söndag 31 oktober 2010

Jared Diamond har fel om klimatets roll

Efter att nyligen berömt två av Per Gudmundsons ledare (se här och här) ska jag nu vara delvis kritisk mot en, nämligen en där han positivt omnämner Jared Diamonds teori att Afrikas fattigdom beror på att det finns i tropikerna och att folk där attackeras av skadeinsekter typ malariamyggan.

Skadeinsekter är naturligtvis inte bra för ett samhälle, men det går ju att vidta åtgärder för att skydda sig mot dem. Och de skador de åstadkommer är heller inte avgörande för ett samhälles utveckling. Att vara beläget kring tropikerna är därför heller inget hinder för ekonomisk utveckling. Singapore ligger just vid ekvatorn och malariamyggan finns i det området, men det har inte hindrat Singapore från att bli en av världens rikaste länder.

Singapore enorma rikedom jämfört med afrikanska länder och för den delen även jämfört med näraliggande länder som Indonesien och Filippinerna, och i mindre grad även Malaysia och Thailand, visar att klimatfaktorn är obetydlig. Eller jämför Israel med Jordanien, som båda har ett torrt landskap med få naturtillgångar. Israels per capita inkomst är ungefär 8 gånger högre, trots att Israel till skillnad från Jordanien är utsatt för sanktioner från övriga länder i regionen.

Det som avgör är dels naturligtvis hur klok den ekonomiska politiken är, huruvida man har naturtillgångar samt vilken kultur man har. Israel och Singapore har relativt rationella kulturer och har haft relativt vettig ekonomisk politik, vilket skiljer dem från exempelvis Jordanien och de flesta afrikanska länder.

lördag 30 oktober 2010

Ayn Rand om Israel

Marknadsliberalismens/den klassiska liberalismens "grand old lady" uttalar sig om den israelisk-arabiska konflikten i videoklippet nedan. Diskussionen är då från den vänsterinriktade Phil Donahues show.

Vissa skulle för övrigt kanske tolka hennes omdömen om "the Arabs" som etniska generaliseringar av rasistisk form, men ni bör komma ihåg att det uttalades i sammanhanget av den israelisk-arabiska konflikten och med det i åtanke så bör det vara uppenbart att hon inte syftar på alla personer av arabisk etnicitet, utan de arabiska grupper (Fatah/PLO, Hamas, Hizbollah, Syriens regering med flera) som försöker förinta Israel. Och med detta klargörande i åtanke så är hennes beskrivning av dessa grupper, och av konfliktens natur i allmänhet väldigt träffsäker och bra för att vara i ett forum som "Phil Donahue show".

För en mer utförlig diskussion av de väsentliga frågorna rekommenderas för övrigt denna text av Ayn Rand Institutets Yaron Brook och Peter Schwartz. Texten är från 2002 så den refererar till saker som tack och lov inte finns längre, som palestinska självmordsbombningar och ärketerroristen Yassir Arafat, men i övrigt så är dess analys klockrent bra och relevant. Förutsägelsen i texten att områden som Israel lämnar över till palestinierna skulle bli terrornästen har för övrigt tyvärr blivit bekräftad av vad som hände efter det att Israel lämnade Gazaremsan 2005.

fredag 29 oktober 2010

Statligt åldersgränshyckleri

DN rapporterar att det kan bli olagligt annat än i särskilda undantagsfall för krogar att sätta en högre åldersgräns än 18.

Nu tycker jag personligen inte att det är särskilt rationellt att sätta högre åldersgränser, men ytterst borde det vara upp till krögarna att bestämma. Och framförallt, nog är det höjden av hyckleri att staten förbjuder diskriminering av 18 och 19-åringar när man själv diskriminerar dessa i sitt detaljhandelsmonopol för köp av starköl, starkcider, vin och sprit. Innan staten tar på sig rätten att förbjuda en sådan diskriminering (eller ja, oavsett om man tar sig den rätten) borde man faktiskt själv sluta utöva sådan diskriminering i sina Systembolagsbutiker.

torsdag 28 oktober 2010

En form av sysselsättning Borg vill främja iallafall

Gudmundson har ytterligare en bra (Jag håller visserligen inte med honom om hans antydan att alkoholförmynderi hade varit berättigat om det inte inneburit ökad smuggling, men i övrigt är den väldigt bra) ledare, den här gången om effekten av den planerade alkoholskattehöjningen. Även om Anders Borg är generellt ointresserad av att främja sysselsättning då han satt ribban för "full sysselsättning" så lågt så verkar det som han iallafall vill främja legal och illegal alkoholinförsel (och även tobaksinförsel då även tobaksskatten ska höjas). Problemet är förstås att denna verksamhet egentligen är onödig och skadlig för svensk ekonomi (däremot gynnas framförallt Tysklands ekonomi).

Några utdrag:

"Även vad som kan se ut som små ökningar, någon kronas påslag för en pilsner, ger stort utslag i gränshandeln. Sprit & Vinleverantörsföreningen (SVL) har granskat effekterna av kronförsvagningen under finanskrisen. När kronan sjönk i värde blev det dyrare för svenskarna att köpa öl utomlands, och relativt billigare att handla här hemma. På ett år blev euron 21 procent dyrare. Då ökade Systembolagets försäljning med 7 procent, och gränshandeln minskade med 25 procent.

Nu har kronan stärkts igen. Gränshandeln har blivit 21 procent billigare jämfört med Systembolaget på ett år. Vad händer?

”Under det första halvåret 2010 ökade den tyska gränshandeln med spritdrycker med 41,4 procent jämfört med samma period året innan”, konstaterar SVL.

