fredag 28 maj 2010

Tre goda nyheter

Flera goda nyheter för regeringen (och Sverige) idag. Dels är alliansen för första gången sedan 2006 större än de rödgröna (och eftersom SD hamnar under 4% skulle det implicera majoritet för alliansen i Riksdagen) i Synovates mätningar.

Dessutom så visade BNP-siffrorna en klart starkare tillväxt än väntat-hela 3% enligt det vanliga volymmåttet(Dock är det inte sant att svensk tillväxt var bäst i EU, då Slovakien hade 4,6% tillväxt).

Tar män hänsyn till försvagningen av terms of trade, var tillväxten 1,9%, då den nominella tillväxten var 3,5% och prisindexet för inhemsk användning steg 1,6%. Även 1,9% är dock rätt så bra jämfört med överiga Europa.

Förmodligen kommer tillväxten fortsätta, även om en starkare krona relativt euron i kombination med oron kring skuldkrisen i Europa kommer att minska exporttillväxten.

Allt starkare statsfinanser är en tredje god nyhet, som är delvis relaterad till den andra.

söndag 23 maj 2010

Hur jobbpolitiken räddade statsfinanserna

Enligt Eurostats sammanställning är de svenska statsfinanserna de starkaste i EU, med ett offentligt underskott på endast 0,5% av BNP, visserligen bara 0,2 procentenheter bättre än tvåan Luxemburg, men hela 6,3 procentenheter bättre än det vägda EU-genomsnittet.

Hur kan då de svenska statsfinanserna ha hållit sig så jämförelsevis starka? En förklaring är förvisso att den förra S-regeringen lämnade efter sig ett överskott. Men det var många fler länder som hade överskott vid konjunkturtoppen, men en del av dessa har nu väldigt stora underskott, så det kan inte vara den enda förklaringen.

Beror det då på att Anders Borg hållit strama tyglar sedan han tillträdde? Ja, jämfört med vissa före detta överskottsländer som Spanien stämmer det delvis , men inte heller det räcker för att förklara att Sverige har ett så litet underskott.

Man bör ju också ha i åtanke att under krisen i det tidiga 90-talet, då BNP föll något mindre än under den senaste konjunkturnedgången, så var det ett överskott i utgångsläget och inga nämnvärda "stimulanser" genomfördes, tvärtom så blev det åtstramningar efter ett tag.

Varför blev då effekterna av konjunturnedgången så mycket mindre? Svaret är kort sagt jobbpolitiken med dess sänkta skatter och sänkta ersättningar från a-kassan och sjukpenningen.

Detta innebar dels att den direkta keynesianska "automatiska stabilisatorn"["stabilisator" enligt keynesiansk analys] blir då en lägre a-kassa innebär lägre extrautgifter för arbetslösa och då lägre skatter innebär lägre statlig intäktsförlust när någon förlorar jobbet.

Dessutom så har då den indirekta effekten av de stärkta incitamenten inneburit att BNP-nedgången i mycket mindre grad än under 90-tals krisen (och i mindre grad än andra länder som Danmark) yttrat sig i form av lägre sysselsättning. När lägre BNP yttrar sig i form av sänkta vinster snarare än lägre arbetsinkomster blir då dels intäktsförlusten mindre för staten, men framförallt så innebär det ingen ökning av utgifterna. När företag ser sina vinster försvinna får de ingen motsvarighet till a-kassa, till skillnad från löntagare som förlorar sina arbeten som däremot får a-kassa.

torsdag 20 maj 2010

Det svenska sysselsättningsundret

Ett problem när man försöker uppskatta den sanna sysselsättningsutvecklingen är att båda de två huvudindikatorer som används har varit bristfälliga. Dels har man kunnat kolla på antalet som formellt är sysselsatta, men problemet med det är att det inkluderar personer som egentligen inte arbetar, utan är till exempel sjukskrivna eller föräldralediga. Man får då den märkliga effekten att för samma arbetsuppgift kan två personer, den sjukskrivne och dennes vikarie, räknas som sysselsatta trots att bara en faktiskt arbetar. Det kan till och med vara tre "sysselsatta", exempelvis om vikarien till en föräldraledig blir sjuk och en vikarie till vikarien anlitas, trots att det bara är en av dessa 3 som faktiskt arbetar.

Ett alternativ är att istället kolla på antalet faktiskt arbetade timmar. Då undviker man problemet med potentiell dubbel- eller trippelräkning, men får å andra sidan problemet att fluktuationer kan bero på fluktuationer i genomsnittlig arbetstid snarare än antalet som arbetar.

Men nu har dock SCB börjat redovisa ett direkt mått på antalet som arbetar, ett mått som kallas personer i arbete. Detta mått visar på en ännu starkare utveckling under de senaste 4 åren än vad antalet formellt sysselsatta eller antalet arbetade timmar visar.

DN:s ledarsida uppmärksammade detta häromdagen och skrev att antalet i arbete stigit med 123000 mellan mars 2006 och mars 2009.

