måndag 28 februari 2011

Palme var en katastrof för Sverige

Som det knappast gått att undvika är det idag (eller rättare sagt ikväll) 25 år sedan Olof Palme mördades. Just det där mordet har gjort att det ofta upplevts som känsligt att kritisera vad Palme gjorde, men det är orimligt att detta ska innebära att man inte ska få påpeka att han var Sveriges värsta statsminister genom tiderna. Att politiska mord är fel innebär inte att det Palme stod för var mindre fel.

Inrikespolitiskt innebar Palmeeran att Sveriges ekonomi kraftigt försvagades på grund av ökad socialism. På 1970-talet genomförde Palme massiva skattehöjningar framförallt i form av höjda arbetsgivaravgifter som bidrog till en kraftig sänkning av tillväxten samtidigt som inflationen sköt i höjden. Grunden för den kraftiga tillväxtsänkningen hade visserligen lagts redan under företrädaren Tage Erlander som gradvis höjde skatter och offentliga utgifter under hela sin tid och de borgerliga regeringar som avbröt Palmes tid vid makten i perioden 1976-82 gjorde inget positivt annat än att tillfälligt avbryta Palmes styre, men under de första 7 åren av hans styre så accelererade socialiseringen dramatiskt något som orsakade den låga svenska tillväxten under perioden 1970-93.

Efter hans återkomst 1982 så blev det inte så många nya skattehöjningar då skattetrycket redan låg på 50%, men då började han å andra sidan införa de så kallade löntagarfonderna, något som innebar ett allvarligt steg mot planekonomi.
Med tanke på Palmes hyllande av "demokratiseringen av det ekonomiska livet" i Kuba så tycks just det vara vad Palme ville uppnå.

Palme innebar alltså en dramatisk förvridning av Sverige i socialistisk riktning, något som orsakade en kraftig sänkning av den svenska tillväxten både jämfört med tidigare och jämfört med andra västländer.

Utrikespolitiskt var han också en katastrof då han med bara något enstaka undantag reserverade all sin kritik mot "höger"diktaturer som Franco i Spanien och Pinochet i Chile samt för demokratierna USA och Israel. När det gäller Israel kan det noteras att han gav sitt stöd till ärketerroristen Yassir Arafat och hans Fatah/PLO långt innan PLO ens började låtsas att de gett upp terrorismen och målet att förinta Israel. Något som innebar att Palme i praktiken gav sitt stöd till massmord på judar.

Arafat var dock inte den enda vedervärdiga figur som Palme gav sitt stöd till. Exempelvis demonstrerade han tillsammans med kommunistdiktaturen Nordvietnam och jämförde USA:s krigföring mot kommunistdiktaturen med den nazityska judeutrotningen samtidigt som han vid ett besök på Kuba gav ett vedervärdigt hyllningsstal till Castros diktatur som han inte hade ett enda kritiskt ord om utan istället hävdade att den representerade "frihet" och "rättvisa" och som han till och med menade var i många avseenden bättre än hans egen regering då den påstås ha åstadkommit "demokratisering av det ekonomiska livet".



Både inrikespolitiskt och utrikespolitikt var därför Palme nog den värsta statsminister som Sverige någonsin haft.

lördag 26 februari 2011

Kvoteringstänkandets absurditet

Efter att ha avskaffat de raslagar som rådde under apartheideran så har Sydafrika tyvärr infört nya raslagar. Individualism tycks däremot vara främmande för Sydafrika.

Det semaste påhittet är att företag ska tvingas ha en rassammansättning på sin arbetsplats som motsvarar den nationella befolkningssammansättningen. Eftersom det framförallt är så att de "färgade" (personer av blandat ursprung) finns koncentrerat i en viss del av landet, nämligen Norra och Västra kapprovinserna så blir detta i praktiken ett krav på massiv tvångsomflyttning av "färgade" till andra delar av landet, medan svarta tvångsomflyttas till Norra och Västra kappprovinserna. Hela 80% av de "färgade" i Västra kapprovinsen skulle tvingas flytta.

