lördag 30 april 2011

Det viktiga är inte Anders Borgs eller Göran Perssons egon

SvD har ett antal artiklar (här, här och här) som hävdar samma sak med samma argument (lite överflödigt med tre artiklar med andra ord) att det inte är Anders Borgs skatte- och bidragssänkningar, utan reformer som Göran Persson låg bakom genom att införa olika regler för att få en stark budgetbalans och begränsade utgifter.

Några argument för denna relativa värdering framförs dock inte, utöver ett påstående från Andreas Bergh om att det "tar lång tid innan politik slår igenom", ett påstående som saknar grund då folk ofta reagerar snabbt på förändringar och dessutom så har det faktiskt nu gått mer än 4 år.

Och det var faktiskt många länder som innan krisen hade starka statsfinanser i form av budgetöverskott, inklusive Island, Lettland, Spanien och Irland, men dessa har det som bekant (?) gått dramatiskt sämre för, så det finns ingen anledning att tro att starka statsfinanser i sig är särskilt avgörande.

Dock var exempelvis utgiftstaket positivt då det bidrog till att även under de regeringar där Göran Persson var finansminister eller statsminister så pressades de offentliga utgifternas andel av BNP tillbaka, vilket gav utrymme för skattesänkningar samtidigt som statsfinanserna var starka.

Och även under Ingvar Carlssons första 5 år som ststsminister (1986-91) och under Bildts borgerliga regering så fattades för all del vissa beslut som varit långsiktigt positiva, som olika privatiseringar och avregleringar och skattereformen. Att Palme i ytterligare ett i raden av katastrofala beslut från hans sida avskaffade regleringen av bankutlåningen innan man sänkt kapitalbeskattningen och pressat tillbaka inflationen bidrog dock till krisen 1990-93.

Men den viktiga poängen är att alla dessa positiva beslut som fattades från slutet av 1980-talet fram till och med den nuvarande alliansregeringen har varit marknadsliberala beslut. Den lärdom vi bör dra av det är att vi bör fortsätta med en ekonomisk politik som förändrar Sverige i en marknadsliberal inriktning. Däremot är det inte viktigt om forna bra beslut fattades av Anders Borg eller Göran Persson, eller någon av de andra stats- och finansministrarna sedan 1980-talets slut. Det viktiga poängen är inte Borgs eller Perssons eller någon annans egon, utan att marknadsliberal politik är bra.

fredag 29 april 2011

Vad är pengar- och penningmängd?

När jag kommenterar monetära förhållanden i Sverige och för den delen även euroområdet och Storbritannien som använder samma EU-harmoniserade definition så använder jag mig av måttet M1 (gäller alltså bara EU, det ska ej förväxlas med "M1" i exempelvis USA som definieras annorlunda och därför inte är samma sak som M1 i EU).

Varför då M1 och inte de bredare M2 och M3? För att förstå det så måste vi fråga oss vad är pengar? Ja, det är ett allmänt accepterat betalningsmedel. Vilka saker fungerar då som allmänt accepterade betalningsmedel? Dels handlar det om kontanter men också banktillgodohavanden som omedelbart kan användas för kortbetalningar och omvandlas till kontanter via bankomatuttag.

Vilka banktillgodohavanden kan då användas på det sättet? Ja, det är i princip bara så kallade avistakonton som exempelvis lönekonton och de flesta sparkonton. M1 är i EU definierat som värdet av kontanter och avistakonton.

M2 definieras som M1 plus värdet i konton där saldot inte omedelbart kan användas som betalningsmedel då en uppsägningstid existerar. De delar av M2 som inte också ingår i M1 kan därför inte räknas som en del av penningmängden.

M3 definieras som M2 plus olika räntepapper med en löptid på upp till 2 år. Då man först måste sälja dessa värdepapper för att kunna använda dem som ett betalningsmedel så kan de inte heller räknas som pengar. Räknar man dem som pengar så skulle man lika gärna kunna också inkludera räntepapper med en löptid på över 2 år och aktier, och ja till och med värdet på hus och bilar och annat med en andrahandsmarknad. I så fall skulle alla tillgångar vara pengar och det vore inte en rimlig definition. Så det är därför inte rimligt att räkna med de delar av M3 som inte ingår i M2.

Denna diskussion kanske framstår som lite väl teknisk och abstrakt för vissa. Men ska man bedöma penningpolitiken i ett läge där olika definitioner ger olika resultat då är den nödvändig. Och idag så är det i Sverige en betydande skillnad mellan de olika måtten då M1 minskade med 0,5% medan däremot M3 ökade med 5,3%. De som förnekar att Riksbankens penningpolitik är deflationistisk nu tar fasta på den högre M3 skillnaden, men det är felaktigt då ökningen helt och mer därtill består av ökningar av tillgångar som inte är pengar.

onsdag 27 april 2011

Sysselsättningsgraden har stärkts mer än totalsiffran antyder

Mellan första kvartalet 2006 och första kvartalet 2011 ökade sysselsättningen i Sverige med 247 000 personer, eller 5,7%. Kritiker på vänsterkanten menar att det är en missvisande jämförelse då befolkningen också ökat. Befolkningen i åldersgruppen 15-74 har också ökat med 5,3% under denna period, så ökningen av sysselsättningsgraden har till synes varit förhållandevis blygsam, från 64,3% till 64,6%.

Denna totalsiffra är dock missvisande eftersom den bortser från att befolkningsstrukturen förändras. Andelen som är 15-24 och 65-74 har ökat betydligt, medan andelen som är 25-64 minskat betydligt. Samtidigt var sysselsättningsgraden som högst just i åldersgruppen 25-64 medan den var betydligt lägre bland de som är 15-24 och ännu lägre i gruppen 65-74. Det innebär att befolkningen i allt högre grad består av personer med låg förvärvsfrekvens, vilket kommer att dra ner den totala andelen. Av samma skäl som vi helt exkluderar barn yngre än 15 och äldre än 75 så måste man ta hänsyn till andelen som är 15-24 och 65-74 inom 15-74 gruppen.