Faktum är att om man kollar på SCB's hemsida är utvecklingen ännu något bättre än det. I mars 2006 var antalet i arbete 3854300, medan det i mars 2010 var 3988000, en ökning med 133700, eller 3,5%. Enskilda månadsnoteringar kan i och för sig på grund av säsongsfaktorer och liknande vara svårtolkade, men genomsnittet för första kvartalen visar samma trend. Genomsnittet för första kvartalet 2006 var 3814500, något som ökat till 3974800, en ökning med 160300, eller 4,2%.

Efter omständigheterna, med finanskrisen och allt det innebar får det väl sägas vara mycket bra, något som åter visar på hur effektiv jobbpolitiken varit.

tisdag 18 maj 2010

Alliansens ideologiska överlägsenhet

Nya Wermland Tidningen har idag en bra ledare om alliansens ideologiska överlägsenhet. Ett utdrag:

"Det allvarligaste är dock att pungslagningen gått så långt att svenska låg- och medelinkomsttagare från vaggan till graven blivit helt beroende av det offentliga. För medan Danderydsdirektörer och politiska/fackliga höjdare vid behov alltid kan köpa sig den vård och service de behöver, så är vanligt folk hänvisade till de offentliga välfärdssystemen. Och om och när dessa brister - och det gör de som bekant sedan länge ofta - kan de flesta inget göra. Villaägare kan nog pantsätta kåken för att fixa en värkande höftled. Men när året därpå även den andra höften börjar krångla, eller om en släkting samtidigt behöver en bypassoperation, ja, då är det bara att ställa sig längst bak i kön. Och bara den som (över)lever får se hur lång tid det tar att komma längst fram.

Denna moderna livegenskap borde uppröra. Men då höga skatter i svenska språket sen länge blivit en synonym till välfärd så förs nästan ingen diskussion alls om den. Då välfärdsbristerna trots ständigt ökade resurser under senare decennier blivit uppenbara, samtidigt som jobbavdraget på senare år visat att samhället inte prompt rasar samman vid minsta skattesänkning, finns dock nu goda möjligheter för Alliansen att starta en ideologisk valdebatt om vilken linje Sverige bör följa mot framtiden. Fortsatta bidrag och köer åt alla. Eller ett samhälle där det går att leva på sin lön och medborgarna, när livet krisar, därför slipper be byråkrater om att på nåder få tillbaka sina egna pengar. För väljarna torde nämligen detta vara inte bara ett lätt utan också attraktivt val."


Det alliansen alltså bör göra, förutom att peka på de rödgrönas brister och hur lyckad jobbpolitiken varit, är med andra ord att försöka skifta fokus i den ideologiska kampen från det klasskampsinriktade fördelningsperspektiv där vänstern alltid kommer att ha övertaget till frågan om huruvida det är politiker eller medborgarna själva som ska bestämma hur pengarna ska spenderas. Om detta blir perspektivet som det ideologiska inslaget i den politisa debatten utgår ifrån kommer alliansen ha en fördel.

lördag 15 maj 2010

Sanningen om Israelhatet

Den "allmänt vedertagna" synen i svensk debatt är att arabiskt/muslimskt/palestinskt hat mot Israel har sin grund i påstådda israeliska övergrepp mot palestinierna. För alla som är pålästa i frågan så framstår dock denna syn som absurd.

Så tidigt som 1920, så var det arabiska kravaller i det som då kallades det brittiska mandatet Palestina, där judar massakrerades. Detta upprepades flera gånger, bland annat 1921, 1929 och 1936. Då fanns ingen israelisk stat, och judarna i "Palestina" hade inte gjort något annat än att börja bruka oanvänd mark. Dessa massakrer var delvis resultatet av den uppvigling som den [arabisk-]palestinska nationalismens fader, Haj Amin al-Husseini låg bakom.

Al-Hussieni flydde sedan 1941 tillsammans med flera av sina medarbetare till Nazi-Tyskland, där de först fick träffa SS-chefen Heinrich Himmler, och sedan Adolf Hitler. De kom då överrens om en allians där al-Husseini lär organisera en muslimsk SS-division i Hitlers tjänst, i utbyte mot att Hitler lovade att utvidga förintelsen av Europas judar till att även gälla Mellanösterns judar.


Även efter Nazi-Tysklands nederlag så höll arabiska ledare fast vid visionen om att mörda alla judar i Israel, och fram tills kriget 1967 så var den allmänna inställningen bland arabledarna att det bara var en tidsfråga innan judarna skulle drivas in i Medelhavet. Efter de arabiska nederlagen i krigen 1967 och 1973 så insåg dock arabledarna att Israel nu inte kunde krossas via militära medel. Istället så började arabiska företrädare inrikta sig på att vinna över sympatierna hos naiva vänsterinriktade västerlänningar, i hopp om att dessa naiva västerlänningar skulle pressa sina regeringar att försvaga Israel. Då framstår det inte som så smart att öppet medge sina folkmordsplaner, vilket är varför arabisk/muslimska/palestiniska företrädare idag sällan företräder det öppet. Men ibland så råkar muslimska företrädare försäga sig. Se här denna konversation mellan David Horowitz och en kvinnlig företrädare för Muslim Student Association:



Om du har dålig högtalare eller av andra anledningar har svårt att höra det kan en transcript av konversationen läsas här.