Förslaget är förstås fullständigt förkastligt, men faktiskt helt i enlighet med kvoteringstänkandets logik. Om proportionerlig representation överallt har ett egenvärde som överskrider den individuella frihetens, då är det ett värde med proportionerlig befolkningssammansättning överallt. Då det leder till ett sånt här förkastligt förslag om tvångsförflyttning på stor skala illustrerar det varför kvoteringstänkande är fel och borde ersättas med en individualism där man inte bryr sig om vilken ras folk tillhör.

torsdag 24 februari 2011

Jobbcoachfiaskot visar varför regeringen bör återvända till basics

TV4 Nyheterna har granskat en av regeringens så kallade "aktiva arbetsmarknadsåtgärder", nämligen de så kallade "jobcoacherna", och funnit att de varit ett stort fiasko: en lägre andel av de arbetslösa som fått hjälp av "jobbcoacher" har fått jobb än av de arbetslösa som inte fått det.

De många miljarder som regeringen lagt ut på "jobbcoacher" kan därför i bästa fall beskrivas som bortkastade.

Detta fiasko, liksom det lika förödande fiaskot med "jobb- och utvecklingsgarantin fas 3", illustrerar varför regeringen måste sluta upp med sin irrationella idé att de ska hitta på nya varianter av sossarnas traditionella AMS-politik, och istället satsa allt på den framgångsrika kärna av sin politik att sänka skatten på arbete.

onsdag 23 februari 2011

"Dolda" prishöjningar fungerar inte bättre

Ibland så försöker vissa tillverkare höja priset utan att formellt höja priset, genom att minska volymen på förpackningarna eller genom att sänka kvaliteten (på ett kostnadsbesparande sätt). Förhoppningen med det är att de ska kunna höja sina marginaler på ett sätt som begränsar den volymminskning som prishöjningar oundvikligen ger.

Att döma av Carlsberg Sveriges förändring av alkoholhalten på sitt populära ölmärke Pripps Blå så funkar detta dock inte så bra.

För ett drygt år sedan sänkte nämligen Carlsberg Sverige alkoholhalten på Pripps Blå Export från 5,2% till 5,0% medan alkoholhalten på Pripps Blå Extra Stark sänktes från 7,2% till 7,0%. Då alkoholskatten är en funktion av alkoholhalten så var denna sänkning helt klart ett försök att minska alkoholskattekostnaden. Då köpare av starköl faktiskt i regel inte bara är ute efter en bra smak utan även efter berusningseffekten av alkohol så innebar detta dock en kvalitetssänkning, och därmed en höjning av priset i förhållande till kvaliteten.

Systembolagets försäljningsstatistik för 2010 indikerar dock att denna "dolda" prishöjning inte innebär en mindra försäljningsminskning än vad en direkt formell prishöjning skulle ha inneburit.

Trots att starkölsförsäljningen på Systembolaget totalt sett var ungefär oförändrat så minskade försäljningen av Pripps Blå Export med 27,6% och försäljningen av Pripps Blå Extra Stark med 33%.

Dessa minskningar är de klart största av alla märken inom top 20 för 2009. Vi vet inte säkert vad som skulle ha hänt med oförändrad alkoholhalt, så det kan inte uteslutas att en viss minskning skulle ha skett ändå, men minskningens storlek tyder ändå helt klart på att denna "dolda" prishöjning togs emot starkt negativt av konsumenterna och att Carlsberg Sverige därför förmodligen gjorde ett misstag när de sänkte alkoholhalten på Pripps Blå.

Det hela tyder också på att "dolda" prishöjningar inte minskar försäljningsvolymen mindre än öppna sådana.

måndag 21 februari 2011

Radiotjänst delenda est

TV-licensen ska nu "utredas", och ovanligt nog så uttalar sig kristdemokrater för en frihetlig linje även utanför familjepolitiken, genom att kräva avskaffandet av TV-licensen och därmed också den skadliga myndigheten Radiotjänst, något som i sig skulle innebära en förbättring ur både ett frihetligt och samhällsekonomiskt perspektiv.