Gör vi det så ser vi att det skett en betydande höjning av sysselsättningsgraden inom alla grupper. I gruppen 15-24 steg sysselsättningsgraden från 34,3% första kvartalet 2006 till 36,9% första kvartalet 2010, i gruppen 25-64 ökade sysselsättningsgraden från 80,2% till 81,9% och i gruppen 65-74 steg sysselsättningsgraden från 9,4% till 12%.

Slutsatsen av det är att arbetsmarknaden har förbättrats klart mer än siffran för den totala andelen antyder. Slutsatsen av det är i sin tur att regeringens jobbpolitik med sänkta skatter i allmänhet och i synnerhet för personer yngre än 26 och äldre än 65, har varit framgångsrik och ökat sysselsättningen för alla, särskilt då för de grupper vars beskattning sänkts mest.

tisdag 26 april 2011

Vardagsobservation om Åland

Jag skrev förra veckan om Åland, som har den lägsta arbetslösheten i Norden, av skäl som inte framstår som uppenbara.

Nu idag köpte jag då en ost av märket Ockelbo som kallades "gårdsost". Jag såg nu att det på förpackningen står "tillverkningsland: Åland". Tillverkningsland ? Nog för att det är intressant att veta att osten kommer mer specifikt från Åland snarare än fastlands-Finland, men vore inte "tillverkningsregion" ett bättre ord? Ockelbo verkar gå händelserna i förväg angående en eventuell självständighet för Åland.....

måndag 25 april 2011

Förklaringen till strukturen på punktskattehöjningen

Regeringen har som jag diskuterat och kritiserat ett antal gånger (bland annat här, här, och här) då beslutat att höja punktskatten på tobak och alkohol. Något som jag inte tagit upp är dock det faktum att denna punktskattehöjning är olika för olika former av tobak och alkohol. För att citera Göteborgs-Postens redogörelse:

I propositionen föreslås också att skatten på cigaretter, cigarrer, cigariller, röktobak och tuggtobak höjs med tio procent medan skatten på snus höjs med 13 procent. Skatten på vin och öl höjs med 12,7 procent och skatten på sprit med 5 procent.

Skattehöjningen är alltså större på snus än andra former av tobak och skattehöjningen är större på öl och vin än på sprit(det sägs inget om cider och alkoläsk, men jag förmodar att de får samma höjning som öl och vin). Frågan är då varför regeringen gör denna differentiering av höjningen. Även om jag av skäl jag förklarat i tidigare poster i ämnet inte anser att den allmänna höjningen i sig är rationell, så är däremot strukturen på höjningen förvånansvärt rationell givet regeringens mål och ekonomiska och juridiska realiteter.

Regeringen ser nämligen två tänkbara positiva följder av höjningarna och tvfå tänkbara negativa. De två tänkbara positiva följderna är minskad tobaks- och alkoholkonsumtion och högre skatteintäkterna. De två tänkbara negativa följderna är ökad konsumtion av i Sverige obeskattad alkohol och tobak genom legal införsel och illegal smuggling och hembränning samt juridiska tvister med EU-kommissionen.

Om vi då börjar med tobak så kan det konstateras att risken för legal och illegal införsel är mycket mindre vad gäller snus än andra former av tobak. Snus är förbjudet i samtliga andra EU-länder och väldigt ovanligt utanför EU, varför risken för införsel av utländsk snus är minimal. Däremot så är cigaretter och andra former av tobak både lagligt och vanligt i andra länder och den organiserade brottsligheten är sedan länge engagerad i smuggling av cigaretter. En höjd skatt på snus lär därför öka den illegala införseln betydligt mindre än höjd skatt på cigaretter.

Vad gäller alkohol så kan det konstateras att prisskillnaden mellan Sverige och exempelvis Tyskland är som störst när det gäller sprit och i andra hand öl, medan den är som minst för vin. Risken för ökad hemtillverkning är också klart större för sprit än för öl och vin. Om man då vill minimera risken för ökad konsumtion av i Sverige obeskattad alkohol samtidigt som man vill begränsa totalkonsumtionen och/eller öka skatteintäkterna så är det då logiskt att höja skatten på sprit minst och skatten på vin mest.

Varför höjer då regeringen skatten på öl och vin lika mycket? Ja, det beror på att EU-kommissionen under påtryckningar av sydeuropeiska vintillverkare började driva linjen att högre beskattning av vin i förhållande till alkoholmängden var en form av förtäckt protektionism. Medan större delen av den öl säljs i Sverige är tillverkad i Sverige så är nästan allt vin importerad. För att undanröja misstanken att Sverige ägnar sig åt dold protektionism genom att gynna öl framför vin så är Sverige därför tvungen att beskatta öl och vin på ett likvärdigt sätt och därför så måste man då nu höja skatten på öl och vin lika mycket. Detta har förmodligen inneburit en större höjning av ölskatten än annars, men också en mindre höjning av vinskatten än annars.

lördag 23 april 2011

100 miljarder av skatteuttag var onödigt enligt S

Det allra bästa regeringen gjort är att de sänkt skatterna betydligt. Skattesänkningarna under alliansregeringen uppges uppgå till 100 miljarder, vilket motsvarar strax över 3% av BNP och innebär att varje vuxen (äldre än 18) svensk i genomsnitt fått cirka 13000 kronor om året i sänkt skatt.