Ett liknande samband torde synas vid en skatteökning."

onsdag 27 oktober 2010

Anders Borg tydligen nöjd med massarbetslöshet

Gudmundson har en intressant ledare där han noterar att Anders Borg numera tycks definiera "full sysselsättning" som 6% öppen arbetslöshet.

0% arbetslöshet är tyvärr knappast möjligt på grund av den oundvikliga friktionsarbetslöshet som alltid uppstår, men nog är det möjligt med klart lägre arbetslöshet än så då Sverige tidigare hade det och då många länder än idag fortfarande har klart lägre arbetslöshet än så.

Och då bör man ju notera att till detta kommer många andra i utanförskap, som exempelvis personer i utbildningar eller andra arbetsmarknadsaktiviteter, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Vilket innebär att Borg alltså lär definiera "full sysselsättning" som efter några år av högkonjunktur i bästa fall något högre andel sysselsatta än 2006 (eftersom befolkningen ökat ännu mer än sysselsättningen är andelen idag ännu lägre än den var 2006)-och en betydligt lägre andel än under större delen av Sveriges moderna historia.

Om han verkligen menar allvar med det då kommer regeringen att få problem och då kommer SD och/eller rödgröna få ökat stöd när Borg definierar en jämförelsevis dålig situation som idealet.

Att han sätter ribban så lågt när det gäller målen är dock i och för sig logiskt med tanke på de obefintliga förslagen för att öka sysselsättningen från regeringen. Men om regeringen vill göra sig förtjänt av att bli omvald då bör de höja ambitionsnivåerna angående hur mycket de vill minska av utanförskapet och insatserna för att uppnå det.

tisdag 26 oktober 2010

Riksbankens höjning & de rödgröna

Lite korta kommentarer om dagens två största svenska nyheter.

Först, angående Riksbankens räntehöjning så är den i och för sig välmotiverad med tanke på den höga penningmängds- och kredittilväxten. Man bör dock av skäl jag förklarade häromdagen dock inte ha en övertro på dess effektivitet i att motverka obalanser i ekonomin.

Sen angående att de rödgröna bryter upp så är detta troligen bra-men det är möjligt att det kan vara negativt för valet 2014. Det främsta skälet till att det är bra är att det minskar risken för regeringskris och ökar möjligheten till samarbete med S eller Mp i enstaka frågan nu när Vänsterpartiet i praktiken blir ensamt långt ute på vänsterkanten.

Då det rödgröna samarbetet troligen var en av de viktigaste faktorerna bakom Socialdemokraternas (och det rödgröna blocket som helhet) tillbakagång så är dock risken att det här kan bidra till att stärka Socialdemokraterna igen. Så länge samarbetet återupptas före nästa val så är dock skadan av det begränsad, eftersom den faktorn då hinner sänka dem igen.

söndag 24 oktober 2010

Svensk penningpolitiks begränsade effektivitet

Göran Zettergren från TCO och Tomas Ernhagen från fastighetsägarnas förbund menar att Riksbanken inte borde höja räntan för att motverka en fastighetsbubbla.

De har både fel och rätt. De har fel när de menar att man enbart ska bry sig om konsumentpriser. Det var vad Fed gjorde i USA när de skapade fastighetsbubblan där. Man misstänker för övrigt att fastighetsägarföreträdaren vill just att en sådan ska skapas i Sverige för det skulle hans medlemmar tjäna på (förutsatt att en senare krasch verkligen kan undvikas).

Samtidigt är dock höjd ränta ett trubbigt instrument för små länder som Sverige eftersom det leder till en starkare valuta, något som i sin tur leder till att det då blir billigare att importera vilket skapar en förskjutning från exportindustrin till inhemska näringar som fastighetssektorn, alltså just det som räntehöjningar ska motverka.

På Island finns det fog för att säga att den övervärderade valutan skapad av höga räntor som bidrog till att skapa Islands mycket djupa kris. Sverige är klart större än Island, men vi är ändå tillräckligt små för att effektiviteten i penningpolitiken ska vara högst begränsad i ett läge där exempelvis Fed, ECB och Bank of England har oförändrad ränta.

Det vore faktiskt därför bättre om man försökte motverka fastighetsbubblan genom exempelvis begränsad avdragsrätt för låneräntor och sänkt kapitalinkomstskatt, eller annan form av skatteväxling där fastighetssektorn betalar mer och andra mindre. Det skulle ha samma effekt på kapitalkostnaden, men skulle inte påverka kronans växelkurs och skulle därför vara effektivare när det gäller att motverka obalanser.

lördag 23 oktober 2010

Kristdemokraterna bör inte överge förslaget om "vårdnadsbidrag"

Som tidigare nämnts råder krisstämning inom Kd efter dess usla valresultat vilket leder dem till att försöka hitta lösningar. Förslagen på namnbyte är knappast särskilt meningsfulla då det i bästa fall bara leder till en marginell förbättring.

Bättre vore då att ompröva den politik som skrämt bort väljare. Detta gäller då i första hand dess förmynderiattityd i alkoholpolitiken, men kanske även i mindre grad dess motstånd mot att låta homosexuella ingå avtal som kallas "äktenskap" eller motstånd mot all form av icke-traditionell fortplantning (som spermie- och äggdonationer eller konstgjord befruktning). Åsikter som strider mot den påstådda principen att stå upp mot "pekpinnar" från politiker till "verklighetens folk".

Att Kd dessutom inte alls tar jobbfrågan på allvar och är skeptiska till ytterligare skattesänkniingar och vill att det eventuella skattesänkningsutrymme som finns ska användas till sänkningar som inte ger några nya jobb (som sänkt skatt för pensionärer och avdragsrätt för gåvor till av staten utvalda grupper) är nog också något som skrämmer bort väljare.