Dock går de inte alls tillräckligt långt då det som jag skrivit tidigare finns skäl att ifrågasätta hela konceptet med så kallat "Public service"-TV. Men som jag också förklarade vore en nedläggning av Radiotjänst och TV-licensen också ett framsteg i sig.

FN i ett nötskal

FN:s "råd för mänskliga rättigheter", som ägnar större delen av sin tid åt att attackera Israel, ingår Libyens regering, som förstås alltid varit känd för sin respekt för mänskliga rättigheter, särskilt då de senaste dagarna, som minst 300 libyer kan intyga.

Tycker du att detta råd som ägnar större delen av sin tid till att demonisera Israel samtidigt som Libyen liksom flera andra diktaturer ingår i det beslutande rådet bör stödjas? Om inte så kan jag meddela att du tyvärr gör det ändå som skattebetalare då Sverige med sitt medlemskap i FN finansierar och legitimera det.

fredag 18 februari 2011

Objektiv moral innebär inte samma livsval

Som en uppföljning av föregående post så bör jag tydliggöra en viktig punkt: objektiv moral innebär inte att alla bör välja samma sak, en missuppfattning som bland annat den normalt så skarpsinniga Maria Eriksson tycks ha fått.

Objektiv moral innebär att vissa val för en person kan sägas vara mer rationellt än andra. Om ett visst val vad gäller förhållanden eller jobb gör en lyckligare än andra alternativ då är det det objektivt rätta valet. Det innebär dock inte att alla bör välja samma sak.

För personer med homosexuell läggning så är det rationellt att välja att inleda homosexuella förhållanden om de kan hitta villiga och lämpliga partners. För personer som likt jag har en heterosexuell läggning är det däremot ett irrationellt val. Och motsvarande gäller naturligtvis för rationaliteten i att välja heterosexuella förhållanden.

För personer med talang och intresse för bilmekanik så är det ett rationellt val att välja det yrket, åtminstone inte såvida lönen och/eller chansen till jobb är mycket sämre. För personer utan en sådan talang och intresse vore det därmed irrationellt att göra det valet, på motsvarande sätt åtminstone inte såvida lönen och/eller chansen till jobb är mycket bättre.

Detta gäller naturligtvis också för valet att bli eller inte bli "hemmafru" (eller för den delen "hemmaman"). I fall ens livssituation ser ut så eftersom att man har intresse och kunskap för det och alternativa möjliga jobb är det rationellt att arbeta i hemmet med exempelvis passning av små barn. Om det däremot är så att man saknar sådant intresse och kunskap och om och har bra alternativa arbetsmöjligheter då är det inte rationellt med hemarbete.

Poängen är att det därför att en tro på objektiv moral inte innebär att det går att säga att de flesta livsval är rätt eller fel för alla. Det gäller även valet för kvinnor att bli "hemmafru", så det går inte att säga att det är rätt eller fel för alla att bli det. Utan det som går att säga är att rationaliteten i det beror på de livssituationer olika personer befinner sig i. Något som för övrigt naturligtvis ytterligare stärker argumenten för att politiker inte på något sätt ska blanda sig i sådana val.

torsdag 17 februari 2011

Till försvar för "hemmafruars" rätt

Jag instämmer helt i Johan Ingerös utvärdering av Peter Wolodarskis rekrytering av Lisa Bjurwald som ledarskribent på DN:

"Jag är verkligen inte alltid överens med DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski, men jag har aldrig haft anledning att betvivla hans skärpa, eller hans intellektuella heder. Det gör rekryteringen av Bjurwald, som varken har intellekt eller heder, fullkomligt obegriplig."