Socialdemokraternas nya ekonomiskt politiska talesman Tommy Waidelich kritiserar skattesänkningarna med argumentet att skattesänkningarna varit störst för dem som har mest, vilket bara är sant om man tar med slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen (som inte egentligen ens var en skattesänkning, utan en skattereform där det löpande uttaget på dyra villor sänktes något som fullt ut finansierades av att reavinstskatten för alla höjdes). Däremot så har inkomstskatten blivit mer progressiv av jobbskatteavdraget och pensionsskattesänkningarna.

Det intressanta är att trots att han hävdar att sänkningarna varit för stora så menar Waidelich att det inte finns något behov av att höja skatterna, något han motiverar med att sänkningarna redan är gjorda.

Men även om det måhända är mer problematiskt att höja skatter än att inte sänka dem så har skattehöjningar inte tidigare varit något större problem för socialdemokraterna. Olof Palme höjde trots allt skattetrycket hela 10 procentenheter mellan 1970 och 1976, eller 1,7 procentenheter per år. Då Sveriges BNP ligger på strax över 3000 miljarder per år, motsvarar det 50 miljarder per år. Socialdemokraterna skulle alltså kunna återställa skattesänkningarna under en mandatperiod med bara hälften av Palmes skattehöjningstakt.

Så det är absolut inte så att det skulle krävas något socialdemokraterna tidigare inte visat sig beredda att göra. Genom att inte förespråka skattehöjningar medger Waidelich i praktiken att de där extra 100 miljarderna var onödiga för att klara både statsfinanserna och "välfärden".

fredag 22 april 2011

Hur äldres och andras sysselsättning bättre kan gynnas

Jag har tidigare diskuterat och kritiserat det faktum att regeringen beslutat sig för att skattemässigt särskilt gynna arbete i vissa åldersgrupper, nämligen personer äldre än 65 och yngre än 26. I korthet så påpekade jag att även om det för all del är önskvärt att sysselsättningen i dessa åldersgrupper ökar så är det lika önskvärt att öka sysselsättningsgraden i åldersgruppen 26-64. Och det finns inga belägg för att skattesänkningar riktade mot personer äldre än 65 eller yngre än 26 är effektivare än mer generella skattesänkningar.

Just den riktade skattesänkningen mot arbetande som är äldre än 65 framstår för övrigt som extra märklig med tanke på att regeringen bibehåller en lag som tvingar ut många äldre än 67 i pension mot deras vilja. Per-Olof Samuelsson har en intressant diskussion av dbland annat denna fråga ur ett perspektiv som är personligt men ändå allmänt intressant och som därför rekommenderas. Om äldre personer på grund av sin ålder inte längre kan utföra arbetsuppgifterna på ett bra sätt är det förvisso rätt att pensionera personen, men däremot finns det ingen anledning att göra det enbart på basis av ålder.

En rationell reform vore därför att slopa pensionsåldern och låta åtminstone offentliganställda behålla sina jobb så länge de är kapabla och villiga, samtidigt som man slopar det extra jobbskatteavdraget för äldre och istället använder sänker skatten lika för alla. Slopandet av pensionsåldern skulle troligen mer än väl kompensera den negativa sysselsättningseffekten för äldre av slopandet av det dubbla jobbskatteavdraget, samtidigt som det utökade jobbskatteavdraget för personer yngre än 65 skulle öka sysselsättningen i den gruppen.

En ren win-win reform för alla åldersgrupper och samhällsekonomin och rättvisan skulle det bli.

onsdag 20 april 2011

Hur många fler räntehöjningar klarar ekonomin?

Som väntat höjde då Riksbanken räntan igen idag igen samtidigt som man säger att man lär höja många fler gånger under det kommande året, trots att det inte finns något i statistiken som motiverar det.

-Penningmängdstillväxten har redan fallit till -0,6%.
-Kronan har det senaste året stärkts med 13% mot dollarn, 6% mot euron och 7% mot pundet.
-Konsumentprisinflationen exklusive räntehöjningarna ligger på endast 1,5%, lägre än ifjol och näst lägst i EU och lägre än Riksbankens 2%-mål, trots den stora höjningen av bland annat bensinpriserna som Sveriges och andra länders intervention i Libyens inbördeskrig orsakat.

Riksbankens resonemang att man måste höja räntorna eftersom konsumentprisinflationen inklusive räntor är hög är minst sagt märkligt eftersom räntehöjningarna är anledningen till att den är hög och fler räntehöjningar innebär att den blir ännu högre. Riksbankens resonemang är som om någon sagt att eftersom tidigare höjningar av elementet gjort lägenheten varmare så bör man höja elementets temperatur ytterligare för att motverka att lägenheten blir varmare.

Riksbanken gjorde ett misstag när de tidigare sänkte kraftigt trots stark efterfrågan på krediter. Det innebär dock inte att det nu är rätt att höja kraftigt eftersom att nu har bolånetak och annat sänkt efterfrågan på krediter. Med tanke på att man nu höjer snabbt trots att penningmängdstillväxten redan fallit under noll så riskerar man att kraftigt försvaga den svenska ekonomin.

tisdag 19 april 2011

Ålands anmärkningsvärt låga arbetslöshet

Efter framgångarna för de antisvenska vänsternationalisterna i Sannfinländarna i det finska riksdagsvalet så tar Kvällspostens politiska redaktör Peter J. Olsson upp det faktum att det kan hota grunderna för 1921 års kompromiss om Åland, där det skulle ingå i Finland men ha visst självstyre och förbli svenskspråkigt.

Såvitt jag vet har dock inte Sannfinländarna inriktat sig på Åland särskilt mycket utan snarare på svenskan i det finska fastlandet. Skulle det ändras skulle det dock kunna leda till att Åland skulle vilja bryta sig ur Finland och endera ansluta sig till Sverige eller bli självständigt.