Nu tycks dock Göran Hägglund dra den märkliga slutsatsen att det förslaget om vårdnadsbidrag kan ha sänkt Kd, och antyder att de kan överge eller åtminstonde tona ner sin position i frågan. Detta är märkligt eftersom de två partier som drev frågan om att stärka vårdnadsbidraget (eller vårdnadslönen) , alltså Kd och SD, sammantaget gick framåt från 9,52% till 11,3% och med tanke på att Hägglund själv skrev under en debattartikel där det hävdades att just den positionen var populär.

Från liberal synvinkel är statlig vårdnadslön i och för sig inte det bästa sättet att åstadkomma ökad valfrihet i barnomsorgen utan det vore istället att minska subventionerna till de kommunala dagisen (vilket skulle kräva höjda taxor/avgifter till de som använder dagis) och använda den besparingen till sänkt skatt på arbete. Men ärligt talat tror jag att även om det vore det sakligt bästa förslaget skulle det förmodligen vara sämre när det gäller att vinna val (Tänk er bara hur socialdemokraterna skulle basunera ut att Kd vill göra det dyrare för föräldrar att ha barn på dagis).

av skäl jag förklarat är en vårdnadslön på ett lägre belopp än subventionerna till de kommunala dagisen den näst bästa lösningen. Skulle Kd överge det skulle de överge en av de få fördelar de trots allt har. Och det skulle ge Sverigedemokraterna guldläge att vinna över de många kristdemokratiska väljare som ser detta som viktigt. Skulle Kd överge förslaget om vårdnadsbidrag/vårdnadslön skulle det därför förmodligen de dem ännu färre väljare.

fredag 22 oktober 2010

Hotell & restaurangfackets kamp mot hotell & restaurangjobb

Hotell & restaurangfackets (HRF) ordförande Ella Niia kräver högre minimilöner, men som Maria Eriksson påpekar innebär det ett minimerande av antalet som får lön alls.

Det kan ju noteras att det inte heller är enda sättet som HRF och Niia försöker minska sysselsättningen i sin sektor. Hon är exempelvis emot sänkt restaurangmoms och mot sänkta arbetsgivaravgifter för unga (och nej, det är inte av rätt skäl, att man istället bör ha generella sänkningar).

En av de viktigaste, kanske det viktigaste, skälet till varför arbetslösheten och utanförskapet är så hög är just att HRF och alltför många andra fack aktivt arbetar för att minska sysselsättningen på olika sätt. För att komma åt det problemet bör fackens makt på olika sätt begränsas.

onsdag 20 oktober 2010

Statligt subventionerade lögner om Israel

Efter det att Mattias Svensson upptäckte att i början av 2009 så stoppade Mathias Sundin en utställning från Palestina grupperna som jämställer Israel med nazi-Tyskland (Vilket är en orwelliansk förvrängning av verkligheten med tanke på att Tredje riket var allierad med den första palestinska ledaren Haj Amin al-Husseini, liksom nutida nationalsocialister stödjer den palestinska saken, och med tanke på hur det är den palestinska sidan som delar nazisternas åsikter) från att ställas ut på ett bibliotek i Norrköping så har det diskuteras om ska få ställas ut på offentligfinansierade bibliotek.

Jag menar dock att Svensson och de som försvarat honom har fel. Visst ska även de vidriga åsikter som framförs av Palestinagrupperna ha yttrandefrihet, men det innebär inte att de har rätt att uttrycka åsikterna i form av utrymmesslukande utställningar i bibliotek. Om det är så att alla får ställa ut saker i bibliotek då bör även Palestinagrupperna få göra det. Men saken är dock den att det inte är så att alla får ställa ut där och givet det så är det fullt berättigat att stänga ute dem. Om Palestinagrupperna ska få ställa ut där bör även en pro-israelisk utställning få vara där, men såvitt jag vet har en proisraelisk utställning aldrig förekommit. Rent allmänt sett tycker jag dessutom för övrigt inte heller att bibliotek ska innehålla politiska utställningar, utan de bör fokusera på böcker och tidningar.

Till saken hör också något som jag tidigare inte var medveten om men som jag nu ser Dimitri Vasserman förklara på Erik Svansbos blogg (han hade skickat in det till Newsmill, men de refuserade det): Palestinagrupperna får så mycket som 4 miljoner i statligt stöd. Deras verk är alltså skapade med skattepengar som vi andra tvingats betala in till Palestinagrupperna via staten. Med det i åtanke så handlar denna utställning verkligen inte om yttrandefrihet, utan om missbruk av skattemedel.

Socialdemokraterna strider för mer svenska pengar till EU

Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Göran Färm argumenterar för att Sverige bör betala mer pengar till EU, något som den Moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark argumenterar emot.

Vi får verkligen hoppas att denna strid fortsätter till 2014, då det är val både till EU-parlamentet och Riksdagen. För om den gör det då kommer Socialdemokraterna göra ännu större valförluster än i fjolårets EU-parlamentsval och årets Riksdagsval. Mer pengar till EU-byråkratin är -på goda grunder enligt mitt tycke- inte särskilt populärt i det svenska folkdjupet, inte minst då bland de som traditionellt röstar på S.

Opinionsmätningar på nätet är långtifrån vetenskapliga, men den på svd.se gav 91% nej, 6% ja till att Sverige ska ge mer pengar till EU. En riktig opinionsundersökning skulle nog ge ett liknande resultat.

tisdag 19 oktober 2010

Lafferkurvan i Indien

Från ett reportage om skattepolitiken i snabbväxande Indien:

"På Indiens inkomstskattemyndighet, som ligger under finansdepartementet, är talesmannen Shishir Jha ändå positiv till utvecklingen. Han pekar på att antalet som betalar skatt faktiskt har tredubblats de senaste 15 åren. 1996, när Indiens ekonomiska reformer just hade påbörjats, var antalet skattebetalare bara 11 miljoner. Då var skatterna mycket höga, ett arv från den socialistiska finanspolitiken. På 1970-talet kunde högavlönade komma upp i skattesatser på 97 procent, vilket onekligen dämpade betalningsvilligheten. Nu löper skattsatserna från 10 procent till ett tak på 30 procent.