Eftersom jag då sedan länge ogillat Bjurwald som skribent är hennes senaste idiotiska artikel där hon fördömer hemmafruar, som Ingerö kort nämnde, inget förvånande. Mer förvånande är att den normalt betydligt mer skärpta skribenten Maria Eriksson uttrycker viss sympati för Bjurwalds artikel. Eriksson skriver följande:

Om man till exempel anser att det är viktigt att människor kan utveckla sin fulla potential (vilket är något som jag tror att många klassiska liberaler skulle ställa upp på) så verkar det vara raka motsatsen att bli hemmafru. Förutsatt att man inte menar att väldigt många kvinnors främsta potential ligger i att passa hemmet, snarare än att arbeta med något annat. Borde inte till exempel en randian instämma i Bjurwalds tes att hemmafruidealet är problematiskt?

För det första, det i grunden enda relevanta ur liberalt perspektiv är vad folk vill. Om kvinnor vill bli hemmafruar ska de få vara det utan att motarbetas av staten och om kvinnor inte vill bli hemmafruar ska de inte heller motarbetas av staten. En liberal stat ska inte lägga sig i folks val, dels eftersom att vad som är rationellt skiljer sig mellan olika situationer och familjer och dels eftersom att staten hursomhelst inte ska avgöra såna saker.

Sen för det andra så kan det visst vara rationellt för kvinnor att vara hemmafruar. Om en familjs situation är sån att de på goda grunder bedömer det vara bättre och/eller billigare för mamman att ta hand om barnen istället för att låta en barnskötare eller dagis ta hand om det så är det bäst att göra så. Det kan i vissa fall också vara mer rationellt även om man saknar barn och bara behöver ordna med hushållstjänster. Detta kan för övrigt även gälla män/pappor, fast det är troligen betydligt mer sällsynt.

Just eftersom att det i regel är som mest rationellt för mammor att stanna hemma när de kan arbeta med att ta hand om sina barn och då de flesta bara har några få barn så gäller ju detta bara en kortare tid i de flesta fall. Det är därför inget som står i motsättning till att de under större delen av sin arbetsföra ålder arbetar utanför hemmet.

Det innebär naturligtvis inte att alla kvinnor måste ägna sig åt det ens under kortare perioder då deras familjesituation kanske inte gör det rationellt. Men det illustrerar varför det inte kan anses vara något universellt ideal att kvinnor aldrig är "hemmafruar" och varför staten bör vara neutral i förhållande till familjers beslut i frågan.

UPPDATERING: Se även min uppföljningspost i ämnet.

Bostadsmarknad, inte arbetsmarknad, bakom räntehöjningar

Efter Riksbankens senaste räntehöjning så hävdar ett antal socialdemokratiska tyckare, exempelvis Aftonbladets Karin Pettersson, att detta bevisar att regeringens grundläggande jobbpolitik misslyckats.

Resonemanget är att Riksbanken höjde på grund av att man tror att man nått jämviktsarbetslösheten, och då arbetslösheten nu är väldigt hög så innebär det att jobbpolitiken inte sänkt den strukturella arbetslösheten.

Problemet med det resonemanget är för det första att räntorna faktiskt fortfarande är mycket lågt i ett historiskt perspektiv. Den nuvarande styrräntan på 1.5% kan jämföras med 2.5% när regeringen tillträdde.

För det andra är det inte arbetsmarknaden, utan bostadsmarknaden som provocerat höjningen. Det finns inga tecken på en ökning av vare sig löneökningstakten eller konsumentprisinflationen (exklusive boräntorna som är en funktion av Riksbankens räntebeslut). Däremot så har den aggregerade skuldbördan fortsatt öka till nya rekordnivåer.

Det finns i och för sig bättre lösningar på detta problem, men då räntehöjningar är allt Riksbanksledningen kan förfoga över är det vad som motiverar majoriteten i Riksbanksledningen att höja räntan trots att arbetslösheten ligger klart över jämviktsnvån.

onsdag 16 februari 2011

Hur kan bostadsbyggandet öka?