En intressant ekonomisk aspekt av Åland är dess anmärkningsvärt låga arbetslöshet. Arbetslösheten där är bara 3,3% inklusive de som är "aktiverade" genom "sysselsättningsåtgärder".  Innan konjunkturnedgången 2008-09 låg arbetslösheten ännu lägre, på 2-2,5%.  Detta kan jämföras med de 7-8% som både Sverige och Finlands fastland  har och de 9,5% som EU som helhet har exklusive de som är "aktiverade" genom "sysselsättningsåtgärder". Av världens rika länder är det mig veterligen bara Hongkong och Singapore som ligger på liknande låga nivå som Åland.

Läsare av denna blogg som söker arbete borde därför kanske överväga att flytta till Åland.

Vad ligger då bakom den låga arbetslösheten? Ja, det vet jag faktiskt inte, jag måste studera frågan mer. Skattenivån ligger något lägre än i samtliga län på det finska fastlandet, men det är ingen stor skillnad, då kommunalskatten ligger på i genomsnitt 17,1% i Åland, att jämföra med den finska genomsnittet på 18,6% och 17,9% i Nyland (där Helsingfors ligger), det fastlandslän som har lägst skatt. Den lilla skillnaden gör att detta bara kan vara en liten delförklaring.

Att det är en isolerad ö (eller ögrupp) med liten befolkning kan knappast vara en förklaring då det inte är så att exempelvis Gotland har en lägre arbetslöshet än övriga Sverige.

Hur de än gör det så tycks de göra något rätt i alla fall, vilket är varför Åland bör sträva efter fortsatt självstyre, oavsett om det är inom Finland, Sverige eller som helt självständig stat.

måndag 18 april 2011

Varför externalitetsargumentet för förmynderiskatter inte håller

Ibland brukar de flesta förmynderiskatter, som punktskatter på alkohol, tobak och socker/fett, motiveras med argumentet att konsumtionen av det skapar externaliteter, alltså kostnader för de som inte konsumerar det. Mer specifikt anses det på grund av negativa hälsoeffekter innebära att kostnaderna för den skattefinansierade sjukvården stiger. Argumentet är då att dessa punktskatter inte innebär att de som konsumerar dessa varor missgynnas, utan bara innebär att de inte kan snylta på andra.

Det finns dock flera problem med detta argument. Dels så är det inte så att exempelvis helnykterism är det mest hälsosamma valet.Flera vetenskapliga undersökningar visar att måttlig alkoholkonsumtion är mer hälsosamt än helnykterism. Och om man höjer alkoholskatten så kan det beivra måttlig alkoholkonsumtion minst lika mycket som skadligt missbruk. Faktum är att det kan påverka måttlig alkoholkonsumtion mer då de som ägnar sig åt alkoholmissbruk ofta är beroende av alkohol och därför är mindre priskänsliga vilket leder till att ett högre pris leder till att de hellre drar ner på andra utgifter än drar ner på det som de upplever sig beroende av.

Ett kanske ännu viktigare argument är att det inte alls är säkert att de som lever ohälsosamt belastar andra mer än de som är hälsofanatiker. Visserligen så leder en ohälsosam livsstil till att man oftare vid tidigare skeden i livet behöver sjukvård, men det kompenseras i regel mer än väl av att man då inte lever lika länge. Att man dör tidigare belastar andra mindre av två skäl, dels för att man då tar ut mindre i pension och sedan att man behöver mindre sjukvård och äldreomsorg av åldersrelaterade skäl.

Vissa skulle måhända hävda att det är cyniskt att se på de ekonomiska fördelarna för andra av att man dör tidigare. Men det förändrar för det första inte poängen att en ohälsosam livsstil inte belastar andra och därför inte är associerad med "negativa externaliteter".

Och sedan så bortser det från att detta var en självvald konsekvens.  För de flesta skulle nog faktiskt ett liv av renodlad hälsofanatism med bara hälsomat och flera timmars motion varje dag nog inte vara önskvärt även om det är något år längre. Ett mer njutnings- och nöjesfyllt liv framstår då som mer önskvärt även om det är något år kortare. Och det är varje individs rätt att själv välja vilken avvägning man vill göra vad gäller hur långt livet ska vara och hur njutningsfullt det ska vara. Om man föredrar att genom att dricka och röka mycket och äta mycket "fet" mat gör livet betydligt trevligare då ska man i ett fritt samhälle ha rätt att välja det framför ett mindre njutningsfullt men längre liv.

Vad vi lärt oss om vargar

På DN:s förstasida är det stora rubriker om vargattacken utanför Stockholm där vargar dödade en hund som var ute och gick med den barnfamilj som ägde den. Av denna incident har vi nog lärt oss två saker:

1) Vargattacker blir bara riksnyhet när de inträffar i stor-Stockholmsområdet. När liknande attacker sker i exempelvis Värmland och Dalarna så sägs inget i DN, SvD eller de rikstäckande TV-nyheterna.

2) Vargar är farliga för hundar, men inte för människor. De där vargarna hade utan större svårighet kunnat döda kvinnan och hennes barn också, men de var inte intresserade av att göra det. Det "utfall" som en av vargarna gjorde mot henne tycks bara vara menat att skrämma bort henne då vargar springer betydligt snabbare än människor (de kan springa i en hastighet på mer än 60 kilometer i timmen, att jämföra med 36 kilometer i timmen för världens snabbaste människor på 100-meters lopp och sisådär 20-25 kilometer i timmen för normala människor) och hade lätt kunnat hinna ikapp henne.