Miljöpartiets tillväxtfientlighet i praktiken

Miljöpartiet talar ibland om hur tillväxten måste begränsas. Detta är visserligen ett inslag som tonats ned på senare år, men fortfarande finns det kvar. Men utan tillväxten måste minst en av följande saker ske:

-Arbetslösheten kan inte minska.
-Reallönerna kan inte stiga.
-Befolkningen kan inte öka.

Ja, faktum är att om någon av de här sakerna inte händer och tillväxten är noll då måste se en direkt minskning av reallönerna eller befolkningen eller en ökning av
arbetslösheten.

Men hur många anser egentligen att deras reallön är för hög? Ja, det finns kanske några miljöpartister som tycker det (och då är de välkomna att skänka bort de överblivna pengarna till oss andra), men den överväldigande majoriteten av befolkningen tycker nog inte det, utan anser tvärtom att det vore bra med högre reallöner.

Men om reallönerna ska öka och tillväxten vara noll då måste endera befolkningen minskas eller arbetslösheten öka? Kan verkligen miljöpartistiska företrädare säga att de vill ha högre arbetslöshet? Eller vill de gå ut med krav på minskad befolkning, vilket skulle kräva som ett minimum ett stopp för invandringen och alla subventioner till barnfamiljer. Kanske skulle det även kräva att man uppmuntrar utvandring eller inför barnbegränsningsregler av kinesist slag. Men så vitt jag vet vill Miljöpartiet behålla den nuvarande familjepolitiken och öka invandringen, trots att det rent logiskt givet deras tillväxtmotstånd kräver högre arbetslöshet och/eller lägre reallöner?

Sanningen är tillväxtfientlighet oundvikligen leder till negativa konsekvenser av ett eller annat slag, något miljöpartiet i andra sammanhang implicit inser, då de inte öppet kräver lönesänkningar, högre arbetslöshet eller lägre barnafödande. Dock är det just vad deras politik leder till.

onsdag 12 maj 2010

Marknadshyrors effekt

Maria Eriksson på SvD:s ledarsida beskriver effekten av marknadshyror:

"Hyresregleringarna bygger in bostadsbristen i systemet. Återigen finns det skäl att lära av Norge. Där har hyressättningen varit i stort sett avreglerad sedan andra världskriget och resultatet är talande. I Stockholm tar det 307 veckor att hitta en etta på 40 kvadratmeter. I Oslo behöver man inte ens vänta en vecka på samma lägenhet."

torsdag 6 maj 2010

Ökat fokus på rödgröna gynnar alliansen

De rödgröna faller kraftigt i opinionen enligt en mätning från Demoskop, något som innebär att alliansen åter är större (samtidigt så misslyckas SD med att ta sig över 4%). Man bör förstås visserligen ta enskilda mätningar med en stor nypa salt, men jag tror att åtminstonde den här gången så avspeglar det ett verkligt fall, Historiskt så har det varit så att närhelst fokus är på alliansens politik då försvagas alliansen i opinionen, medan fokus på de rödgrönas politik försvagar de rödgröna. För att vinna bör därför allianspartierna se till så att så mycket fokus som möjligt i valrörelsen är på de rödgrönas politik och varför den är fel.

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, EXP.

onsdag 5 maj 2010

Men exakt hur har de grekiska politikerna gjort fel?

Som en illustration av den irrationella mentalitet som utlöste krisen i Grekland är uttalanderna av Grekiska riksförbundets ordförande Komninos Chaideftos i SvD mycket talande.

Han sympatiserar med de i vissa fall mordiska marxistiska huliganer som kräver att den grekiska regeringen ska betala ut pengar som de inte har trots att det är ekonomiskt omöjligt (att spendera mer än vad man tjänar är enbart möjligt så länge någon vill låna till det, och då ingen vill det nu så är det omöjligt). Han menar att:

"Krisen är politikernas fel, inte folkets men det är de som får betala notan"

Men exakt hur har politikerna gjort fel? Jo, genom att ge efter för tidigare protester och krav på höga statliga utgifter utan höga statliga skatteinkomster. Det han kräver är nu då att politikerna ska återupprepa de misstagen. Och eftersom det är "folket" som drivit dessa krav på att de ska motta omfattande förmåner från staten utan att de ska behöva betala höga skatter får nog faktiskt "folket" ses som medskyldigt.

lördag 1 maj 2010

Mona Sahlin "lånar till skattesänkningar"

Mona Sahlin sägs vilja sänka skatten för pensionärer med ännu mer än regeringen.

Men med tanke på de utgiftslöften (höjd a-kassa och sjukpenning, mer pengar till kommuner och landsting, ökade järnvägsbyggen med mera) som man dessutom driver så kommer man nog då ha stora underskott i budgeten, vilket innebär att socialdemokraterna enligt deras egen "logik" och retorik kommer att "låna till skattesänkningar". Socialdemokraterna är alltså enligt deras egen "logik" synnerligen ekonomiskt oansvariga.