Efter såväl folkpartisten Carl B. Hamiltons förslag om begränsade ränteavdrag som den senaste räntehöjningen från Riksbanken så är det många som menar att det är fel att åtgärda problemet med alltför snabbt stigande bostadspriser med åtgärder som begränsar efterfrågan. Istället krävs ett ökat utbud av bostäder vilket i sin tur i princip (dock kan en mindre del tillgodoses genom att folk i högre grad hyr ut rum i sin bostad till andra) förutsätter ett ökat bostadsbyggande.

Det finns dock två problem med detta i de flesta fall när det argumentet framförs.

För det första är det naivt att tro att ökat utbud ensamt kan förhindra en bostadspirsbubbla. Flera länder med sådana bubblor, framförallt då Spanien och Irland hade en massiv byggboom, men bostadspriserna där sköt i höjden ändå.

Trots detta håller jag dock i och för sig med att det vore önskvärt med ett ökat bostadsbyggande, bland annat eftersom det trots skulle dämpa bostadsprisökningen och också stärka svensk ekonomi strukturellt då bostadsbrist i framförallt Stockholm ibland förhindrar att jobb där blir tillsatta.

Vilket för oss till det andra problemet, nämligen att de som talar sig varma för ökat bostadsbyggande, bland annat då den ansvariga ministern, kristdemokraten Stefan Attefall, saknar förslag för hur detta ska åstadkommas.

Vi behöver dock inte låta oss begränsas av bristerna hos Stefan Attefall och andra, utan vi kan komma på egna förslag på hur detta kan åstadkommas.

Vad kan då göras? Tja, sänkt skatt på byggande och boende skulle förstärka incitamenten att bygga så det skulle nog vara en bra idé.

Men något jag tror skulle vara ändå viktigare vore att slopa eller åtminstonde begränsa kommunala politikers och byråkraters makt att stoppa de bostadsbyggen som byggföretag kan finna lönsamt.

Detta innebär framförallt att man stoppar den nuvarande möjligheten kommunala byråkrater i Stockholm och andra tillväxtorter att bygga på höjden. Idag stoppas ofta såna byggen eftersom byråkraterna anser att höghus skulle "förstöra stadsbilden". Men byggande av högre hus är faktiskt i grunden nödvändigt då det i Stockholm och andra tillväxtorter finns väldigt lite ledig mark som kan användas för bostadsbyggande, och då det faktiskt lär finnas fortsatt behov för att använda mark i kommersiellt syfte (som kontor) och vägar och parker.

Detta vore de bästa lösningarna för att begränas boprisernas ökning och dessutom för övrigt åstadkomma andra positiva effekter. Såvida inte politikerna är beredd att
anamna dessa lösningar eller komma med egna så kan dock boprisökningarna endast bekämpas via exempelvis begränsade ränteavdrag, höjda räntor eller andra lösningar som minskar efterfrågan på bostäder.

måndag 14 februari 2011

Kina, USA och skatter

När du argumenterar för en politik genom att jämföra länder då bör du lämpligen som ett minimikrav se till att det land som är ett föredöme har den politik du argumenterar för.

Om du exempelvis argumenterar för att religiöst inflytande över politiken är dåligt bör du exempelvis inte framhålla Iran som ett föredöme eller om du argumenterar för att ökad invandring är bra bör du inte framhålla Japan som ett föredöme.

Men i dagens Aftonbladet så bryter Katrine Kielos just mot den regeln. I sin ledarartikel så menar hon att skatterna i USA är för låga, inte en förvånande åsikt från henne. Det anmärkningsvärda är dock att hon skriver att USA på grund av de för låga skatterna (som hon hävdar innebär att USA saknar välutbildad arbetskraft och modern infrastruktur) blir utkonkurrerad av Kina.

Men saken är den att jämfört med Kina är USA faktiskt ett högskatteland. I USA ligger skattetrycket på 26,9% medan det i Kina ligger på 18%.

Om det verkligen är så att USA blir "utkonkurrerad" av Kina och om det är så att det skulle vara relaterat till skattepolitiken, två premisser som Kielos gör uttryck för, då blir alltså slutsatsen att USA har för höga skatter.

lördag 12 februari 2011

Egypten

Vad finns att säga om den senaste utvecklingen i Egypten, där Mubarak avgår omedelbart istället för i september? I princip inget alls egentligen förutom det jag skrev förra veckan för att i grunden har inget förutom tidpunkten för Mubaraks avgång  så om ni inte redan läst det eller kom ihåg det läs det här.