Att de dödade hunden berodde förmodligen på att hunden likt alla andra hundar är en ättling till vargen och att de således såg den som en annan varg som inkräktade på deras revir.

onsdag 13 april 2011

Frihet och skatter

Som jag noterade i föregående inlägg är skattesänkningar inte enbart bra för att de (med vissa undantag som sänkt skatt på pension) stärker den ekonomiska tillväxten. All beskattning är nämligen associerad med den negativa egenskapen att den inskränker folks frihet. Det innebär inte nödvändigtvis att alla skatter borde avskaffas då det finns andra värden och då det kanske skulle vara svårt att frivilligfinansiera det rättsväsende och den militär som krävs för att bevara folks frihet från kriminellas och utländska staters och andra gruppers aggression, men det innebär att det allt annat lika finns ett egenvärde i att minimera mängden skatt som tas ut.

Samtidigt bör det noteras att precis som alla skatter, och framförallt inte alla skattesänkningar inte är likvärdiga när det gäller effekten på ekonomin så är det också så att alla skatter och skattesänkningar inte är likvärdiga när det gäller effekten på friheten.

Exempelvis så finns det "skattesänkningar" som inte alls ökar friheten. Det är avdrag villkorade på att man beter sig på ett visst sätt. Detta är något som framförallt förekommer i USA där allmänheten är mer ideologiskt skeptisk till bidrag än till skattesänkningar varför politikerna där ofta väljer att subventionera vissa beteenden och branscher, exempelvis välgörenhet, bostadslån och "gröna" bilar, med skatteavdrag snarare än bidrag.  I praktiken så är dock dessa avdrag (ofta kallade "tax credits") funktionellt identiska med bidrag kombinerat med ett högre formellt skatteavdrag. Den enda skillnaden är att det är skattemyndigheten som betalar ut bidraget.

Det finns å andra sidan skatter som är ännu mer frihetsinskränkande än andra skatter. Detta gäller rena förmynderiskatter som skatter på alkohol, tobak, socker/fett (Detta finns lyckligtvis ännu inte i Sverige, men det planeras eller finns i Danmark och vissa andra länder) och koldioxid. Det är skatter där både syftet och effekten är att politiker omyndigförklarar medborgarnas livsval och lägger sig i saker som verkligen inte angår dem.  Medan skatter i allmänhet "bara" minskar skattebetalarnas köpkraft i allmänhet så innebär dessa förmynderiskatter förutom denna allmänna effekt också att politikerna dessutom försöker detaljstyra vad medborgarna gör med de pengar de får behålla.

Förmynderiskatter som punktskatter på alkohol och tobak är alltså ännu värre ur ett frihetsperspektiv än andra skatter, och därför (samt även på grund av den negativa effekten på ekonomin) är den föreslagna höjningen av alkohol- och tobaksskatterna helt förkastlig. Tvärtom så borde de vara  prioriterade skattesänkningar.

tisdag 12 april 2011

Bra, men det skulle kunna bli bättre

Regeringen utlovar nu 4 olika skattesänkningar för nästa  år:

-Ett femte jobbskatteavdrag
-Sänkt restaurangmoms.
-Sänkt skatt på pensioner.
-Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt.

Alla är positiva av det ickeekonomiska skälet att de ökar friheten.

Vad gäller de nationalekonomiska effekterna så gynnar sänkt restaurangmoms  sysselsättningen mest, men delvis på bekostnad av sänkt produktivitet i statistisk bemärkelse (då det blir fler lågproduktiva sysselsatta). Ett femte jobbskatteavdrag har en liknande effekt men både den sysselsättningshöjande och produktivitetssänkande effekten är svagare. Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt har i princip ingen effekt på sysselsättningen, men bidrar till att höja produktiviteten. Sänkt skatt på pensioner har i princip ingen effekt på vare sig sysselsättning eller produktivitet.

Det hela är därför en god nyhet då den sammanlagda effekten av förslagen är att öka den ekonomiska friheten och höja sysselsättningen.

Dock är inte förslagen de bästa som man kunde valt. Förutom restaurangmomsen så är sänkningar som tidigare mest utbudsinriktade. Mer effektivt för att öka sysselsättning och tillväxt hade varit förslag för att höja efterfrågan på arbetskraft, det vill säga sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatt, vilket regeringen borde ha prioriterat.

måndag 11 april 2011

Facken själva ansvariga för höga a-kasseavgifter

Ett antal LO-förbund klagar över att deras medlemmar betalar högre a-kasse avgifter än många akademikerförbunds som ett resultat av att arbetslösheten är högre i deras branscher och hävdar att det utgör en orättvis extrabeskattning av deras medlemmar.

Men fackförbunden är ju faktiskt själva orsaken till att arbetslösheten är högre i deras branscher då de drivit igenom allt för höga lönekrav. För dem att klaga över detta är som ett företag att klaga över att försäljningen faller efter det att man höjt priserna.

Kraven på att alla ska betala lika avgifter är i praktiken ett krav på att i ännu högre grad än idag befria facken från de ekonomiska konsekvenserna av deras allt för höga lönekrav. Att tvinga de som arbetar i andra branscher att betala mycket mer skatt och avgifter än de får ut i ersättning så att dessa fack ska få ut mer i ersättning än de betalar i skatt och avgifter vore att orättvist extrabeskatta dessa och minska försäkringsmässigheten i a-kassan. Det vanliga i privata försäkringar är att riskgrupper betalar mer och så ska det vara här också.

Facken hävdar för övrigt i artikeln också att a-kassan idag inte är subventionerad utan tvärtom överfinansierad, men det är ett felaktigt påstående. Den så kallade "arbetsmarknadsavgiften" är en skatt som andra som bara existerar skiljd från andra skatter i en nationalekonomiskt meningslös bokföringsavseende.

söndag 10 april 2011

Gaza visar varför Israel inte bör lämna Västbanken

Lågintensivt krig har återigen utbrutit mellan Israel och Hamasregimen i Gazaremsan. Hamas och andra palestinska grupper med Hamas tillåtelse har intensifierat sina raketangrepp mot israeliska städer nära Gaza. En del har skjutits ner med det nya "Iron Dome" raketförsvarssystem som börjat användas men inte alla. Och vid ett tillfälle så anföll Hamas en skolbuss med barn med en antitankmissil.