– Vår nya strategi är att sänka skatterna så att fler vill vara med och betala."


Strategin är alltså att öka intäkterna genom att sänka skattesatserna. Det kan faktiskt fungera i Indien där så få betalar skatt idag, men det fungerar nog inte för de flesta skatter i Sverige. Dock finns mekanismen i modifierad form även i Sverige. Skatteförändringar som påverkar beteende, inklusive skatt på arbete, skatt på kapital (särskilt då bolagsskatt) och punktskatter på exempelvis alkohol och tobak kommer att påverka skattebasen -sänkta skattesatser ger större bas, höjda ger mindre- och därför kommer skattesänkningar åtminstonde delvis vara självfinansierade medan skattehöjningar kommer att ge mindre än beräknade intäkter.

måndag 18 oktober 2010

Jan Björklunds skråväsende

En vanlig uppfattning bland borgerliga debattörer, såväl folkpartister som andra, är att Folkpartiets starka sida ligger i skolpolitiken, och det är nog just därför som Folkpartiet fått ensamt styra utbildningsdepartementet.

Förvisso har Folkpartiet en del vettiga förslag som gör upp med vissa av de galnaste socialistiska idéerna i skolan, som att skolor inte ska ha rätt att flytta mobbare eller att alla i gymnasiet ska tvingas läsa högskoleförberedande ämnen även om man inte har några planer på att studera på högskolor eller universitet, utan bara vill få en yrkesutbildning.

Problemet med Folkpartiets skolpolitik är dock att den är starkt auktoritär och strävar efter statlig kontroll och detaljreglering av alltför många aspekter av skolan.

Förbudet mot hemundervisning och en negativ inställning till friskolor är ett utslag av detta.

Och nån gång i månaden ungefär så kommer Jan Björklund med nya förslag på hur allt fler aspekter i skolan ska styras av honom och utbildning, medan elever, föräldrar och skolorna får mindre och mindre att säga till om.

Det senaste förslaget om "lärarlegitimation" och förbud mot så kallade "obehöriga" lärare är ytterligare ett led i detta. Självfallet bör lärare vara kompetenta i sitt ämne och kunna undervisa, men det finns inget som säger att lärare inte kan vara det utan formell behörighet (dvs att ha gått på¨lärarhögskolan) eller den föreslagna "lärarlegitimationen". Och det finns för övrigt inte heller något som säger att lärare nödvändigtvis är lämpliga även om de har formell behörighet eller "lärarlegitimation". Det borde vara upp till skolorna att bestämma vilka som är lämpligaste som lärare. Skolor med dåliga lärare lär knappast attrahera några elever utan lär då gå till andra skolor.

Björklunds förslag innebär i praktiken ett form av skråväsende som inte garanterar bättre lärare-men som däremot innebär att det endera kommer att uppstå lärarbrist eller att lönerna för lärare måste höjas. I den mån det blir det senare glädjer måhända det de lärare som uppfyller Björklunds krav men det innebär endera att skolorna får mindre över till annat eller att vi andra måste betala högre skatter.

Hur vore det om Björklund, som ändå företräder ett parti som kallar sig liberalt, började försöka tillämpa deb liberala principen om att minska den statliga styrningen och låta de närmast berörda, alltså elever, föräldrar och skolor själva bestämma hur de vill att undervisningen ska utformas?

lördag 16 oktober 2010

Kristdemokraternas främsta problem är inte namnet

Kristdemokraterna blev i årets riksdagsval det minsta av de 8 riksdagspartierna, även om vänsterpartiet bara hade 357 fler röster. Partiets röstandel har mer än halverats från toppåret 1998.

Av naturliga skäl oroas partiet av den utvecklingen och därför föreslår nu vissa inom partiet ett namnbyte. För all del kan det knappast uteslutas att en del väljare som håller med partiet mer än andra partier men som är ateister/agnostiker, muslimer, judar eller tillhör annan religion kanske skräms av namnet, eller mer specifikt "krist"-delen i namnet. Ett byte till ett namn utan referens till kristendomen skulle därför kanske innebära något fler väljare.

Det är dock inte det som jag ser som huvudproblemet med partiet. Huvudproblemet är istället är att deras retorik inte går ihop med deras faktiska politik i de flesta frågor. Å ena sidan har Göran Hägglund och andra kristdemokrater ibland låtit riktigt liberal och talat om att "sätta gränser för politiken" och låta "verklighetens folk" sjäva styra sina liv utan "pekpinnar" från politiker. Hade det varit vad deras faktiska politik gått ut på hade även jag som ateistisk liberal kunnat tänka mig att stödja dem, oavsett vilket namn de haft.

Problemet är att denna retorik i princip i samtliga frågor förutom familjepolitiken inte avspeglas i den faktiska politiken. I andra frågor så är Kristdemokraterna lika eller ännu mer inriktade på att styra "verklighetens folks" liv med pekpinnar jämfört med de andra allianspartierna (däremot är de bättre än framförallt Vänsterpartiet och Miljöpartiet) Att Kristdemokraterna drivit igenom en förmynderiaktig skattehöjning på alkohol och tobak är ett exempel, men långt ifrån det enda.

