än förtryckargrupperna Fatah/palestinska myndigheten och Hamas.

Allra mest skrattretande är när Lindgren försöker säga att Israel enligt Freedom House inte är ett fritt land eftersom visserligen betecknar organisationen Israel som ett fritt land, men de gör inte samma bedömning av det ockuperade Västbanken. Även om vi nu bortser från att detta är ett auktoritetsargument så är saken dock den att anledningen till att delar av Västbanken får den bedömningen är att de huvudsakligen kontrolleras av den Palestinska myndigheten som utövar förtryck där. Kritiken som bör riktas mot Israel är därför den motsatta mot vad Lindgren vill komma med, de borde aldrig ha låtit sig pressas av omvärlden till att skapa den korrupta terrordiktatur som kallas för "den palestinska myndigheten".

Och att säga att vi bör vara extra kritiska mot Israel för att de är starka är också löjligt särskilt när det ställs mot en bedömning av Kina med tanke på att Kina är en av världens stormakter med och med tanke på hur "palestina" har stöd av nästan hela världen bakom sig. Och kanske än viktigare är att "svaghet" knappast är en grund för sympati. Eller anser Lindgren att vi därför bör sympatisera med de svaga och marginaliserade nazistgrupperna i Sverige?

Kanske allra mest avslöjande är dock att Lindgren skriver uttryckligen att vi bör ställa högre krav på diktaturer än på demokratier. Hade det helt enkelt handlat om att man bör ställa högre krav på ett land för att få kalla sig för demokrati än att få kalla sig för diktatur så hade det förvisso varit rimligt. Men här handlar det om att diktaturer just eftersom att de är diktaturer ska accepteras göra saker som demokratier inte tillåts göra. Lindgren vill alltså att diktaturstatus ska vara något som belönas och ger en extra rättigheter.

En mer rationell hållning hade varit att bedöma handlingar lika oavsett vem som utför dem (dock inte oavsett sammanhanget där de utförs) men att ändå i slutbedömningen om vem som främst bör attackeras vara hårdast mot de som totalt sett är värst.

Lindgrens artikel illustrerar alltså vänsterns verkighetsförakt och moraliska depravering på ett mycket tydligt sätt.

onsdag 7 september 2011

Sänkt restaurangmoms har stor positiv sysselsättningseffekt

Martin Flodén på ekonomistas hävdar att sysselsättningseffekterna av sänkt restaurangmoms blir mindre än vad som antas i regeringens utredning eftersom erfarenheten från Finland sades varit att bara en tredjedel av momssänkningen gick till sänkt pris, och beräkningarna av positiv sysselsättningseffekt förutsätter lägre priser. Detta är dock felaktigt av 3 skäl.

För det första kan ingen egentligen med säkerhet fastställa vad den exakta sysselsättningseffekten av sänkt restaurangmoms, eller för den delen någon annan skattesänkning, eftersom många av de fakta som avgör det (beslutsunderlaget för alla faktiska restaurangägare exempelvis) inte är kända.

Det vi däremot säkert vet är att detta är en arbetskraftsintensiv bransch som i högre grad än andra värvar arbetskraft från grupper som har svårt att ta sig in i arbetsmarknaden, så därför finns det anledning att tro att effekten i termer av att minska utanförskapet och höja sysselsättningen är större än för de flesta andra tänkbara skattesänkningar.

För det andra är det inte sant att en ökning av sysselsättningen förutsätter lägre priser. Det är ett sätt som det kan åstadkommas, men inte det enda . Om bruttomarginalen höjs blir det nämligen givet en viss volym mer lönsamt att exempelvis ha längre öppettider, eller att ha en större personalstyrka när man har öppet. Vissa skulle angående det senare kanske invända att om personerna inte behövs vid 25% moms då kommer de inte att behövas vid 12% moms om det inte är fler kunder, men det bortser från att om man har en större personalstyrka kommer köer och väntetider bli kortare vilket kommer att locka fler kunder.

Dessutom innebär högre bruttomarginaler att färre restauranger går i konkurs, och att det blir lönsamt att starta fler.

tisdag 6 september 2011

Riksbanken bör inte upprepa misstag från 3 år sedan

Imorgon kommer då Riksbanken besluta om man ska fullfölja tidigare aviserade planer på fler räntehöjningar eller ej. De flesta, men inte alla, bedömare tror att man med intryck av de svagare tiderna kommer avstå.

Men medan det är oklart vad de kommer att göra är det definitivt inte oklart vad de bör göra. De bör helt klart avstå från att höja, och allra helst borde de återta åtminstone en av de tidigare höjningarna genom att sänka räntan.

Anledningen är inte att omvärldsfaktorer försvagar tillväxten. Detta varken kan eller bör Riksbanken råda över. Anledningen är snarare att de monetära förhållandena i Sverige är så deflationistiska att Riksbanken själv försvagar tillväxten.