I grunden är situationen med den jihadistiska Hamasregimen i kontroll över Gaza ohållbar och kommer förmodligen till slut avkräva att Israel invaderar Gaza för att utplåna Hamasregimen, men Israel tvekar av de förståeliga skälen att det skulle innebära många soldaters död och internationellt fördömande.

Det som dock är helt klart är att situationen i Gaza illustrerar varför Israel aldrig någonsin bör dra sig tillbaka från Västbanken på motsvarande sätt som man 2005 drog sig tillbaka från Gaza.

Hamasregimens terror är förvisso ett problem för Israel nu, men inte särskilt allvarligt eller livshotande, och i och med att "Iron Dome" förbättras kan även det kvarvarande problemet förhoppningsvis elimineras, även om det inte är säkert då Hamas kan komma på något sätt att kringgå det

Men den riktigt viktiga lärdomen av Gazakatastrofen är att det vore ett ödesdigert misstag av Israel att på motsvarande sätt dra sig tillbaka från Västbanken.

Kortdistansraketer når nämligen bara från Gaza mindre samhällen som Sderot och Ashkelon, där bara en liten minoritet av israelerna bor och där de viktigaste delarna av den israeliska ekonomi är oberörd. Så, även om Ariel Sharons misstag att utrymma Gazaremsan 2005 har skadat Israel så är det en överkomlig skada

Skulle Israel på grund av intensiv utländsk press och/eller val av dåliga ledare dra sig tillbaka från Västbanken skulle dock ett dödligt hot mot Israel uppstå. Från Västbanken är det nämligen bara noll meter från Jerusalem (inklusive Västra Jerusalem), 3 kilometer från Ben-Gurion-flygplatsen och bara några kilometer från de yttre delarna av Tel Aviv och andra städer lämngs den tätbefolkade kustremsan.

Detta utbildande videoklipp (kom ihåg när ni ser den att 1 mile motsvarar 1,6 kilometer, vilket exempelvis innebär att 9 miles ungefär motsvarar 15 kilometer) beskriver på ett bra sätt varför ingen sann israelvän medveten om de fakta som föreligger kan förespråka ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken, inte ens i utbyte mott ett "fredsavtal" från Fatah/PLO.

Kom nämligen ihåg att även om Fatah mot förmodan verkligen skulle ärligt vilja hedra sin del av ett fredsavtal där Israel drar sig  tillbaka så finns det inget som hindrar Hamas från att ta kontroll av området på motsvarande sätt som man tog över Gaza. Och då skulle Hamas som framgår av videon illustrerar kunna skada Israel på ett mycket allvarligt sätt.

Till detta kommer de många andra skäl till varför israelisk kontroll är bättre, som att Israel i högre grad står för individuella rättigheter.

lördag 9 april 2011

Om Sannfinländarna

Söndag nästa vecka, den 17:e april, är det riksdagsval i Finland. Även om opinionsmätningarna ger lite olika besked om exakt hur stor denna framgång lär bli så tyder de alla på att det parti som kallas för Sannfinländarna på svenska lär bli de stora vinnarna. 

I DN kallas partiet för "högerpopulister" men i själva verket så står man långt till vänster. Och då menar jag inte bara att de står till vänster om andra partier som brukar kallas "högerpopulister" som Fremskrittspartiet i Norge, utan faktiskt även till vänster om mittfåran i finsk politik då de profilerar sig på krav på "ökad välfärd" som ska finansieras huvudsakligen med stora skattehöjningar framförallt för höginkomsttagare. Man lägger sig därmed i princip även till vänster om Sverigedemokraterna.

Även om osakliga vänsterjournalister buntar ihop partierna så är de alltså väldigt olika. Fremskrittspartiet ligger långt till höger om mitten medan Sverigedemokraterna ligger något till vänster om mitten och Sannfinländarna långt till vänster om mitten


På tal om Sverigedemokraterna så vore det intressant att veta deras hållning till Sannfinländarna. SD har ju hyllat Dansk folkeparti samtidigt som man tagit avstånd från Fremskrittspartiet, omdömen som i båda fallen möts med identiska omdömen om SD från dessa båda partier, så det är inte så att de har någon princip mot att kommentera partier i andra länder.

Sannfinländarna tycks ha som princip att Finland ska vara så finskt som möjligt, något de inte bara tolkar som att de ska vara emot invandring och EU, utan även att svenskan ska avskaffas som officiellt språk i Finland, ett krav som oroar den svenskspråkiga minoriteten i Finland. 

Så frågan är då vad som är viktigast för Sverigedemokraterna: att vara pronationalistiska och prosvenska?

Uppdatering:  Den senaste frågan besvarades här, och svaret på frågan är att SD väljer att vara antisvenska. De verkar inte heller ha några invändningar mot Sannfinländarnas vänsterradikala ekonomiska politik.

torsdag 7 april 2011

Bör Maud Olofsson avgå?

Det finns många som nu kräver Maud Olofssons avgång, bland annat Stockholmsriksdagsledamoten Abir al-Sahlani som centerledare, detta eftersom att partiet enligt "sin egen analys" var det som minskade mest av riksdagspartierna.

Denna "analys" är lite märklig då senast jag kollade så minskade Socialdemokraterna klart mer. Dessutom bör man komma ihåg att partiet vid 2006 års val då Maud Olofsson också var partiledare ökade man med 1,7 procentenheter, en ökning som är större än minskningen på 1,3 procentenheter i 2010 års val. Centern ökade framförallt just i al-Sahlanis valkrets Stockholms kommun, från 1,77% 2002 till 6,34% 2010.