Enda tillägget som eventuellt kan göras är att påpeka att till skillnad från vad svenska  medier framställer det som så är det där med att militären tar över egentligen inte någon förändring. Hosni Mubarak, liksom hans företrädare Anwar Sadat och Gamal Nasser är en gammal militär och fick sin position som Sadats vicepresident (som efter islamisters mord på Sadat 1981 gav honom makten) enbart för att han varit högste befälhavare för det egyptiska flygvapnet. Det är alltså precis som det varit sedan störtandet av kung Farouk 1952 ett fortsatt styre av militärer. Skillnaden är bara att hans officerskollegor började uppleva honom som en allvarlig belastning.

Snyltar personer utanför a-kassan på andra?

Ett av de argument som ibland förs fram för att göra medlemskap i a-kassan obligatorisk ( jag har bemöt andra vanliga argument här) är att de som väljer att stå utanför ändå kan förlita sig på socialbidrag (eller "försörjningsstöd" som det numera heter på byråkratsvenska) om de förlorar jobbet samtidigt som när de arbetade slapp betala a-kasse avgift och att de därför utnyttjar systemet.

Men detta bortser från att när folk arbetar betalar de skatter som finansierar socialbidrag. Dessa skatter är i nationalekonomisk bemärkelse helt likvärdig med a-kasseavgifter, särskilt då om de är obligatoriska. Att de inte formellt "öronmärkts" är bara en bokföringsformalitet som inte har någon meningsfull nationalekonomisk betydelse.

De enda som får socialbidrag som inte betalat dessa skatter som finansierat socialbidragen är personer som inte arbetat i Sverige, alltså vanligen invandrare och ungdomar, men dessa skulle hursomhelst inte ha betalat någon a-kasseavgift om systemet ändrats så att a-kasseavgift vore obligatorisk för personer som arbetar i Sverige, så de är irrelevanta för denna diskussion.

Ja, faktum är att eftersom de också betalar skatter i form av den så kallade arbetsmarknadsavgiften i arbetsgivaravgifterna som finansierar större delen av a-kassans utgifter så är det snarare personerna utanför a-kassan som missgynnas.

Just det faktum att de missgynnas är för övrigt ett annat argument som ibland framförs för att göra det obligatoriskt, ibland av samma personer som framfört det föregående argumentet trots att de båda argumenten motsäger varandra.

Men det argumentet håller inte heller för att även om dessa personer missgynnas nu så upplever de att de skulle missgynnas ännu mer om de var med i a-kassan.  Och om problemet är att de missgynnas så kan aldrig lösningen vara att missgynna dem ännu mer.

onsdag 9 februari 2011

Vad kämpar vi för i Afghanistan?

Sverige har som bekant trupper i Afghanistan. Med tanke på att det kostar svenska skattebetalare pengar och med tanke på att det kostat och riskerar fortsätta kosta svenska soldaters liv så bör vi fråga oss varför vi gör det.

Det ena skälet sägs vara att förhindra att al-Qaida upprättar träningsläger likt de gjorde fram till och med 2001. Detta är för all del ett bra ändamål och är i den mån det lyckas och i den mån andra medel inte finns ett argument för truppnärvaro. Å andra borde man  överväga om man det inte är möjligt att skaffa information om var läger finns på annat sätt och sedan helt enkelt låta USA bomba sönder dem med "drönare", stridsflyg eller kryssningsmissiler på motsvarande sätt som man gör med al-Qaida läger i andra länder, som Pakistan, Jemen och Somalia. Om det går att genomföra skulle det vara billigare både finansiellt och framförallt i sparade soldatliv, och därför bättre.