Det senaste året (mellan juli 2010 och juli 2011) har nämligen penningmängden minskat med 1,9%, att jämföra med den svaga tillväxt som varit fallet i en guldmyntfot. Som det nu är så är penningpolitiken alltså mer deflationistisk än vad en guldmyntfot varit. Och precis som en för snabb penningmängdstillväxt kan skada ekonomin så kan en negativ penningmängdstillväxt också skada den. Och det är alltså vad Riksbankens policy nu gör. En till räntehöjning skulle förvärra skadan, precis som höjningen för nästan exakt 3 år sedan förvärrade lågkonjunkturen.

måndag 5 september 2011

Göran Hägglund och regeringen motsäger sig själva om skatter

Jag såg nyss en debatt mellan Socialdemokraternas ekonomisk politiska talesman Tommy Waidelich och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. I debatten var Hägglund på sätt och vis bra när han skulle försvara regeringens politik hittills gentemot Waidelichs attacker då han exempelvis påpekade att Socialdemokraterna när de haft makten inte sänkt skatten för pensionärer och då han påpekade att jobbskatteavdragen är positiva för pensionärer då de genom att bidra till höger inbetalningar till pensionssystemet höjt pensionerna.

Hägglund lyckades därför på ett sätt som om det inte hade för vad jag ska diskutera nedan, framgångsrikt beskrivit varför en politik med fokus på jobbskapande skattesänkningar som regeringen förde under sin första mandatperiod gynnat både löntagare och pensionärer.

Problemet är dock att Hägglund, och resten av regeringen undergräver sina egna argument i den debattartikel de publicerade idag där de meddelar att sänkt skatt på pensioner går före jobbskapande skattesäkningar (förutom eventuellt sänkt restaurangmoms, men det är ännu osäkert, och Hägglund motsätter sig för övrigt även det).

Genom att de påstår att det skulle vara ett självändamål att minska den påstådda relativa överbeskattningen av pensionärer relativt höginkomsttagare (som för övrigt är en myt) så instämmer de i praktiken i Waidelichs påstående att sänkt skatt för pensionärer är sämre för pensionärer än ingen skattesänkning (som pensionärerna hade det under socialdemokratiska regeringar) om skattesänkningen är större för löntagare.

Och genom att sätta sänkt skatt på pensioner (och ännu mer så de bidragshöjningar för vissa pensionärer som tillkännagavs idag) före fler jobbskatteavdrag eller andra jobbskapande skattesänkningar så underkänner de Hägglunds korrekta argument att jobbskapande skattesänkningar gynnar även pensionärer.

Så förutom att svika svensk ekonomi och arbetslösa som är i stort behov av jobbskapande skattesänkningar (ett ämne jag för övrigt inom kort återkommer till) så innebär regeringens nya linje om att sänkt skatt för pension (och utvalda utgiftsökningar) att de underkänner sina egna argument och den politik de hittills fört

söndag 4 september 2011

Rationell Feminism?

Katrine Kielos är socialdemokrat och således någon som jag för det mesta är oenig med, men för att vara sosse är hon ovanligt vettig. Bland annat så erkänner och diskuterar hon till skillnad från andra upp det faktum att även personer som inte är västerländska män kan vara förtryckare. Idag tar hon upp hur den kulturella synen på män som mer värda i bland annat Kina och Indien skapar problem där, vilket aktualiserar frågan om feminism kan rättfärdigas.

Att jag betraktar mig som antifeminist är nog ingen nyhet för trogna läsare av denna blogg. Det innebär dock verkligen inte att jag ogillar kvinnor-tvärtom älskar jag existensen av kvinnor. Och på motsvarande sätt innebär det verkligen inte att jag godkänner förtryck av dem-tvärtom är jag emot det. Hade "feminism" handlat om att förbättra för kvinnor hade jag därför varit för det.

I dagens Sverige så betyder dock "feminism" dock kvoteringsmarxism applicerat på könsförhållanden och/eller att män som kollektiv ses som ondare än kvinnor, två föreställningar jag motsätter mig.

Med tanke på att det i dagens Sverige inte förekommer något lagligt eller kulturellt förtryck av kvinnor så är feminism inte numera därför en rationell hållning vad gäller svensk politik. Däremot är det så i många andra länder att förtryck av kvinnor genomsyrar samhällen. Det gäller dels de flesta muslimska länder där kvinnor betraktas som mäns egendom och behandlas därefter. Det gäller också (vilket är huvudämnet i Kielos artikel) länder som Kina och Indien där flickor i skrämmande hög grad elimineras redan i fosterstadiet eftersom pojkar anses mer värda.