När Hägglund sedan tillfrågades om varför det är en så stor skillnad mellan den frihetsinriktade retoriken och den ofta frihetsfientliga politiken så svarade han att "KD är inte anarkister". Att han sätter likhetstecken mellan anarkism och frånvaro av förmynderi inom exempelvis alkoholområdet säger allt om varför få liberala eller allmänborgerliga väljare vill rösta på Kristdemokraterna.

onsdag 13 oktober 2010

Sänkta arbetsgivaravgifter enbart för småföretag är ingen bra idé

Just nu, strax efter ett val vore egentligen den bästa att genomföra utgiftsminskningar. Men såna lyser med sin frånvaro, utan istället är det framförallt hos de rödgröna utgiftsökningar som gäller. Vissa skulle kanske framhålla SD som ett undantag då man vill minska utgifterna på bistånd och asyl- och anhöringinvandring. Men de besparingarna vill man inte använda till offensiva skattesänkningar, utan till att öka andra utgifter, så det räknas inte.

På grund av det och på grund av att starka statsfinanser på goda grunder eftersträvas så har därför politikerna kommit fram till att det inte finns utrymme för några offensiva jobbskapande skattesänkningar, vilket i såfall i första hand borde inneburit sänkt bolagsskatt och sänkta arbetsgivaravgifter och i andra hand ett utökat jobbskatteavdrag.

Men föreslår inte de rödgröna och vissa andra sänkt arbetsgivaravgufter enbart för småföretagen (Att de enbart vill rikta det till dem beror alltså på att de inte anser sig ha råd att sänka för alla på grund av sina utgiftsökningar). Är inte det en bra idé?

Nej. Beroende på hur det utformas och finansieras så kan det i och för sig bättre än ingen sänkning alls, men det är långtifrån den bästa lösningen och det kan faktiskt vara skadligt.

Om man som de rödgröna finansierar det med andra skattehöjningar på arbete då är det oavsett hur det utformas dåligt. Och även om det inte motsvaras av andra skattehöjningar är det inte så bra.

Selektiva eller riktade skattesänkningar är av skäl jag tidigare diskuterat sämre än generella. Detta eftersom de skapar snedvridningar och ökat krångel, något som båda innebär lägre produktivitet och därmed endera lägre reallöner eller lägre sysselsättning-eller både och. Ett exempel på en snedvridning i det här fallet är att det missgynnar restaurang- och detaljhandelskedjor vars restauranger/butiker alla ingår i samma företag medan kedjor där restaurangerna/butikerna drivs av franchisetagare gynnas, något som innebär en uppenbar snedvridning av konkurrensen.

Om vi sedan antar att denna riktade sänkning utformas som så att de x (ej klart exakt var gränsen ska dras) antal första anställda i alla företag får lättnaden uppstår visst krångel då det blir två olika arbetsgivaravgiftssatser. Och exakt vilka ska anses vara dessa första anställda? Förutom krångel riskerar det skapa mygel.

Om man skulle istället utforma det som så att enbart företag med upp till x anställda får lättnaden medan företag med fler än x anställda inte får det då blir det mindre krångel i de berörda företagen men då blir snedvridningarna långt värre. För isåfall hamnar företag som har x antal anställda och vill anställa en eller några till i situationen att de inte bara får betala högre arbetsgivaravgifter på de nyanställda utan de får också betala högre arbetsgivaravgifter på de tidigare anställda. Marginalkostnaden för dessa nya anställda blir då inte bara lön och arbetsgivaragifter för de nyanställda utan där ingår även högre arbetsgivaravgifter för de tidigare anställda, något som innebär att det blir svårt att ekonomiskt rättfärdiga sådana nyanställningar.

En sådan selektiv sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle därför innebära en extra "tillväxtskatt" för småföretag som skulle se till att dessa småföretag förblir inte annat än just småföretag. En sådan sänkning skulle därför faktiskt mycket väl kunna ha en negativ effekt på sysselsättningen.

Hela idén bakom denna sänkning bygger för övrigt på missuppfattningen att en större procentuell sänkning för en mindre grupp ger fler jobb än en mindre procentuell sänkning för en större grupp. Men även om det förutsatt att det utformas så att det inte skapar en tillväxtskatt stämmer att en större procentuell sänkning för en mindre grupp skapar fler jobb inom denna mindre grupp, så är det inte så att det totalt sett skapar fler jobb då det blir obefintlig eller negativ (då gynnade företag kan konkurrera ut missgynnade) effekt för resten av arbetsmarknaden, till skillnad från den positiva effekt i resten av arbetsmarknaden som en generell sänkning inneburit. Och en 1%:lig ökning för en tiondel av arbetsmarknaden innebär faktiskt inte fler nya jobb än en 0,1%:lig ökning för hela arbetsmarknaden.

Om politikerna tycker att den procentuella sänkningen vid en generell sänkning inte blir tillräckligt stor då bör de helst se till att minska de statliga utgifterna så att de får råda med stora sänkningar för alla. Men givet att de inte vågar eller vill göra det så är det mycket bättre med generella sänkningar med några få procentenheter än riktade sänkningar för några få med fler procentenheter.

tisdag 12 oktober 2010

Regeringen stärker tyvärr inte arbetslinjen

Det finns ett stort gap mellan retorik och politik i den senaste budgeten. Å ena sidan skriver Anders Borg så här:

"Regeringens främsta mål är att föra Sverige tillbaka till full sysselsättning. Vi fortsätter därför att arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet"

Det låter ju bra, men hur många konkreta åtgärder i budgeten finns för stärkande av arbetslinjen? Inga alls. Istället så blir det diverse utgiftsökningar som inte kommer skapa några nya riktiga jobb i privat sektor och den enda skattesänkningen är en sänkning för pensionärerna, och den är förvisso trevlig för dem men det skapar inte heller några nya riktiga jobb i privat sektor.