Det andra skälet sägs vara att kämpa för afghanernas frihet. Men vad är det för slags frihet vi kämpar för där egentligen. The Daily Mail rapporterar om hur en afghansk Röda kors-medarbetare som ska mördas (hängas) av den afghanska staten för att han konverterat från Islam till kristendomen. Notera att det inte är talibanerna som genomför detta, utan den afghanska regering som svenska trupper offrar sig för. En stat som mördar folk för att de inte vill vara muslimer är verkligen inte frihet.

Detta skapar ju frågan att om den afghanska regeringen ändå beter sig som talibaner i de flesta områden, varför ska vi offra oss för den?

måndag 7 februari 2011

VD-löner angår aktiespararna men inte LO

Såväl LO som Aktiespararnas förening kritiserar idag höga VD-löner.

Vad gäller LO så måste det konstateras att VD-löner inte angår  dem. Om vi nu antar för diskussionens skull att en VD är överbetald (och det finns nog många direktörer som faktiskt är det) på vilket sätt påverkar det LO:s medlemmar?

Inte alls, är svaret. Utrymmet  för löneökningar och frågan om företaget ska avskeda, behålla nuvarande personalantal eller nyanställa avgörs av hur lönsamma de anställda är på marginalen.  Och den frågan påverkas inte av VD-lönen.

Bara för att en VD får 10 miljoner eller vad det nu kan vara för mycket så blir det inte mindre lönsamt att anställa någon annan. Den enda anställning vars lönsamhet påverkas är direktörens anställning. Och det är i princip aldrig så att ett företag går omkull enbart på grund av ersättningen till sin VD.

De som förlorar om en VD är överbetald är istället aktieägarna (som ofta för övrigt är ännu rikare än VD:n), vilket är varför det däremot angår Aktiespararnas förening om en VD är överbetald eller ej. Det ligger i aktieägarnas intresse att inte betala en VD för mycket eftersom kostnaden för den lönen minskar företagens vinster och därmed också värdet på aktierna.

Samtidigt bör dock även Aktiespararnas förening och andra aktieägare ha i åtanke att det viktigaste inte är att minimera VD-lönen utan att maximera den duglighet som en VD har. För om vi tar ett företag med en omsättning på 10 miljarder så skulle det vara betydligt värre om VD:n tar beslut som minskar intäkterna och/eller höjer kostnaderna med någon miljard än om denne får någon miljon för mycket.

Givet att man kan få tag på en viss kompetens så bör man i och för sig försöka att inte betala för mycket. Men om man offrar kompetens för att minimera VD-lön kostnaden då är det ett fall av att snålheten bedrar visheten.

torsdag 3 februari 2011

Sänk bolagsskatten då

Anders Borg kommenterar kontroversen med IKEA:s skatteplanering med att "Jag har den dubbla hållningen att jag gärna vill sänka skatter men jag vill också väldigt gärna att skatterna betalas".

Men ska man betala mer än vad man behöver? Är det rimligt att begära av IKEA ska göra det när andra inklusive Borg själv inte ska förväntas göra det? Vill han inte att IKEA ska skatteplanera får väl han själv som finansminister se till att de kryphål som finns täpps till.


Dessutom var det intressant att han i det här sammanhanget talar om sänkta skatter. Den skatt som IKEA betalar är inte den inkomstskatt som reduceras av jobbskatteavdrag utan bolagsskatt, så för att det ska ha någon relevans som alternativ till skatteplanering borde det innebära att han sänker bolagsskatten.

Han borde då sänka bolagsskattesatsen ordentligt så att Sverige attraherar fler investeringar, en sänkning som delvis kan finansieras av att man täpper igen en del kryphål. Dock bör det också vara en nettoskattesänkning eftersom att annars så blir effekten på investeringarna inte så stor.

onsdag 2 februari 2011

Vad kommer nu hända i Egypten?

Hosni Mubarak har nu då alltså meddelat att han inte kommer ställa upp för omval i september efter de massiva protesterna. Han hävdar själv att han ändå tänkte göra det, vilket kan vara sant då han faktiskt hunnit bli hela 82 år. Det som nu ändras är snarare att hans son Gamal Mubarak knappast lär kunna efterträda honom.