Hade det inte varit för Maud Olofssons marknadsliberala omläggning av Centerns politik som lyft Centern så kraftigt i Stockholm (samtidigt som det kan medges att det troligen bidragit till väljarförluster i glesbygden) hade al-Sahlani aldrig blivit riksdagsledamot, så det framstår som lite otacksamt från hennes sida.


Det innebär i sig inte nödvändigtvis att det är fel att byta ut Olofsson. Men frågan är vem som ska ersätta henne och vilken är den omläggning av politiken det kan innebära. Annie Johansson skulle troligen fortsätta på samma linje att profilera partiet som det mest marknadsliberala av de nuvarande 8 riksdagspartierna, medan andra kandidater som  Anna-Karin Hatt och Lena Ek kanske skulle vilja att partiet ska dra sig åt den redan överbelagda mitten. Det senare vore olyckligt då det behövs en kraft i riksdagen och inom regeringen som kritiserar Moderaterna ur ett marknadsliberalt perspektiv.

tisdag 5 april 2011

Poängen med sänkta skatter på arbete

"Mengerianen" kritiserar jobbskatteavdraget, och dem av oss som varit positiva till det:

Jobbskatteavdraget har hyllats nästan unisont av marknadsliberaler i detta land. Reformen innebär dock att skattesystemet blir mer progressivt. Borgarnas skattereformer har genomgående varit mycket keynesianskt präglade – de är upplagda på ett sätt som ska gynna privat konsumtion i största möjliga utsträckning. Visserligen är det bättre än vänsterns främsta idé – att istället låna pengar till offentlig konsumtion – men reformerna kommer att göra ganska lite för sparande, investeringar och långsiktig tillväxt. Genom jobbskatteavdraget premieras medelsvenssons konsumtion extra mycket jämfört med en generell sänkning av skattesatserna (där höginkomsttagare såklart får proportionellt mer).
Nu anser jag i och för sig inte att jobbskatteavdraget rent tekniskt ett är den bästa  lösningen av skäl jag förklarade här, men jag anser det vara positivt ändå och "Mengerianen" har helt missförstått vad poängen med sänkta skattekilar (skattekil är skillnaden mellan arbetsgivarens arbetskraftskostnad och arbetarens nettolön) på arbete är. Det är inte relaterat till att gynna eller missgynna konsumtion, utan att gynna arbete före att inte arbeta. På grund av höga skattekilar och generösa bidragssystem så missgynnades detta framförallt före 2007, vilket bidrog till att skapa en enorm klass av bidragsberoende.

Detta är fortfarande ett stort problem, men problemet har minskat jämfört med 2006 tack vare just jobbskatteavdraget i kombination med åtstramningar i bidragssystemen.

Även om jag i grunden är positiv till sänkt skatt på sparande så är detta inte Sveriges mest akuta problem med tanke på det stora bytesbalansöverskottet (sparandeöverskottet). Det som bör prioriteras är istället skattesänkningar som gynnar investeringar och sänker skattekilarna för arbete för att minska på antalet som inte arbetar.  Det innebär i första hand sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatt. Ytterligare jobbskatteavdrag vore inte lika effektivt, men det skulle också vara positivt.

Lite perspektiv på Vattenfallsskandalen

Miljöpartiet och andra inom vänstern har gjort en stor sak över höga avgångsvederlag i ett tyskt dotterbolag till statligt ägda Vattenfall. Förvisso så verkar det som att vissa aspekter av ärendet har hanterats på ett inkompetent sätt, varför de ansvariga på något sätt bör bestraffas (helst då genom att bytas ut mot mer kompetenta personer).


Men en viktigare poäng är att Miljöpartiet vilseleder när de försöker hävda att detta har en signifikant effekt på elräkningen. Vattenfalls totala omsättning var i fjol 214 miljarder. Avgångsvederlagens sammanlagda summa var 110 miljoner. Även om vi belastar hela avgångsvederlaget på ett år så innebär det att det bara utgjorde 0,05% av elräkningen*.

Betydligt större effekt är att Miljöpartiet och andra environmentalister genom att begränsa användningen av billiga energikällor som kolkraft, kärnkraft och vattenkraft bidragit till att begränsa utbudet så katastrofalt. Det har höjt elpriset tusentals gånger mer än överdrivna avgångsvederlag i tyska dotterbolag. Dessutom är det en permanent årlig kostnad medan detta bara bara var en engångskostnad*.

*=Rent strikt är detta dessutom inte en kostnad som belastar elkonsumenterna i sig av skäl jag förklarade här angående chefsersättningar rent allmänt sett. Då Vattenkraft är statligt ägd belastar det dock skattebetalarna.

söndag 3 april 2011

Svensk media mörkar om Goldstones avbön

Trots att Israel under Gazakriget årsskiftet 2008-09 ansträngde sig mer än något annat krigförande land för att undvika civila offer hos fiendesidan och till och med ofta avstod från chanser att eliminera Hamasledningen för att undvika civila offer, så kom Israel av dess fiender att anklagas för att ha inriktat sig på att attackera civila, en anklagelse lika absurd som att anklaga en anorektiker för att äta för mycket.

Detta förtal mot Israel formaliserades i en rapport av den sydafrikanska domaren Richard Goldstone, som visserligen också kritiserade Hamas agerande under kriget, men vars huvudbudskap var att Israel begick övergrepp mot civila palestinier.

Rapporten kom senare att bli formellt understödd i FN:s generalförsamling med röstsiffran 114-18, där förutom naturligtvis Israel bland annat  USA, Kanada och Australien samt ett mindre antal europeiska länder som Holland, Italien, Tjeckien och Polen röstade emot medan Sverige och de flesta andra europeiska länder lade ner sina röster medan nästan alla u-länder röstade för att uttala sitt stöd för det.