Inga åtgärder alls för att skapa nya riktiga jobb i privat sektor i ett läge där det fortfarande är hundratusentals arbetslösa och en dryg minjon i utanförskap. Detta är verkligen inte en regering som tar sin uppgift att minska utanförskapet på allvar.

Nu är de i och för sig mindre dåliga än de rödgröna vars förslag om stora skattehöjningar och ännu större utgiftsökningar skulle ha inneburit färre jobb och ökat utanförskap, men nog borde regeringen kunna sätta ribban högre än att vara mindre dåliga än de rödgröna.

måndag 11 oktober 2010

Förhållandevis vettiga ekonomipristagare i år

Årets ekonomipristagare, Peter Diamond, Dale Mortensen och Christoper Pissarides, belönas alltså för att de pekar på att det på många marknader uppstår samtidig brist och överskott eftersom köpare och säljare av olika skäl inte kan hitta varandra. Ett sådant exempel är arbetsmarknaden där det oundvikligen uppstår en viss så kallad friktionsarbetslöshete där det samtidigt är så att det finns lediga platser och arbetslösa kapabla att ta dessa jobb.

Vissa skulle kanske avfärda denna insikt som trivial, men då bortser man från att de rådande paradigmen inom nationalekonomi ofta bortser från detta. Detta gäller såväl de klassiska modellerna där det antogs att arbetslösheten skulle vara omöjlig utan statliga interventioner (eller kan lösas enbart med lönejustering) och de keynesianska där det ofta antagits att arbetslösheten enbart är ett resultat av otillräcklig aggregerad efterfrågan.

De gör för övrigt också observationen att en hög arbetslöshetsersättning bidrar till att förvärra friktionsarbetslösheten då det leder till minskad sökaktivitet. Detta är en förklaring till varför stärkta incitament i form av sänkt a-kassa och jobbskatteavdrag bidrar till högre sysselsättning även om lönerna inte påverkas.

Jag noterar för övrigt dock att Danne Nordling kommer fram till den motsatta slutsatsen att deras verk skulle peka på låg effekt av jobbpolitiken eftersom det officiella antalet lediga jobb inte är så där jättehög. Men Nordling bortser från tre saker. För det första så är den nuvarande siffran den vi har efter flera års jobbpolitik. Utan jobbskatteavdrag och högre a-kassa hade antalet varit klart högre. För det andra så underskattar det officiella antalet lediga platser det verkliga antalet lediga platser eftersom inte alla anmäls till arbetsförmedlingen. Och för det tredje så är detta inte det enda sätt på vilket de stärkta incitamenten skapar jobb, utan även genom att lönerna pressas ned. Det som sägs är inte att det är den enda faktorn, utan att det är en faktor.

lördag 9 oktober 2010

Hur mycket av arbetsgivaravgifterna är skatter?

När jag diskuterat frågan om huruvida löntagare eller pensionärer betalar mer i skatt har jag utgått från att endast den så kallade "allmänna löneavgiften" är att betrakta som skatt. Det är en korrekt definition i detta sammanhang (notera för övrigt att alternativa definitioner skulle ha ännu tydligare inneburit att löntagare är överbeskattade) men inte i andra sammanhang.

Nu kanske en del läsare tror att jag utgår ifrån en subjektivistisk kunskapsteori där jag godtyckligt definierar saker till vad som bäst passar vad jag godtyckligt känner för när jag menar att definitionen varierar på sammahanget. Så är det dock inte alls, utan denna syn är helt i linje med objektivistisk kunskapsteori.

Vad som är att betrakta som "hårt straff" är exempelvis något som varierar med sammanhanget. Den essentiella egenskapen för begreppet "hårt straff" är att brottslingar får ett straff som är väldrigt hårt i förhållande till brottets allvarlighet. 1 års fängelse är ett väldigt hårt straff för någon som snattat en chokladkaka, men det är ett väldigt milt straff för en mördare. Definitionen på "hårt straff" varierar alltså beroende på sammanhanget.

Och faktum är att begreppet "brott" varierar på sammanhanget. I en rent teknisk juridisk bemärkelse så är det alla handlingar som bryter mot gällande lagstiftning. Om man håller sig till den bemärkelsen har Kinas regering rätt när de kallar fredspristagaren Liu Xiaobo en "brottsling" eftersom han brytit mot de lagar i Kina som förbjuder regimkritik. Men de flesta av oss skulle knappast avfärda Liu som en "brottsling" då vi utgår från sammanhanget "rättfärdiga lagar" och då lagar mot kritik av regeringar inte är att betrakta som en rättfärdig lag är det i det sammanhanget inte korrekt att som den kinesiska regeringen avfärda Liu som en "brottsling".

På samma sätt är det med "skatt". Den essentiella egenskapen hos skatt är att det är en myndighetsutövad och ofrivillig omfördelning. Vad det mer konkret innebär varierar på sammanhanget.

I det sammanhang som frågan om relativ överbeskattning av löntagare eller pensionärer så är det enbart den "allmänna löneavgiften" som räknas. Detta eftersom att övriga delar av arbetsgivaravgiften per automatik går i form av olika förmåner till andra i gruppen personer i arbetsför ålder. Det innebär en del omfördelning inom denna grupp men inte mellan den gruppen och gruppen pensionärer.