Det är ändå fortfarande oklart vad som kommer hända och det kan dröja månader eller något år innan vi får fullständig klarhet. Kanske kommer någon i Mubaraks inre krets trots allt ta över efter ett riggat presidentval (likt de riggade val där Mubarak valts) eller så kanske det bli verkliga fria val. Vad som då händer återstår att se. Mer specifikt så är det intressanta för omvärlden hur stort stöd då Muslimska brödraskapet isåfall får. Många bedömare i svenska medier har hävdat att dess stöd bara ligger på sisådär 20%.

En opinionsundersökning av opinionsinstitutet Pew som gjordes i Egypten juni 2010 antyder dock att de skulle kunna få klart större stöd. Enligt den så säger 59% stödja islamister mot 27% som säger sig stödja "modernister".

95% av egyptierna vill att religionen ska spela roll i politiken, en attityd som blir skrämmande när man ser vad de flesta av dessa menar med det. Hela 82% förespråkar att äktenskaplig otrohet ska straffas med stening till döds, 77% förespråkar att tjuvar ska piskas och få handen avhuggen och 84% förespråkar att muslimer som lämnar islam till förmån för andra religioner (eller ateism) ska avrättas.

Skulle dessa siffror ens komma nära sanningen så skulle fria val innebära allt annat än ett liberalt samhälle.

När det gäller relationen till Israel så förespråkar ledande företrädare för Muslimska brödraskapet krig, liksom en del av dess supportrar.

Andra uttrycker helt enkelt att fredsavtalet med Israel ska brytas, men att detta inte nödvändigtvis ska innebära krig. Men vad menas med att "bryta fredsavtalet" om det inte innebär krig? Innebär det bara att den israeliska ambassaden i Kairo och den egyptiska i Tel Aviv ska stängas så är det knappast någon större förlust. Ett avbrytande av naturgasleveranserna skulle däremot innebära övergångsproblem för Israel, men då den inhemska naturgasproduktionen i Israel ökar snabbt (så att Israel om några år kommer bli självförsörjande) och då man kan hitta substitut tillsvidare är det hanterbart.

De allvarliga problem som skulle uppstå består istället främst dels i att ett islamistiskt Egypten knappast lär samarbeta i att upprätthålla vapenblockaden mot deras ideologiska fränder i Hamasstyret i Gaza, något som innebär att endera måste Israel återerövra åtminstone gränsen mellan Egypten och Gaza eller så måste man acceptera att Hamas och andra i Gaza får tillgång till raketer som kan och kommer nå större delen av Israel.

Det andra problemet kan uppstå är att Egypten kan återmiltarisera Sinaihalvön. Som en del av fredsavtalet så gick Israel med på att dra sig ur Sinai i utbyte mot att det skulle vara demilitariserad så att Egypten inte ska kunna anfalla Israel direkt från gränsen, utan man skulle vara tvungen att föra stora truppmängder över den stora Sinaihalvön, något som skulle ge Israel tid att mobilisera reservister. Skulle Egypten återmilitarisera Sinai skulle hotbilden allvarligt förvärras och avleda stora truppresurser till att ständigt bevaka sydgränsen.

Risken för detta illustrerar återigen varför det är fel av Israel att ge upp land i utbyte mot löften om ickeagression. Även om de som utfärdade löfterna håller dem så kan det komma styrande i framtiden som inte känner sig bindna av dem. Och då det skulle vara alltför kostsamt ekonomiskt, mänskligt och politiskt att starta krig för att återta det land som man fick i utbyte mot löften så har man då gett upp land i utbyte mot ingenting.

Vi får därför verkligen hoppas att de bedömare som trots ovanstående opinionssiffror hävdar att risken är liten för att Muslimska brödraskapet ska ta över har rätt. För skulle de ha fel så vore detta det kanske mest katastrofala som hänt Mellanöstern sedan ayatolla Khomeini tog över i Iran.