Nu har dock intressant nog Richard Goldstone själv kommit att ta avstånd från sin egen rapport och sagt att om han visste vad han nu vet hade rapporten sett mycket annorlunda ut. Mer specifikt så säger han att hans anklagelser mot Israel var felaktiga.  Visserligen försöker han hävda att Israel var ansvarig för denna felaktiga anklagelse då de inte enligt honom samarbetade tillräckligt mycket, men slutsatsen är ändå att Israel under kriget inte begick några övergrepp mot befolkningen i Gaza.

Vad säger då svenska medier om Goldstones avbön från hans i svenska medier uppmärksammade förtal av Israel?

Inget, nada, nichts, nothing, en total media blackout såvitt jag kan se. Det torde illustrera med all önskvärd tydlighet frånvaron av objektivitet i svenska journalisters bevakning av Israel.

UPPDATERING: Sanna Rayman pekaren svensk nyhetsartikel i ämnet som faktiskt finns. Dock är denna som Rayman påpekar väldigt vinklad.

fredag 1 april 2011

Varför Libyen och inte Iran?

Idag röstade då Riksdagen med stor majoritet igenom att svenskt stridsflyg ska delta i den utländska interventionen i Libyens inbördeskrig. Bara Sverigedemokraterna intog den vettiga hållningen att rösta emot.

Jag har redan i två inlägg (se här och här) förklarat varför interventionen i Libyen är fel och varför därmed det är fel med ett svenskt deltagande, så först tänkte jag att det inte finns så mycket för mig att tillägga. Men vid närmare eftertanke så finns det åtminstone tre nya poänger jag vill framföra..

Det är för det första lustigt att se hur Vänsterpartiet och andra inom vänstern som Aftonbladets ledarsida och Andreas Malm efter att under lång tid hävdat att det "inte finns några militära lösningar" i Afghanistan nu helt plötsligt hävdar att det motsatta gäller i Libyen. Då förhållandena inte är identiska så är det i och för sig inte nödvändigtvis en motsägelsefull position, men ingen vänsterdebattör har mig veterligen förklarat skillnaden. Jag kommer till en möjlig förklaring i slutet av denna post.

För det andra så har jag delvis ändrat uppfattning sedan mina tidigare inlägg. Inte när det gäller klokheten i att intervenera, tvärtom har jag stärkts i min övertygelse att det var fel då rebellerna framstår som allt mer och mer osympatiska och då min förutsägelse att interventionen skulle leda till ett mer utdraget inbördeskrig (vilket både leder till att fler dödas och att världsekonomin skadas på grund av ett högre oljepris)  visat sig vara helt korrekt. Utan det jag hade fel när jag tänkte att nu när misstaget att börja intervenera redan gjorts och så att säga är "spilld mjölk" så är klokast att intensifiera det för att störta Kadaffi.

Denna senare analys grundade sig på erfarenheten från 80-talet då Kadaffi hämnades tidigare bombningar med terrordåd, och risken att han nu ska hämnas på liknande sätt. Men med tanke på hur osympatiska rebellerna framstår och med tanke på hur inriktad Kadaffi verkar vara på att till varje pris behålla sin makt, är det nog dock klokast att istället omedelbart avbryta interventionen, låta Kadaffi vinna men varna honom att om hans regim kommer att övervakas noggrant och om de ens börjar förbereda terrordåd eller liknande då kommer vi omedelbart att inleda fullskaligt krig för att krossa hans regim. Då Kadaffi som sagt i grunden bara bryr sig om sin makt skulle en sådan varning nog skrämma upp honom tillräckligt, särskilt då om man synligt för Kadaffi vidtog förberedelser för att verkställa hotet vid eventuell olydnad.

För det tredje så bör vi fråga oss varför man väljer Libyen snarare än Iran för en intervention. Kadaffi har trots allt under de senaste två årtiondena inte utgjort ett hot mot oss, medan Iran är ett stort hot och det största problemet som Mellanöstern har. Iran är för islamism och jihadism vad Sovjetunionen var för kommunism: inte bara det viktigaste landet där sharialagar tillämpas, utan också en inspiration för och sponsor av jihadister (inte alla, men många) runt om i världen.

Vi har alltså ett starkt intresse av att eliminera ayatollahregimen i Iran, till skillnad då från Kadaffiregimen. Och ja, precis som Kadaffiregimen har regimen i Iran använt brutalt våld och mördat regimmotståndare för att slå ner de uppror som varit där, så varför ingriper då västländerna mot Kadaffiregimen men inte mot ayatollahregimen i Iran?

Det finns nog flera skäl till det, men det framstår som allt tydligare att det kan ha skett på grund av, och inte trots, att vi har ett intresse av att störta ayatollahregimen men inte Kadaffiregimen.

Som Carl Svanberg påpekade så har västlig utrikespolitik allt mer genomsyrats av en irrationell altruistisk moral att det är fel att agera i vårat egenintresse och rätt att uppoffra oss för andra. Och om uppoffringen sker för jihadister som hatar oss då är det bara ännu bättre enligt denna syn. Det skulle då förklara exempelvis Vänsterpartiets helomvändning när det gäller klokheten i "militära lösningar".

What's Wrong With This Picture?

I tredje sista stycket i en debattartikel från Moderaternas Sofia Arkelsten och Mats Gerdau så skriver de:

Den [arbetslinjen] måste vi slå vakt om, och inte avveckla och ersätta med bidragslinjen som de rödgröna vill.

Men sen i nästa stycke skriver de:

Nu höjer vi flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget till flerbarnsfamiljerna.

Hmmm.......