I andra sammanhang så är det dock annorlunda. En annan del av arbetsgivaravgifterna, nämligen den så kallade arbetsmarknadsavgiften utgör en direkt skatt på alla som inte är med i a-kassan. "Arbetsmarknadsavgiften" finansierar nämligen den del av a-kassan som inte finansieras av de avgifter som medlemmar av a-kassorna betalar för att få vara med. Alla löntagare betalar "arbetsmarknadsavgiften" men enbart de som är med i a-kassan får någon rätt till förmåner i utbyte. I en diskussion om relativ överbeskattning av personer som är med i någon a-kassa och personer som inte valt att vara med, så är alltså även "arbetsmarknadsavgiften" att betrakta som skatt.

I det kanske viktigaste sammanhanget, nämligen om "arbetsgivaravgiften" är ofrivillig och något som minskar individers nytta så är dock alla delar av "arbetsgivaravgiften" åtminstonde potentiellt helt eller delvis att betrakta som skatt.

Trots att man alltså hursomhelst tvingas subventionera den så är det många som väljer att inte vara med i a-kassan eftersom att de bedömer att den nytta de skulle få av förmånerna inte motsvaras av de extra avgifter som det motsvarar. Skulle a-kassan bli obligatorisk och man bli tvingad att betala avgiften då skulle det innebära en skattehöjning, trots att distinktionen mellan medlemmar och ickemedlemmar i fråga om "arbetsmarknadsavgiften" skulle försvinna, eftersom man då tvingas betala ännu mer mot sin vilja. Mer specifikt motsvarar skattehöjningen skillnaden mellan den avgift man faktiskt skulle betala och den avgift man skulle vara beredd att frivilligt betala för att få del av förmånerna.

Detta är också principen som gäller för övriga delar av arbetsgivaravgifterna, som finansierar obligatoriska system som sjukförsäkring, arbetsskadeförskring och pension. Avgifterna för dessa system är att betrakta som skatt i den mån man inte hade varit beredd att frivilligt betala dem i utbyte mot att berättiga sig för de potentiella förmåner de innebär.

Hur mycket det är går inte att fastställa exakt så länge folk inte har något val om de vill ingå i systemen eller ej. Det varierer från inget alls till delar av det till allt. I genomsnitt är det nog dock rimligt att anta att det är "delar av det" som gäller, dock är det inte klart exakt hur stor del som gäller.

Till sist så finns det ytterligare ett sammanhang, nämligen det strikt bokföringsmässiga. I det sammanhanget är hela arbetsgivaravgiften att betrakta som skatt för i såna sammanhang är frågan om frivillighet eller nytta inte relevant utan där är det bara kassaflödet som gäller.

Det innebär att vi kan dela upp arbetsgivaravgifterna i 3 kategorier:
1) "Den allmänna löneavgiften" som i princip är att betrakta som skatt i alla sammanhang.
2) "Arbetsmarknadsavgiften" som är att betrakta som skatt för alla som inte är med i a-kassan i alla sammanhang utom i sammanhanget där den relativa beskattningen av löntagare och pensionärer som jämförs. I den mån a-kassemedlemmar hade valt att gå ut om de hade blivit befriade från den så är den delvis att betrakta som skatt även för dem.
3) Obligatoriska "avgifter" för övriga "socialförsäkringar" inklusive pension. Dessa är att betrakta som skatt helt i rena bokföringssammanhang och delvis för många i den grad folk hade velat avstå från att betala dem i utbyte mot att inte få motta de förmåner som de är kopplade till.

fredag 8 oktober 2010

Socialistiska förutsägelser om apoteket bevisade felaktiga

Innan apoteksmonopolet slopades så sa Socialdemokraternas talesperson i frågan så här:

"Läkemedelspriserna kommer bli högre än idag och vinsterna tar bolagen hem."

Nu kan vi läsa att det som faktiskt hänt är att priserna sjunkit. Detta samtidigt som naturligtvis tillgängligheten ökat dramatiskt.

Förutom att det visar att slopandet av apoteksmonopolet var bra så är detta ytterligare ett exempel på att man aldrig ska lita på vad Socialdemokraterna säger.

torsdag 7 oktober 2010

Vänsterns orwellianska tänkande om Israel

Vänstern upprörs nu av att en fransk senator från det franska Gröna partiet åtalas för uppmuntran till diskriminering och antisemitism genom att uppmana till. Som liberal yttrandefrihetsanhängare gillar jag i och för sig inte den typen av lagar, men det kan inte råda något tvivel om att senatorn är skyldig till just uppmuntran till diskriminering och antisemitism.

Hon motiverar nämligen sin bojkottkampanj med att vissa israeliska produkter kan vara helt eller delvis gjorda i Västbanken eller Golanhöjderna. Om vi nu bortser från att hon inte har några belägg för att just dessa produkter skulle vara tillverkade där, så kan vi fråga oss vad det är som upprör henne så mycket med produkter från Västbanken eller Golanhöjderna. Bör alla som bor där bojkottas enligt henne? Nej, det tvivlar jag på särskilt då som den typen av partier brukar kräva att europeiska stater ska ge bistånd till den palestinska myndigheten.

Det som upprör är istället att det är judiska invandrare i Västbanken och Golanhöjderna som kan ha gjort det. Kauft nicht bei juden, som den palestinska sakens främsta förkämpar i första halvan av 1940-talet skulle ha uttryckt det. Ett solklart fall av uppmaning till etnisk diskriminering av judar, med andra ord.

När hon för övrigt anklagar Israel för att vara en apartheidstat så gör hon sig skyldig till en rent orwelliansk förvrängning av sanningen. Israels befolkning består till 20% av araber och dessa har lika mycket rättigheter som judar (faktum är att kristna och muslimska araber om något har större rättigheter, eftersom militärtjänstgöring är frivillig för dem medan obligatorisk för judar och drusiska araber).