Jag är inte någon principiell motståndare till aborter, men könsbaserade aborter är irrationella och skadliga för samhället när det som i Kina och Indien skapar ett stort underskott av kvinnor, något som inte minst är dåligt för (den stora majoriteten av heterosexuella) männen som i allt fler fall inte kan få några partners då dessa aldrig föddes.

I den typen av länder vore "feminism" i den välvilliga definitionen "förbättra för kvinnor" därför högst berättigad, särskilt då som det skulle vara gynnsamt även för män. Jämfört med status quo skulle nog till och med den mer marxistiska och mer oberättigade likhetsfeminismen som dominerar svensk politik representera en förbättring. Men allra bäst vore förstås om man utgick från individualism och att båda kön är lika mycket värda då de båda behövs för varandra.

fredag 2 september 2011

Sverige bör inte "erkänna" palestinsk förtryckarstat

Senare under september kommer den palestinska myndigheten att i FN begära att bli officiellt erkänd som stat. Utgången är till största del klar då USA lär lägga in veto i säkerhetsrådet mot förslaget, men en stor majoritet i generalförsamligen (där inget land har vetorätt) lär rösta för ett "erkännande". Vad som står på spel är frågan om hur stor del av de någorlunda anständiga staterna, inklusive Sverige, kommer i generalförsamlingen att rösta för det, eller lägga ner sina röster eller rösta emot det.

Detta ämne har diskuterats i flera nyligen publicerade debattartiklar där den så kallade "folkrättsexperten" Ove Bring uttalat sig för, liksom vänstersossen Ulf Bjereld, medan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson (två folkpartister som jag i andra frågor är djupt kritiska emot, men som verkar vara relativt (för att vara etablissemanget) vettiga när det gäller Israel) uttalat sig emot det då de helt korrekt påpekar att det i praktiken är ett krav att Israel ska ensidigt ge upp sitt förhandlingskort utan att få något tillbaka som belöning för eftergiften.

För det första bör vi påminna oss om vad "erkännande" innebär. Det tolkas ofta som att man erkänner realiteter, att en viss grupp kontrollerar ett visst område och därmed är en stat.

Det är kanske en nödvändig, men det är inte en tillräcklig förutsättning för att få ett "erkännande" av staten Sverige. Hade det varit en tillräcklig förutsättning hade Sverige erkänt exempelvis Taiwan, Nordcypern (den turkiska delen av Cypern), Transnistrien (ett huvudsakligen etniskt ryskt-ukrainskt område som bröt sig ur det huvudsakligen etniskt rumänska Moldavien när det blev självständigt från Sovjetunionen), Abchazien och Sydossetien som stater. Men trots att dessa regeringar de facto alla är stater så har Sverige inte erkänt någon av dem. Vilket innebär att "erkännande" inte bara handlar om att erkänna faktiska realiteter utan också om att man säger att gruppen har rätt att styra området.

Om vi då återgår till det konkreta exemplet med staten "palestina" så bör vi för det första fråga oss om det uppfyller kriteriet att det faktiskt fungerar som en stat. Det gör det, men bara delvis då Hamas agerar som en stat i Gaza och "den palestinska myndigheten"/PLO/Fatah fungerar som en stat i delar av "Västbanken". Det hela brister dock på två punkter då för det första fullständig försoning mellan Fatah och Hamas inte ännu uppnåtts och då för det andra ett "erkännande" begärs för hela "Västbanken" trots att Israel kontrollerar delar av det. Så även om perspektivet är rent deskriptivt och inte normativt bör Sverige inte "erkänna" "Palestina" då denna stat inom de angivna gränserna faktiskt inte existerar

Om vi då istället fokuserar på den normativa delen om Sverige trots dess de facto icke existens bör uttrycka stöd till "palestinas" rätt till områderna är svaret ännu enklare. Fatah och ännu mer så Hamas står för att framförallt oppositionella och homosexuella ska förtryckas genom att mördas. De står alltså för förtryck och det finns ingen rätt för någon att förtrycka någon annan, vilket innebär att förtyckargrupperna Fatah och Hamas inte har någon rätt till någon stat någonstans. Israel som det överlägset mest liberala alternativet är vad som har rätt till alla omdiskuterade områden eftersom de kommer innebära det minsta förtrycket och den största friheten.

Att Bring nämner Tyskland efter andra världskriget är för övrigt särskilt intressant då Tyskland avstod enorma landområden (långt större än Israel inklusive "Västbanken" och Gaza) till Polen och Ryssland/Sovjetunionen. Om nu detta, som Bring anser, ska vara ett "folkrättsligt" prejudikat, då innebär det helt klart att de länder som anföll Israel, alltså Egypten, Syrien och Jordanien, på motsvarande sätt bör avstå från land de kontrollerade, vilket är vad som hänt i form av Gaza, Golanhöjderna och Västbanken. Med tanke på att arabländernas mentalitet och avsikter liknar nazi-Tysklands så är det också en rimlig jämförelse.