Som kontrast så finns det inga judar i de områden som kontrolleras av Hamas eller Fatah, och till och med den "moderate" Fatahledaren Mahmoud Abbas har sagt att inte en enda jude ska få finnas i en palestinsk stat. Det är inte Israel som ägnar sig åt apartheidpolitik, med andra ord.

tisdag 5 oktober 2010

Miljöpartiet orsakade förmodligen den rödgröna förlusten

Valet 2010 var historiskt i den bemärkelsen att detta var det sämsta valet sedan åtminstonde 1920-talet för inte bara Socialdemokraterna utan för de rödgröna som helhet. Visserligen fick de borgerliga som helhet en högre andel i valen 1976 och 1979, men då fanns inte Sverigedemokraterna. Och visserligen fick de 3 rödgröna partierna färre mandat i valet 1991, men det berodde på att då fick Miljöpartiet bara 3,4% och blev därmed inte representerade. Den totala röstandelen för S+V+MP var dock 45,6%, högre än de 43,6% som de fick i årets val.

Vad berodde detta fiasko för de rödgröna på? Ja, det fanns nog helt klart flera bidragande orsaker, inklusive mindre lyckade utspel under valrörelsen om butlers och bröstpumpar, men det jag tror var den viktigaste orsaken var att Socialdemokraterna inte gick till val som Socialdemokraterna, utan som en del av det rödgröna samarbetet.

Anledningen till att det försvagade de rödgröna är att många mittenväljare föredrar Socialdemokraterna framför alliansen, men de gillar inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vänsterpartiet är trots allt i grunden fortfarande ett kommunistiskt parti, något som avspeglas både i deras "låt dem äta bröstpumpar"-attityd i frågan om föräldraförsäkringen och i att deras egna riksdagskandidater inte respekterar en grundläggande demokratisk och liberal rättighet som yttrandefrihet samtidigt som de ger stöd till totalitära rörelser som FARC-gerillan i Colombia och Hamas. När man vet att man får sådant på köpet om man röstar på Socialdemokraterna så lär tveksamma väljare nog välja alliansen istället.

Och även Miljöpartiet skrämmer bort många socialdemokratiska väljare (förmodligen dock inte lika många som Vänsterpartiet), inte minst då industriarbetare i energiintensiva industrier som skulle förlora stort på Miljöpartiets kärnkraftsfientliga politik, och glesbygdsväljare som skulle förlora stort på bensinskattehöjningen.

Samtidigt är det svårt att klandra (eller tacka, om man som jag tycker det är bra att det går dåligt för de rödgröna) Mona Sahlin för att hon inledde detta samarbete. Miljöpartiet insisterade nämligen på att de inte skulle acceptera att de skulle fortsätta som enbart stödparti och hotade fälla en rent socialdemokratisk regering. Vänsterpartiet antydde att de skulle kunna acceptera en rent socialdemokratisk regering, om än motvilligt, men att de hellre skulle framtvinga nyval än acceptera en koalition där bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet ingick.

På grund av att Miljöpartiet insisterade benhårt på att ingå i regeringen så hade Mona därför knappast något annat val än att ta med dem och vänsterpartiet. Men om Miljöpartiet hade haft de rödgrönas intresse som främsta mål, då hade de accepterat att Socialdemokraterna kunnat fortsätta som minoritetsregering.

Tvärtemot vad de flesta tror så kan det därför ha varit Maria Wetterstrand, snarare än Mona Sahlin, som oavsiktligt sänkte de rödgröna.

söndag 3 oktober 2010

Jobbskatteavdraget-den glömda faktorn

Via den hälsosamme ekonomisten ser jag att TT nämner att sysselsättningen ökat särskilt mycket bland äldre, vilket är korrekt. Vad man missar är dock två saker. För det första så har större delen av ökningen i antalet äldre sysselsatta skett under de senaste fyra åren. Andra kvartalet 2006 var det 77 900 i åldern 65-74 som arbetade, andra kvartalet 2010 var det 109 000, en ökning på hela 40% på 4 år.

För det andra glömmer man att nämna att en av de viktigaste orsakerna till denna ökning är att äldre får ett dubbelt jobbskatteavdrag. . Oavsett vad man nu kan tycka om denna differentiering i övrigt, är det ytterligare en bekräftelse på att jobbskatteavdrag är något som ökar sysselsättningen.

lördag 2 oktober 2010

Troligen bra att Schlingmann försvinner

OK, nyheten börjar bli lite halvgammal nu, men jag tänkte ändå kommentera Per Schlingmanns avgång. Rent preliminärt tycker jag det troligen är bra att han avgår. Schlingmann var en av de minst liberala inom Moderaterna och stod bland annat bakom ett principiellt förkastlig förslag om påtvingad könskvotering i styrelserna i privata bolag, så han är därför en av de moderater jag tycker allra sämst om.

Anledningen att jag ändå har reservationen "troligen" är dels att Reinfeldt säger att han kommer att få ett nytt jobb i Moderaterna. Vissa tror att det innebär att han blir minister istället, men vi borde få slippa det eftersom regeringsformen uttryckligen förbjuder folk som varit svensk medborgare så kort tid som Schlingmann från att bli minister.

Dessutom vet jag knappt något alls om efterträdaren Sofia Arkelsten utöver det som nu framkommit i media, och det som framkommit är inte helt positivt. Bland annat säger Reinfeldt att Arkelsten ska leda omvandlingen av Moderaterna till ett "grönare" parti-som om den omvandlingen inte redan skett. Reinfeldt har ju redan varit internationell klimatkorsfarare och satt upp ett mål om en minskning av utsläppen med 40% till 2020. Hur ska partiet då kunna bli ännu "grönare"? Genom att kopiera Miljöpartiets ännu radikalare utsläppsmål? Troligtvis och förhoppningsvis är det bara tom retorik, men det är ändå lite lätt oroväckande.